Ansvaret 01

Ansvar

Vem eller vilka som huvudsakligen var ansvariga för Förintelsen har diskuterats allt sedan krigsslutet. Det finns de (Lucy Dawidowicz) som tror eller anser att Hitler planerade den från år 1918 och att han själv kontrollerade att den genomfördes. Andra (Raul Hilberg) vill snarare påstå att utrotningen utvecklades efter hand, mycket till följd av byråkratiska initiativ för dölja andra misslyckanden.

Historiskt och filosofiskt

Förintelsen har betecknats som ett enormt, industriellt utrotningsprojekt och en renodlad produkt av den västerländska civilisationen. "Det var en ödets ironi att Taylors teorier skulle komma att använda av ett totalitärt system inte för produktion utan för utrotning" skriver en forskare (Enzo Traverso m fl).

Andra har framställt Förintelsen som en produkt av tysk historia och pekat på dess djupa rötter i det tyska samhället: "maktfullkomlighet, svag liberalism, djärv nationalism och hätsk antisemitism". Nazismen skulle kunna förstås som följden av en lång historia med unika tyska drag" (Russell Jacoby m fl). Det specifika för Förintelsen hade sina rötter i den allt sedan kristendomen grundande, ständigt närvarande antisemitismen och i myten om judarna som Guds utvalda folk.

Ytterligare andra (Michel Foucault m fl) har som ursprung till "statsrasism" och rashygienisk politik, framhållit 1800-talet pseudovetenskapliga teorier som skulle rättfärdigade den vita rasens överlägsenhet.

Vem godkände mördandet?

Hitler godkände, genom det s k eutanasiprogrammet T-4, mord på personer som nazisterna såg som "oönskade". Han godkände också en order om att återupprätta speciella s.k. insatsgrupper och uppmuntrade sedan dessa, i ett tal i juli 1941, att begå mord på östeuropeiska judar. Samma höst kom han överens med Himmler om att utrota samtliga Europas judar genom gasning och beordrade sedan detta uttryckligen i ett tal. Dokumentation från Wannsee-konferensen i början av 1942, där många ledande nazister deltog, visar att Förintelsen planerades centralt. Det finns dock ingen skriftlig order från Hitler.

Vad visste de allierade?

"Massutrotningen av judar i det tyskockuperade Polen", dokument utgivet av den polska exilregeringen och riktat till de allierade staterna i Nationernas Förbund , 1942

Det har felaktigt hävdats att ingen kände till vad som hände i de tyskkontrollerade områdena förrän efter kriget. Dock:

I en radiosändning den 24 augusti 1941 sa Churchill: "Befolkningen i hela stadsdelar håller på att utrotas. Tyska polistrupper avrättar kallblodigt tiotusentals patrioter som försvarar sin eget jord. En metodisk, obarmhärtig slakt i en omfattning som inte ägt rum sedan mongolernas invasion av Europa." Den polska exilregeringen publicerade redan under krigets första år dokument och ordnade möten för att sprida vetskapen.

En judisk arbetarorganisation fick fram ett meddelande till London om att 700 000 polska judar redan mördats, vilket Daily Telegraph publicerade den 25 juni 1942. Även BBC tog upp nyheten.

Nazisternas plan att mörda samtliga judar i ockuperade stater beskrevs i ett telegram från den judiska världskongressens den 10 augusti 1942.

Den 13 november 1942 anlände 78 polska judar med palestinska pass till Palestina berättelserna om vad de bevittnat publicerades 10 dagar senare i judisk-palestinska tidningar.

Den 17 december 1942 gjorde de allierade ett gemensamt uttalande som var en formell bekräftelse av och ett fördömande av utrotningen av judar, vilken också beskrevs. Uttalandet lästes upp i det brittiska underhuset och publicerades bl a i New York Times.

Amerikanska och brittiska ledare diskuterade förintelselägren vid Bermuda-konferensen i april 1943.

Den 12 maj 1943 begick en medlem i den polska exilregeringen självmord i protest mot världens passivitet inför Förintelsen och efterlämnade ett talande självmordsbrev.

De stora lägren vid Auschwitz övervakades av allierat flyg från april 1944. Detta gjorde likväl inga försök att få förintelssystemet att kollapsa genom förstörelse av järnvägsspår eller liknande, även om Churchill var villig att bomba delar Auschwitz-komplexet. På det amerikanska utrikesdepartementet var man medveten om hur gaskamrarna användes var det fanns men man vägrade att bomba dem ur drift (Richard Breitman, "What Diplomats Learned about the Holocaust," US National Archives.).

Under hela kriget pressade Storbritannien europeiska ledare till att förhindra olaglig judisk invandring och skickade t o m skepp som blockerade sjövägen till Palestina (Robert S. Wistrich: Hitler and the Holocaust. Chapter 7. London 2001).

Vad visste tysken i gemen?

Enligt nya historiska arbeten visste majoriteten av tyskarna att det fanns koncentrationsläger och att judar urskillningslöst dödades och förföljdes i dödslägren (Ezard, John (17 February 2001). "Germans knew of Holocaust horror about death camps". The Guardian.

"Hitler utrotade judar i Europa. Men han gjorde det inte ensam. Det var en enorm, komplex, tidskrävande och mentalt och ekonomiskt krävande uppgift att densom krävde aktivt deltagande av miljontals tyskar: affärsmän, poliser, bankirer, läkare, advokater, soldater , järnvägs- och fabriksarbetare, kemister, apotekare, ekonomer, diplomater, tjänstemän, lärare, politiker, borgmästare, partimedlemmar, byggexperter, konsthandlare , arkitekter, hyresvärdar, vaktmästare, lastbilschaufförer, kontorister, industrimän och forskare var viktiga kuggar i maskineriet.” (Konnilyn G. Feig)

Rättviseinspektören Friedrich Kellner har i sin dagbok den 28 oktober 1941, återgivit ett ett samtal i Laubach med en tysk soldat som hade bevittnat en massaker i Polen (Kellner. Friedrich Kellner Diary. p. 112. George Bush Presidential Library and Museum, Friedrich Kellner exhibit.)

I en undersökning drar historikern Robert Gellately slutsatsen att det i delar av Förintelsen fanns "betydande samtycke och aktivt deltagande av ett stort antal vanliga tyskar" och dokumenterar att kolonner av slavarbetare var en vanlig syn och att grundförutsättningarna för koncentrationslägren, om än inte förintelselägren var allmänt kända. Även den tyske forskaren Peter Longe drog, i en studie av vad tyskarna visste om massmorden, slutsatsen att: "Allmän information om massmord på judar var utbredd i den tyska befolkningen"

Vilka var det som utförde massmorden?

