Vi förundrades nog över att vi "hade" varandra. Snarare "hade tillgång till varandra". Det kändes oväntat men fanns där. På något sätt hade vi byggt en oförmodad gemenskap eller kanske samvaro ur ingenting. Det som var skulle egentligen inte ha kunnat hända, men det gjorde det. Om det hänt senare skulle möjligheten till en morgondag varit större. Och jag tror, men kan naturligtvis inte veta säkert, att det skulle ha kunnat vara bra så. Det var bara för tidigt och det saknades den där stora, obetvingliga viljan.
Det var aldrig dramatisk, bara accepterande, där fanns vi, tillsammans ett livsögonblick, och det var vi glada över. Vi gjorde aldrig slut, vi lät bara tiden, sedan rummet, andra händelser, andra minnen, människor skilja oss åt. Men jag glömde aldrig hennes namn, hennes ansikte. Doften, känslan av de varmkalla, i livet så tidiga kyssarna, kan jag ännu känna.
Nu känner jag igen hennes pose på skolfotot. Det är verkligen hon. Jag tror mig läsa hennes karaktär i bilden av henne. Jag kände den inte då, eller mycket lite, men kan skönja den nu. Kanske också konturerna av ett liv som kommer att förbli okänt för mig.