För mig står det klart att förintelselägren användes för mord. Vad jag gjorde var alltså att bistå under mord. Om jag skulle dömas, skulle jag anse det vara korrekt. Mord är mord. Vid viktning av skuld, bör man enligt min mening, inte ta hänsyn till den specifika funktionen i lägret. Vi var alla lika skyldiga. Lägret fungerade som en kedja av funktioner. Om bara en del i kedjan saknas, kommer hela företaget till ett stopp. (Werner Dubois, vakt i Sobibor)

Ett mängd tyska soldater, tjänstemän och civila var på något sätt inblandade i Förintelsen, från domstolstjänstemän och tjänstemän i regeringen till enheter i armén, polisen och SS. Många ministerier, bl a de för rustning, inrikes affärer, rättvisa, järnvägar och utrikespolitik, spelade betydande roller; tyska läkare deltog i medicinska experiment och eutanasiprogrammet T-4. Och även om det inte fanns någon specifik militär avdelning som ansvarade för Förintelsen, så kommer SS under Himmler närmast att vara det. Från SS kom koncentrationslägervakter, insatsgruppernas dödspatruller och de viktigaste administrativa enheterna. Den reguljära armén deltog långt mindre än SS i Förintelsen även om så skedde i Ryssland, Serbien, Polen och Grekland. Men den stödde insatsgrupperna, hjälpte till att upprätta getton, drev fångläger, fungerade ibland som vakter i koncentrationsläger, transporterade fångar till läger, lät experiment utföras på fångar och använes sig i avsevärd utsträckning av slavarbete.

Även tyska polisenheter deltog, under kontroll av nazisterna, direkt i Förintelsen; reservpolisbataljonen 101 Orpo, sköt t exunder ett år 38 000 judar och deporterade ytterligare 45 000 till förintelselägren. Även privata företag bidrog till maskineriet Förintelsen. Nazistiska bankirer på Barclays Bank avdelning i Paris uppgav frivilligt namnen på sina judiska anställda till de nazistiska myndigheterna och många av dessa hamnade i dödslägren.

Stanley Milgram var en av ett antal av efterkrigstidens psykologer och sociologer som försökte ta itu med varför människor lydde omoraliska order under Förintelsen. Hans slutsatser visade att förnuftiga människor, när de får order av en person i maktposition, lyder kommandon trots att de vet innebär lidande för andra. Efter att ha offentliggjort resultaten, kom det direkt kritiska svar från den vetenskapliga världen då Milgram gjort gällande att "en gemensam psykologisk process är centralt involverad både i /hans laboratorieexperiment och i Nazityskland/.

Professor James Waller menade att "Milgrams experiment inte överensstämmer väl med vad som skedde under Förintelsen".

Deltagarna i Milgrams experiment, skrev Waller, hade på förhand försäkrats att inga bestående fysiska skador skulle bli följden av deras handlinga medan förövarna under Förintelsen var fullt medvetna om sitt eget konkreta dödande och lemlästande av offren.
Vidare kände inte deltagarna i laboratorieexperimenten sina offer och för dem var inte helle rasism en motiverande faktor. Å andra sidan hade förövarna under förintelsen under en livstid av personlig utveckling anammat en intensiv, nedvärderande attityd mot offren.
De som utdelade straff i laboratoriet var inte sadister eller spridare av hat utan visade ofta stor vånda och inre konflikter under försöket. Detta till skillnad från bödlarna under den slutliga lösningen, som redan i förväg hade ett tydligt "mål" som skulle uppnås.
Experimentet varade i en timme, utan tid för försökspersonerna att begrunda följderna av sitt beteende medan Förintelsen varade i flera år vilket gav alla deltagande individer och organisationer gott om tid för moralisk bedömning.

Enligt Thomas Blass, som skrivit en vetenskaplig monografi om försöket, berättar de historiska bevisen på förövarnas gärningar under Förintelsen mer än ord:

Min egen uppfattning är att Milgrams strategi inte ger någon fullgod förklaring av Förintelsen. Även om det mycket väl kan gälla för den plikttrogna destruktiviteten hos en saklig byråkrat som levererat judar till Auschwitz lika rutinmässigt som potatis till Bremerhaven, faller det när man försöker att tillämpa den på mer nitiska, kreativa och av hat drivna grymheter som också kännetecknade Förintelsen.

Flockbeteende och andra faktorer

Förintelsen är ett exempel på två faktorer. Den ena kan beskrivas som teorin om den "kokande grodan" enligt vilken en enorm förändring inte kommer att märkas om den sker gradvis i små steg. Den andra är den primära och kraftfull mekanismen flockbeteende, som har sitt hem hjärnans limbiska system och ser till att individer överensstämmer med gruppen. Denna mekanism har utvecklats genom naturligt urval för att säkerställa att mänskliga grupper ska överleva. Tillsammans gör dessa faktorer att det blir en starkare impuls att vara som alla andra i gruppen än att bryta sig ut, även om den enskilde inte håller med om vad gruppen gör.

Så länge de gradvisa förändringarna i gruppbeteendet är små, kan samlas så småningom ta gruppen mot ett tillstånd som ligger långt ifrån tidigare beteende och som blir allt extremare. Således kan deltagarna i Förintelsen privat ha känt skräck eller avsky för vad de beordrades att göra, men inordnat sig i gruppen. Dessa effekter har utnyttjats många gånger i historien av demagoger och revolutionärer; de kan också observeras i mobbningsbeteende.

Studier av masspsykologi som tog sin början med Carl Jung tyder på att orsaksmekanismen för flockbeteende är motsatsen till vad man vanligen trott. Det socioekonomiska perspektivet säger att, snarare än att förföljelse gör människor rädda och förtryckta, så söker rädda förtryckta människor efter någon att förfölja.

Jungs-socioekonomiska analys säger att efter förnedringen i det första världskriget, den ekonomiska ruin för Weimarrepubliken, tvånget att betala krigsskadestånd och den stora depressionen, var det naturligt för det tyskar att bli arga och leta efter någon som de kunde låta sin ilska gå ut över; flockbeteendet förstärkte denna ilska och Förintelsen blev följden.

Religiöst hat och rasism

Nazisterna såg det som en plikt att övervinna naturlig medkänsla för att utföra order som de trodde ha ursprung i högre ideal. Masspsykologisk vetenskap har försökt att förklara sådana handlingar. Boken The Crowd: A Study of the Popular Mind (1895) lär ha haft stort inflytande på Mein Kampf när det gäller propagandatekniker. Mer anmärkningsvärda var rent sadistiska handlingar begångna av medlemmar av Ustasja på serber, tyskar och italienare. T o m tyska SS-officerare blev så bestörta att de agerade för att hindra Ustasja. Men litteraturen om koncentrationsläger beskriver icke desto mindre ett stort antal enskilda sadistiska handlingar, inklusive några som begåtts av Kapos.

Martin Luther uppmanade redan i en skrift från 1543 till hård förföljelse av det judiska folket genom att sätta judiska synagogor och skolor i brand, rasera hem och beslagta egendom och pengar. Han hävdade vidare att dessa "giftiga maskar" borde sättas i tvångsarbete eller utvisas för all framtid. Den amerikanske historikern Lucy Dawidowicz konstaterar att det är lätt dra en antisemitisk linje från Luther till Hitler.

En del författare har länkat Förintelsen till kolonialismen. De menar att tekniker under den nyimperialistiska perioden (som koncentrationsläger under boerkriget) och pseudovetenenskapliga metoder (t.ex. skriften Essay on the Inequality of the Human Races) hade varit grundläggande för att möjliggöra Förintelsen. Andra författare har benhårt satt sig emot dessa åsikter, grundat "enhetligheten" i Förintelsen, jämfört med andra folkmord. Michel Foucault spårade också ursprunget till förintelsen och "raspolitiken" i vad han kallade "stasrasism", en del av "biopolitiken".

Slutligen har många pekat på de gamla rötter antisemitismen har i västvärlden allt sedan grundandet av kristendomen. Moderna insatser inom ekumeniken, särskilt av den katolska kyrkan som bett judarna om förlåtelse, görs också för att undvika upprepning av sådana handlingar.

Funktionalism mot intentionalism

Gerhard Weinberg hävdar att Hitler hade planerat Förintelsen sedan tidigt 1920-tal.

En viktig fråga i dagens förintelsestudier är frågan om funktionalism och intentionalism. Termerna myntades 1981 för att beskriva två olka skolor när det gäller ursprunget till förintelsen.

Intentionalister vidhåller att Förintelsen var resultatet av en långsiktig plan som Hitler hade, och att han var den drivande kraften bakom den. Funktionalisterna däremot menar att Hitler visserligen var antisemtisk men inte hade någob masterplan. De ser Förintelsen som sprungen ur den tyska byråkratins djupa led, med liten eller ingen inblandning från Hitlers sida.

Några intentionalister hävdar att Förintelsen planerades av Hitler från början av dennes politiska karriär den 11 november 1918. Andra har föreslagit att Hitler hade beslutat sig för Förintelsen i början av 1920-talet. Ytterligare andra betonar det relativt tidiga beslutet att döda judar även om de inte vill påsta att det var med från första början. En forskare har hävdat att Hitler var extrem antisemit från 1919 men inte beslutat om folkmord förrän mitten av 1941. Ännu en grupp av intentionshistoriker hävdar att Hitler inte beordrade Förintelsen förrän i december 1941.

Funktionalistiska historiker däremot varibland märks Raul Hilberg gör gällande att Förintelsen inleddes 1941 till 1942 till följd av den misslyckade nazistiska deportationspolicyn och hotande militära förluster i Ryssland. De argumenterara att det som vissa ser som fantasier om utrotning i Mein Kampf oh annan nazilitteratur helt enkelt var propaganda och inte konkreta planer.

De hävdar också att den nazistiska politiken på 1930-talet syftade till att göra livet så obehagligt för tyska judar att de skulle lämna Tyskland. Adolf Eichmann var från 1937 ansvarig för att med vilka medel som helst underlätta judisk utvandring. Funktionalisterna ser SS stöd för sionistiska grupper i slutet av 1930-talet som ett tecken på att det inte fanns någon masterplan för folkmord. SS upphörde inte med sitt stöd för tyska sionistiska grupper förrän i maj 1939 när Hitler blev informerad om detta och beordrade Himmler att upphöra.

I synnerhet har funktionalister hävdat att termen "Den slutliga lösningen av judefrågan" i tyska dokument från 1939 till 1941, var tänkt att vara en "territoriell lösning"; det vill säga hela den judiska befolkningen skulle utvisas. SS planerad först att skapa ett gigantiskt judiskt reservat i Lublin, Polen men guvernören för ockuperade Polen motsatte sig detta. 1940 planerade SS och den tyska utrikesdepartementet att utvisa hela den judiska befolkningen i Europa till ett "reservat" på Madagaskar. Denna plan kunde dock inte sättas i verket förrän den brittiska blockade brutits. I ett PM 1940 avvisar Himmler uttryckligen utrotningen av hela det judiska folket som "otysk" och fortsätter rekommendera "Madagaskarplanen" som lösning av den "judiska frågan". Inte förrän i juli 1941 kom begreppet "den slutliga lösningen av judefrågan" att avse förintelse.

Nyligen har det så framkommit en syntes av de två skolorna som hävdar att Hitler var den drivande kraften bakom Förintelsen, men att han inte hade någon långsiktig plan utan att initiativet till stor del kom underifrån i ett försök att motsvara de önskemål man upplevde att Hitler hyste.

Ännu en kontrovers startades 1997 av historikern Daniel Goldhagen, som hävdade att vanliga tyskar visste om och villigt deltog i Förintelsen, som han skriver, hade sina rötter i en djup eliminationistisk tysk antisemitism. Historiker som inte håller med Goldhagen i dennes tes hävdar att det onekligen förekom antisemitism i Tyskland men att idén om en unikt tyska "eliminationisn"är ohållbar och att utrotningen var okänd för många.

Inblandade

Se också List of major perpetrators of the Holocaust

Hitler

Se också: Criticism of Holocaust denial § Hitler's involvement

De flesta historiker anser att Hitler var motsatsen till pragmatiker: hans övergripande besatthet var judehat, och han visade visade ett antal tillfällen att han var villig att riskera att förlora kriget för att uppnå deras undergång. Det finns ingen "rykande pistol" i form av ett dokument som bevisar Hitler beställde den slutgiltiga lösningen. Hitler hade inte något byråkratisk sinne och många av hans viktigaste instruktioner gavs muntligt.

Däremot finns det gott om skriftliga bevis på att han önskade att utrota judarna och att ordern om detta faktiskt härstammar från honom och att han början i oktober 1941 auktoriserade massdeportationerna av judar österut. Han kan inte verkligen ha trott att dessa hundratusentals judar skulle hållasfå husrum, kläder och mat av myndigheterna i generalguvernementet och Hans Frank klagade ofta över att han inte kunna klara av tillströmningen. Till och med förintelseförnekaren David Irving har medgett att han, efter Heinrich Himmlers tal i Posen i oktober 1943, måste ha vetat vad som hände.

En historiker skriver att vissa författare som har hävdat att eftersom det inte fanns några skriftliga order så var "den slutliga lösningen Himmlers verk och att [...] Hitler vare sig hade gett ordern eller ens visste att det hände." Johnson säger dock att "detta argument inte kommer att vara framträdande. Administrationen av Tredje riket var ofta kaotisk men dess centrala princip var klar nog.. Alla viktiga beslut utgår från Hitler" Utdrag ur Joseph Goebbels och Rudolf Höss* dagböcker tyder också på att Hitler gav muntliga instruktioner för utrotningen av judar.

Enligt Ian Kershaw gav Hitler förmodligen muntligt samtycke till förslag som vanligtvis ställdes till honom av Himmler och stod bakom varje större beslut av betydelse ... och därmed fortsatte att vara nära involverad i "den slutliga lösningen."... Efter den tyska militära ... katastrofen vid Stalingrad, deltog Hitler direkt handen försöken att övertala sina rumänska och ungerska allierade att skärpa förföljelsen. Hitlers roll i "den slutliga lösningen hade ofta varit indirekt, snarare än direkt, ofta genom att han godkände snarare än att initierade. Oöverträffade utgjutelser av hat var en konstant företeeelse mitt under de politiska förändringarna. De hade ofta en propagandistiskt eller mobilisera nde motiv och var oftast generaliserande. Trots detta finns kan inte vara det minsta tvivel: Hitlers roll var avgörande och nödvändig för att utvecklandet av den "slutliga lösningen".

I ett brev från 1919 nämner Hitler att en del av det yttersta syftet med en stark nationell regering "orubbligen måste vara avlägsnandet av judarna". 1922 berättade Hitler för Josef Hell (som då var journalist):

När jag väl kommer till makten, blir förintelsen av judarna min första och främsta uppgift. Så fort jag har befogenhet att till detta kommer jag att sätta galgar i rader på Marienplatz i München. Sedan judarna kommer att hängas urskillningslöst och de kommer att hänga kvar tills de stinker; de kommer att hänga där så länge som hygienen tillåter. Så snart de skurits ner, kommer nästa omgång att ställas upp, och så vidare tills den sista juden i München har utrotats. Andra städer kommer att följa efter, på samma sätt, tills hela Tyskland rensats helt från judar.

Den 21 januari 1939 talade Hitler med František Chvalkovský och sa då:

Vi ska tillintegöra judar. De ska inte att komma undan med vad de gjorde den 9 november 1918. Räkenskapens dag har kommit.

Den 30 januari sa Hitler till publiken vid Sportpalatset i Berlin:

Och vi säger att kriget inte kommer att sluta så som judarna förställer sig, nämligen med att arierna utrotas, utan resultatet av detta krig kommer att bli fullständig förintelse av judarna.

I Min Kamp, argumenterade Hitler att ett krig mot judarna skulle ha räddat Tyskland från att förlora det första världskriget:

Om tolv eller femton tusen av dessa hebreiska folkförförare hade hållits i giftgas vid början av kriget och under kriget, så som hände med hundratusentals våra bästa tyska arbetare inom området, skulle inte miljoner offrade liv vid fronten ha varit förgäves.

I det följande ofta citerade tal som hölls den 30 januari 1939 säger Hitler till riksdagen:

Idag vill jag vara en profet ännu en gång: om internationella judiska finansiärer inom och utanför Europa åter lyckas störta nationerna ut i ett världskrig, kommer resultatet inte vara bolsjevisering av jorden och med den judendomen seger utan förintelse av den judiska rasen i Europa.

Den sista meningen i passagen die Vernichtung der jüdischen Rasse i Europa" - betyder entydigt "Utrotning /eller förintelseII av den judiska rasen i Europa."

Övriga naziledare

I den handfull män som faktiskt utförde utrotningen av miljontals människor ingår Heinrich Himmler, Reinhard Heydrich, Odilo Globocnik, Ernst Kaltenbrunner, Adolf Eichmann, Rudolf Höss, Heinrich Müller och Oswald Pohl, chef för SS' ekonomi och huvudkansli (WVHA ). Även Fritz Sauckel, Hans Frank, inrikesministern Wilhelm Frick och arbetsministern Robert Leyalso spelade nyckelroller. Andra toppnazistledare som Goebbels, Hermann Göring och Martin Bormann visste i allmänna ordalag vad som hände.

Nazistregimen fungerade vertikala hierarkier. Tjänstemän som utförde order uppifrån och inte ställde frågor om vad som händer på andra håll. Endast de högst upp hade en bred översikt över vad som pågick i det tyska riket. Men de flesta ledande SS-officerare och många tjänstemän i rikets olika ministerierna måste helt eller delvis ha känt till vad som hände. Miljontals människor greps, bearbetades byråkratiskt och transporteras över hela Europa, alltså en operation som involverar tusentals tjänstemän och mycket pappersarbete. Detta samordnadess av riket ministerier, polisen och de nationella järnvägarna samt SS och Gestapo, allt under överinseende av nazistpartiet . De flesta av partiets regionala ledare (gauledare) var närvarande under Himmlers Posen-tal. Ingen av dessa människor kan åberopa okunskap i efterhand, även om många gjorde det.

Rättsprocess mot nazister

Huvudartikel: Nuremberg Trials

Den juridiska begreppet brott mot mänskligheten utvecklades efter Förintelsen. Blotta antalet människor som mördades och massdödandets gränsöverskridande karaktär krossade varje uppfattning om att nationell suveränitet skulle ha företräde framför internationell rätt när dessa brott lagfördes. Ett antal rättsliga insatser hade gjorts för att föra nazisterna och deras kollaboratörer inför rätta. Några av de högre uppsatta nazistiska tjänstemännen åtalades som en del av Nürnbergrättegångarna, vilka leddes av en allierad domstol; den första internationella domstolen i sitt slag. Andra åtal väcktes i de länder där de tilltalade var medborgare - i Västtyskland och Österrike, många nazister släpptes ut med lindriga domar, med där åberopande av "lyda order" utgjorde en förmildrande omständighet och många återvände till samhället strax efteråt.

En fortlöpande ansträngning att få fast nazister och medarbetare ledde till det välkända i tillfångatagandet av förintelseorganisatören Adolf Eichmann i Argentina och en efterföljande rättegången i Israel 1961. Simon Wiesenthal blev en av de mest berömda nazistjägarna. Några f d nazister undkom att åtalas. Således lyckades Reinhard Gehlen, tidigare underrättelseofficer i Wehrmacht, lyckades vända och arbeta för CIA, och skapade 1956 Bundesnachrichtendienst (BND), den tyska underrättelsetjänsten, som han ledde till 1968.

Klaus Barbie, känd som "Slaktaren från Lyon" för sin roll i ledningen för Gestapo, skyddades 1945-1955 av MI5 och CIA, innan han flydde till Sydamerika där han deltog i Luis García Meza Tejadas kokainkupp i Bolivia 1980. [45] Barbie greps slutligen 1983 och dömdes till livstids fängelse för brott mot mänskligheten i 1987.

Den tyska armén

Den utsträckning i vilken de ansvariga i den reguljära tyska armén kände till den slutgiltiga lösningen har debatterats mycket . Politiska måsten i efterkrigstidens Tyskland har lett till armén som i allmänhet befriats från ansvar, bortsett från en handfull "nazistiska generaler" som Alfred Jodl och Wilhelm Keitel som dömdes och hängdes i Nürnberg. Det finns bevis för att de högsta officerarna i Wehrmacht säkert visste om dödandet och godkände det, som utställningen "Utrotningskrig. Wehrmachts brott" producerad av Hamburgs Institutet för social forskning, tydligt visade. [46]

Många officerare i frontlinjen gick igenom kriget utan att komma i direkt kontakt med utrotningsmaskineriet. Andra valde att fokusera snävt på sina arbetsuppgifter och inte uppmärksamma krigets bredare sammanhang. Förbindelserna mellan armén och SS var inte vänliga och vissa tjänstemän vägrade att samarbeta med Himmlers styrkor. General Johannes Blaskowitz fråntogs sitt kommando efter att officiellt protesterat mot SS' grymheter i Polen. Fältmarskalk Erwin Rommel, befälhavare för de den tyska afrikakåren hade lovat fullt samarbete från kåren med att bistå den 24 man starka Einsatzgruppe Egypten under mordet på den judiska befolkningen i Egypten och Palestina om tyskarna skulle ockuperade dessa länder (med tanke på att Einsatzgruppe Egypten endast omfattade 24 man, skulle det ha krävts mycket hjälp för att uppfylla det uppdraget).[47]

Den amerikanske historikern Gerhard Weinberg menade att Rommels vilja att arbeta med SS för att döda judar i Egypten och Palestina antydde att han var som lika hängiven "den slutliga lösningen" som sina kolleger på östfronten och att hans rykte som ridderlig officer som motsatte sig nazisternas brott därför är oförtjänt. [48] Andra generaler och officerare, som Walther von Reichenau, Hermann Hoth, och Erich von Manstein, stödde aktivt insatsgrupperna i deras uppgift. Ett antal armé-enheter gav direkt eller indirekt stöd till insatsgrupperna genom att förse dem med lastbilar som skulle kunna användas för uppsamlingar. Många enskilda soldater som vågade sig till platser där morden begicks bakom linjerna deltog frivilligt i dem.

Icke desto mindre var det svårt för befälhavare på östfronten för att inte känna till vad som hände i områdena bakom fronten. Många enskilda soldater fotograferade insatsgruppernas massakrer på judar. En av de faktorer som ledde Claus von Stauffenberg och andra tyska officerare att i juli 1944 försöka mörda Hitler var deras växande medvetenhet om de brott som Hitler begick i Tysklands namn. Stauffenberg hävdade att dessa brott löste tyska officerare från den trohetsed de hade svurit mor Hitler. Om Stauffenberg och andra officerare i hans kretsar var medvetna om Förintelsen, så måste det ha varit många andra som inte agerar på den kunskapen så som Stauffenberg gjorde, på bekostnad av sitt liv.

The German people

Huvudartikel: German collective guilt

Bones of anti-Nazi German women can be seen in the crematoria in the German concentration camp atWeimar, Germany. Photo taken by the 3rd U.S. Army, 14th April 1945

Frågan om det tyska folket kollektiva skuld när det gäller Förintelsen aktualiserades åter i och med Daniel Jonah Goldhagens bok "Hitlers Willing Executioners", 1996. I den hävdaa att den stora majoriteten tyskar och österrikare na) visste om utrotningen av judar och att de flesta skulle ha deltagit aktivt om de blivit ombedda. Han ger omfattande dokumentation av hur djupa, utbredda och gamla de antisemitiska känslorna är och det jämnmod med vilket ett stort antal vanliga tyskar lydde order om att döda försvarslösa civila och hur få tyskar som protesterade mot vad som pågick.

Hartheim Euthanasia Centre, where over 18,000 people were killed.

De flesta historiker ställer sig skeptiska till Goldhagens tes att majoriteten av tyskar skriver under på en "eliminationistisk" form av antisemitism och att de inte bara var medvetna om, utan också i samförstånd med utrotningen av judar. Den mest svidande attacken på Goldhagen har varit Norman Finkelstein och Ruth Bettina Birns bok "A nation on Trial". Finkelstein och Birn undersökte Goldhagensreferenser och drog slutsatsen att Hitlers Willing Executioners var (för att citera en granskare) "inte värdiga att kallas akademisk text."

Goldhagen kritiker påpekar att nazistpartiet inte förespråkade dödande judar innan de kom till makten och att därför även den minoritet av tyskar som röstade på nazisterna i val före 1933 inte röstade för en förintelse av judarna. De påpekar att regimen gjorde stora ansträngningar för att dölja sanningen om vad som skedde inte bara frånför världsopinionen utan för den tyska allmänheten. Den officiella linjen att judar är "deporterades för att arbeta i öst" hävdades ständigt, dels för att lura judarna om det öde som väntade dem, men delvis också för att vilseleda den tyska allmänheten. I mitten av 30-talet fanns det till och med grupper av tyska judar som stödde den nazistiska regimen, t.ex. Föreningen för tyska nationella judar.

Icke desto mindre måste kunskap om åtminstone vissa aspekter av Förintelsen har varit mycket utbredd bland tyskarna. Som Paul Johnson påpekar hade SS 900 000 medlemmar 1943, varav de flesta på ett eller annat sätt hade deltagit i i åtgärder mot judarna, och de tyska nationella järnvägarna hade 1,2 miljoner anställda, av vilka de flesta hjälpte till hantera de rader boskapsvagnar packade med lidande judar som transporterades österut, och de vagnslaster av kläder, skor och andra varor som kom tillbaka. Många andra delar av den utbredda tyska statsförvaltningen, från riksbanken som fått tonvis guld från de döda judarnas tänder till ministeriet för livsmedel och jordbruk som används slavarbetare på tyska gårdar, på olika sätt deltog i plundring och dödandet av judar, och många tusen byråkrater på mellan och låg nivå måste ha haft någon kännedom om vad de gjorde.

Det argumenteras ofta att även om vanliga tyskar var medvetna om utrotningen av judar, fanns det inget de kunde ha gjort för att protestera eller förhindra verkningarna av en av de mest hänsynslösa diktaturerna i modern tid, med tanke på t.ex. Sondergericht som dödade 12 000 tyskar för dera motstånd. [49] De flesta författare har i allmänhet accepterat detta synsätt. Goldhagen väcker dock vissa invändningar. Han påpekar att det i själva verket inte var omöjligt för det tyska civila samhället att protestera mot nazistregimens åtgärder. När nazisterna försökte få bort krucifix från skolor i Bayern 1936, och återigen i 1941, tvingade protester dem att backa. Industriarbetarstrejker på grund av ekonomiska frågor var vanliga, åtminstone i förkrigsperioden, och straffades inte allvarligt. Det mest kända exemplet på offentliga protester var kampanjen mot regimens program för avlivning av människor med fysiska och intellektuella funktionshinder, den så kallade "Aktion T4", som måste överges i 1941 på grund av protester som ledda av den katolska kyrkan och vissa delar av den medicinska yrkeskåren. Eutanasiprogrammet fortsatte dock under annan skepnad, Aktion 14F13, där det i stor utsräckning var samma personal och samma metoder med gasning, påtvingad svält och injektioner. Uppmärksamhet riktades mot de av koncentrationslägrens offer som valts ut för "särskild behandling" (= mord). Och mentalpatienter mördades fortfarande.

Ännu mer anmärkningsvärd och unik var Rosenstrasse-protest i Berlin i februari 1943, som leddes av över tusen icke-judiska tyska kvinnor mot fängslandet av deras judiska män (en kategori som hittills har varit undantagna från utvisning). Händelsen var helt klart en modig handling av fruarna, men historiker är oense både om skälen till att uppbringa männen och om effekterna av protesten. [50]

Opinionsundersökningar genomförda 1945 till och 1949 visade att en majoritet av tyskarna kände att nazismen var en "bra idé, som tillämpats dåligt". I en opinionsundersökning som gjordes i den amerikanska ockupationszonen svarade 37 % svarade att "utrotningen av judar, polacker och andra icke-arier var nödvändig för tyskarnas säkerhet". [51]

Ann Sarah Gordon noterar i "Hitler, tyskarna och den judiska frågan" att det är mycket svårt att dra slutsatser av undersökningen. Respondenterna hade till exempel tre alternativ att välja mellan som svar på fråga 1:

Uttalande ........................................... Procentandel som håller med

Hitler hade rätt när det gäller behandlingen av judarna: 0 %

Hitler gick för långt i sin behandling av judar, men något måste göras för att hålla dem i schack: 19 %

Åtgärder mot judarna var inte på något sätt motiverade: 77 %

På frågan huruvida en "arier" som gifter sig med en jude bör fördömas svarar 91 % "Nej". På frågan: "Alla som beordrade mord på civila eller deltagit i mördarna bör ställas inför rätta" svarade 94 % "Ja".

Sarah Ann Gordon skiljer ut frågan "Utrotningen av judar och polacker och andra "icke-arier" var inte nödvändig för tyskarnas säkerhet", som innehåller en implicit dubbelnegation på vilken svaret var antingen ja eller nej. Hon drar slutsatsen att detta var en förmulering ägnad att förvirra; "En de intevjuade kan ha svarat "nej" på att de inte höll med om påståendet, när de i själva verket höll med om att utrotningen inte var nödvändig."[52] Hon understryker vidare skillnaden på 77 % procent som svarade att åtgärder mot judarna var inte på något sätt motiverat. [52](Se: Denazification)

När det gäller tysk kunskap om verksamheten i vanliga koncentrationsläger, "hade mellan 1933 och 1945 mer än 3 miljoner tyskar varit i koncentrationsläger eller fängelse av politiska skäl"[53] (See: German resistance)

Other states[edit]

Created in 1941, the Drancy internment camp on the outskirts of Paris was under the control of the French police until July 3, 1943. SS-Hauptsturmführer Alois Brunnerdirected it until August 1944. He was convicted in absentia in France in 2001 for crimes against humanity, and is believed to be the highest-ranking Nazi still at large.^[54]

Although the Holocaust was planned and directed by Germans, the Nazi regime found willing collaborators in other countries, both those allied to Germany and those under German occupation.

The civil service and police of the Vichy regime in occupied France actively collaborated in persecuting French Jews. Germany's allies, Italy, Finland, Hungary, Romania, and Bulgaria, were pressured to introduce anti-Jewish measures; with the exception of Romania, they did not comply until compelled to do so. Bulgaria and Finland refused to co-operate, and all 50,000 Bulgarian Jews survived (though most lost their possessions and many were imprisoned), but thousands of Greek and Yugoslavian Jews were deported from the Bulgarian-occupied territories. Although Finland officially refused to participate in the Holocaust, and even operated a field synagogue for its Jewish soldiers some of whom were offered military decorations by Hitler (which they refused), it secretly extradicted 8 Jewish refugees to the Germans in November 1942. The Hungarian regime of Miklós Horthy also refused to cooperate, but after the German invasion of Hungary on March 18, 1944, 437,000 Hungarian Jews were deported to Auschwitz by the newly instated Döme Sztójay regime, fully knowing that they will be exterminated.^[55] The Romanian regime of Ion Antonescu actively collaborated, but its inefficiency meant that only a half of Romania's 600,000 Jews were killed. The German puppet regime in Croatiaactively persecuted Jews on its own initiative.

The Nazis sought to enlist support for their programs in all the countries they occupied, although their recruitment methods differed in various countries according to Nazi racial theories. In the "Nordic" countries of Denmark, Norway, Netherlands, and Estonia they tried to recruit young men into the Waffen SS, with sufficient success to create the "Wiking" SS division on the Eastern Front, many of whose members fought for Germany with great fanaticism until the end of the war. In Lithuania and Ukraine, on the other hand, they recruited large numbers of auxiliary troops that were used for anti-partisan work and guard duties at extermination and concentration camps. Most of these recruits were peasant boys, who enlisted simply to gain a ration card, but the Germans were able in these countries to appeal to long traditions of local antisemitism.

In recent years, the extent of local collaboration with the Nazis in eastern Europe has become more apparent. Historian Alan Bullockwrites: "The opening of the archives both in the Soviet Union and in Eastern Europe has produced incontrovertible evidence [of] ... collaboration on a much bigger scale than hitherto realized of Ukrainians and Lithuanians as well as Hungarians, Croats and Slovaks in the deportation and murder of Jews."^[56] Historians have been examining the question "Was the Holocaust a European Project?" Historian Dieter Pohl has estimated that more than 200,000 non-Germans "prepared, carried out and assisted in acts of murder." That is about the same number as Germans and Austrians. Historian Götz Aly has concluded that the Holocaust was in fact a "european project that cannot be explained solely by the special circumstances of German history." ^[57]

Some states, often while decrying Nazism publicly, closed their borders to Jewish immigrants and refugees, usually for fear of attracting the unwanted attention of Germany. These include powerful and influential countries including the USA. Other places such as Shanghaigave as much help to Jewish refugees as was possible.

Sweden

Tyska ambassaden skickade förfrågningar till Sveriges kommuner med begäran om uppgifter på judar.

Baltic states[edit]

Lithuanian and Latvian auxiliary military units (Schutzmannschaften) with Nazi Einsatzgruppen detachments participated in the extermination of the Jewish population in their countries, as well as assisting the Nazis elsewhere, such as deportations from the Warsaw Ghetto.

The Arajs Commando, a Latvian volunteer police unit, for example, shot 26,000 Latvian Jews, at various locations after they had been brutally rounded-up for this purpose by the regular police and auxiliaries, and was responsible for assisting in the killing of 60,000 more Jews.^[58]

In Lithuania the racial principles of the Third Reich were installed after instigating by Nazi forces since June 25. Within the last 6 months of 1941 following the June invasion by Germany, the majority of Lithuanian Jews were executed. The remnants trapped in ghettos were killed in occupied Lithuania and sent to death German Nazi camps in Poland. Almost all Lithuanian Jews died during the Holocaust. Scholars believe the death rate in Lithuania was 96 percent, making Nazi-occupied Lithuania the European territory with the lowest number of Jewish survivors of World War II. Additionally, Lithuanian auxiliary police troops assisted in killing Jews in Poland, Belarus and Ukraine. Further, Jews from France, Germany, Austria and Czechoslovakia were murdered at the Ninth Fort in Kaunas. Pro-Lithuanian activists decried Soviet trials of collaborators following the war but independent Lithuania following the break-up of the Soviet Union in 1991 has been slow to prosecute cases against Nazi collaborators since then. To date three men have been tried and convicted, but all were excused from punishment due to health and age. In 2008, Lithuanian prosecutors began investigations into war-time atrocities against civilians allegedly committed by Lithuanian Jews who escaped from the Lithuanian ghettos to take up arms against the Nazis. Targets of the Lithuanian investigation included Yitzhak Arad, former partisan in Lithuania, Holocaust scholar and founder of the Yad Vasheminstitution in Israel, causing a flurry of negative media publicity for Lithuania in Israel and abroad.

About 75% of Estonia's Jewish community, aware of the fate that otherwise awaited them, managed to escape to the Soviet Union; virtually all the remainder (between 950 and 1,000 people) were killed by Einsatzgruppe A and local collaborators before the end of 1941.^[59] There were, prior to the war, approximately 4,300 Estonian Jews. After the Soviet occupation many Jewish people were deported to Siberia along with other Estonians. It is estimated that 500 Jews suffered this fate. With the invasion of the Baltics, it was the intention of the Nazi government to use the Baltics countries as their main area of mass genocide. Consequently, Jews from countries outside the Baltics were shipped there to be exterminated.^[60] and an estimated 10,000 Jews were killed in Estonia after having been deported to camps there from elsewhere in Eastern Europe.^[61] Seven ethnic Estonians: Ralf Gerrets, Ain-Ervin Mere, Jaan Viik, Juhan Jüriste, Karl Linnas, Aleksander Laak and Ervin Viks have faced trials for crimes against humanity committed during the Nazi occupation in Estonia.

In 2002 the government decided to officially commemorate the Holocaust. In the same year, the Simon Wiesenthal Center had provided the Estonian government with information on alleged Estonian war criminals, all former members of the 36th Estonian Police Battalion.^[62]After investigation, the Estonian government concluded that there was insufficient evidence and deferred on the center's demands to try the veterans. Wiesenthal Center called the Estonian statement "false".^[63] In the same year, calls of Simon Wiesenthal Center to intensify prosecution of the Nazi war criminals were criticized by the Estonian media and the general public, prompting anti-Semitic messages toward the Jewish community.^[64] However, in 2003, the National Coalition Supporting Soviet Jewry said that antisemitism in Estonia was not a major problem, and the Estonian government committed itself to a swift and thorough response to incidents.

Estonia and Lithuania (together with Austria, Norway, Romania, Sweden, Syria and Ukraine) have been given the grade Category F-2: Failure in practice by the Simon Wiesenthal Center Status Report on Investigation and Prosecution of Nazi War Criminals for both 2005–2006 and 2006–2007.^[65]^[66]

Belgium[edit]

In Belgium the state has been accused of having actively collaborated with Nazi Germany. An official 2007 report commissioned by the senate concluded that:

The Belgian authorities “anticipated and went beyond” the demands of occupying German forces in segregating, rounding up and dispossessing Jews. Belgium “adopted a docile attitude providing collaboration unworthy of a democracy in its treatment of Jews”.^[67]^[68]

The report identified three crucial moments that showed the attitude of Belgian authorities toward the Jews:^[69]

Autumn 1940 when they succumbed to the order of the German occupier to register all Jews even though it was contrary to the Belgium constitution; this led to a number of measures including the firing of all Jews from official positions in December 1940 and the expelling of all Jewish children from their schools in December 1941.
Summer 1942 over one thousand Jews were deported to the death camps, particularly Auschwitz during the month of August. This was only the first of such actions as the deportations to the east continued resulting in the death of some 25,000 people.
End of 1945 the Belgian state decided that its authorities bore no legal responsibility for the persecution of the Jews, even though many Belgian police officers participated in the rounding up and deportation of Jews

However, collaboration is not the whole story. While there is little doubt that there were strong antisemitic feelings in Belgium, after November 1942, the German roundups became less successful as large-scale rescue operations were carried out by ordinary Belgians. This resulted in the survival of about 25,000 people, roughly half of the Jewish population of Belgium.^[70]

Bulgaria[edit]

Bulgaria, mainly through the influence of the Bulgarian Orthodox Church, saved all of its own Jewish population from deportation and certain death. Civil and military administration for parts of Northern Greece and Macedonia had been turned over to Bulgaria by Germany. Bulgarian and German authorities deported the Jews from those territories to the concentration camps. In all, Bulgaria deported over 11,000 Jews to German-held territory.^[71]

Croatia[edit]

The Croatian Ustaše regime killed thousands of people. The majority of which were Serbs, (estimates vary widely, but most modern and qualified sources put the numbers around 45,000 to 52,000), about 12,000 to 20,000 Jews and 15,000 to 20,000 Roma,^[72]^[73]^[74]^[75]primarily in the Ustase's Jasenovac concentration camp near Zagreb. Many Jews fled into neighboring regions while others were deported from the Nazi invasion of Yugoslavia in 1941. Croats were also victims of the Nazi regime and those who opposed it ended up in concentration camps. Many Croats risked their lives during the Holocaust in order to save Jews from extermination by the Nazis (seeCroatian Righteous Among the Nations). According to the 2001 census in Croatia, only 495 Jews were listed of the 25,000 that had previously lived in the land before the second World War.

Denmark[edit]

For more details on this topic, see Rescue of the Danish Jews.

Most of the Danish Jews were rescued by the unwillingness of the Danish government and people to acquiesce to the demands of the occupying forces.

Finland[edit]

Further information: Einsatzkommando Finnland

France[edit]

In France, Philippe Pétain, who became premier after Paris had fallen to the German Army, arranged the surrender to Germany. He then became the head of the Vichy government, which collaborated with Nazism, claiming that it would soften the hardships of occupation. Opposition to the German occupation of northern France and the collaborationist Vichy government was left to the French Resistancewithin France and the Free French Forces led by Charles de Gaulle outside France. The police, the Milice ("militia", which worked as the Gestapo's aid), as well as members of Jacques Doriot's Parti Populaire Français (PPF) rounded up 75,000 Jews for deportation to concentration camps. The Vichy regime attracted all of the far-right counterrevolutionary sectors of French society, monarchists and other pseudo-fascist movements.^[76] La Cagoule, a terrorist group and Eugène Schueller, the founder of L'Oréal, are examples of such groups. Antisemitism, as the Dreyfus Affair had shown at the end of the 19th century, was widespread in France, especially among anti-republicansympathizers. The Vichy government eagerly participated in the Holocaust, for example with the Vel' d'Hiv Roundup (rafle du Vel' d'Hiv) on July 16 and 17, 1942, in which 13,152 Jews were arrested, including 4,051 children which the German authorities had not asked for. They were held at the Winter Velodrome and Drancy transit camp, and nearly all were transported by rail to Auschwitz.^[76]

Klaus Barbie, a German member of the Gestapo also known as "the Butcher of Lyon", captured and deported 44 Jewish children hidden in the village of Izieu, killed Resistance leader Jean Moulin, and was responsible for the deportation of 7,500 people, 4,342 murders, and the arrest and torture of 14,311 resistance fighters were in some way attributed to his actions or commands.

Maurice Papon was the number two official in the Bordeaux region and supervisor of its "Service for Jewish Questions". In 1997, following revelations from Le Canard Enchaîné newspaper, he was finally charged with complicity of crimes against humanity. Papon was accused of ordering the arrest and deportation of 1,560 Jews, including children and the elderly, between 1942 and 1944; most of his victims were sent to Auschwitz. As during Adolf Eichmann's trial, one of the main issue was to determine to what extent an individual should be heldresponsible in a chain of responsibility. In 1998, he was given a ten-year prison term. However, he was released on grounds of poor health in 2002. Many people thought both the relatively light sentence and his release were scandalous, especially when it was known to all that following the war, Papon went on to enjoy a civil service career, which led him to be the chief of the Paris police, held by historian Luc Einaudi as being directly responsible for the 1961 Paris massacre during the Algerian War (1954–1962); Papon even became budget minister of president Valéry Giscard d'Estaing in the 1970s. He was finally arrested because of the Canard Enchaîné 's revelations, which themselves followed a fiscal control ordered by Papon with the aim of intimidating the satirical newspaper.

Greece[edit]

For more details on this topic, see The Holocaust in Greece.

The Jews of Greece mainly lived in the area around Thessaloniki, where a large and influential Sephardi community had lived since the 16th century. When the city became part of Greece in 1912, the Jews formed the single biggest community. In the next decades, there had been occasional conflicts between Jews and Greeks. A minor antisemitic nationalist party called National Union of Greece (Ethniki Enosis Ellados, EEE) existed from 1927 to 1935, which was revived by Nazi authorities. Members of the EEE assisted the occupying forces in identifying Jews and collaborated on the deportation of local Jews with remarkable efficiency, either for ethnic hatred or for more prosaic reasons such as obtaining profits from the confiscation and sale of Jewish property. By the time of the German withdrawal from Greece in 1944, nearly 90% of the Jewish community in Thessaloniki had been annihilated.

Percentage of Holocaust victims in Greece were highest in Bulgarian occupied areas of Greece (Western Thrace), where Bulgarian authorities arrested and shipped on Bulgarian trains through Bulgaria to Nazi death camps in occupied Poland upwards of 95% of Jews in those regions.

Jews in Athens and other parts of Greece, on the other hand, went through a different experience. They were Romaniotes, who had been present in Greece since Antiquity, spoke Greek and were well-integrated in the Greek society. Many Jews eluded deportation by either being helped by Greeks into hiding or joining the Greek Resistance in the mountains. This, however, did not exempt Athenian Jews from organized crime against them. Just like the Nazi authorities had restored the EEE in Thessaloniki, in Athens the German occupation authorities created the ESPO (Ethniko-Socialistiki Patriotiki Organosis), whose members attacked or assisted Germans in locating local Jews. The ESPO's most notorious action was the ransacking of the synagogue on Melidoni Street, Athens. Other ESPO members were recruited as guards in the Haidari concentration camp, just outside Athens.

In any case, the three quisling governments headed by Georgios Tsolakoglou, Konstantinos Logothetopoulos and Ioannis Rallis to different extents were unable to stop (or participated) in the deportation or prosecution of Greek Jews. Rallis, for instance, was known to hold the view that the houses of deported Jews in Thessaloniki should be appropriated by the Greek Pontian refugees who came to Greece after the 1923 population exchange.

Hungary[edit]

For more details on this topic, see Hungarian Jews#Toward the Holocaust.

Budapest, Hungary – Captured Jewish women in Wesselényi Street, 20–22 October 1944

One tenth of the Holocaust's Jewish victims were Hungarian Jews, resulting in a total of over 550,000 deaths.^[77] The Hungarian Horthy regime deported 20,000 Jews from annexedTranscarpathian Ukraine who weren't able to account for Hungarian citizenship in 1941 toKamianets-Podilskyi in the German-occupied Ukraine, where they were shot by the GermanEinsatzgruppen detachments. Hungarian army and police units killed 3000 Jews and Serbs in Novi Sad in January 1942. Horthy resisted German demands for mass deportation of Hungarian Jews until March 1944, when Nazis occupied Hungary. By the beginning of July 1944, 437,000 Jews had been deported to Auschwitz^[78] by the Hungarian authorities in cooperation with GermanSonderkommando, including those 20,000 who were refugees from the neighboring countries. The mass deportations stopped in July when world leaders appealed to Horthy, following the escape from Auschwitz of Rudolf Vrba and Alfréd Wetzler, whose story about the mass murder taking place inside the camp was published in June by the BBC and The New York Times. In October 1944, the Horthy regime was replaced by the fascist Arrow Cross Party led by Ferenc Szálasi. Seventy thousand Jews were forced on a death march to Austria — thousands were shot on the way, and thousands more died of starvation and exposure.^[79]

Italy[edit]

In Fascist Italy, a law from 1938 restricted civil liberties of Jews. This effectively reduced the country's Jews to second-class status, though Mussolini never made it official policy to deport Jews to concentration camps. After the fall of Benito Mussolini and his creation, the Italian Social Republic, Jews started being deported to German camps. The deported numbered about 8,369, and only about a thousand survived. Several small camps were built in Italy and the so-called Risiera di San Sabba hosted a crematorium; from 2,000 to 5,000 people were killed in San Sabba, only a few of whom were Jews. It should be noted that the camp was constructed to kill prisoners, not by the Italians, but by the Nazis, and that many of the personnel of Aktion Reinhard worked at this camp.^[80]

Netherlands[edit]

Of the 140,000 Dutch Jews, the German occupiers deported about 107,000, of whom 101,800 were murdered. This death toll of 95% is the highest in Western Europe. Reasons that have been suggested to explain this phenomenon are: the occupation regime in the Netherlands was formed by fanatical Austrian Nazis;^[15] the degree of efficiency and the high level of administrative organization of the pre-war Dutch civilian administration; the typical Dutch landscape without mountains or woods made it practically impossible to find shelter; the majority of the Dutch Jews lived in the larger cities and thus they formed relatively easy targets for persecution and segregation; the Jewish leaders chose, "in order to prevent worse", a policy of collaboration with the Nazis; the Dutch pre-war society can be characterized as a conglomerate of different groups, which lived separately from another and this fact made it easy for the Germans to segregate and persecute the Jewish section of society; because the Jews were cut off from public life, they lost almost all of the support that could have been provided by other groups in society; active assistance by Dutch collaborators, such as the Henneicke Column group that hunted and "delivered" 8,000 to 9,000 Jews for deportation.^[81] All of these circumstances made it relatively easy for the SS, regularly aided by Dutch police officers, to round up the Jewish population.

Norway[edit]

For more details on History of the Jews in Norway, see The Holocaust in Norway.

After Norway was invaded, the Nazis took control of the government and the true government went into exile. Power was given to the German Reichskommissar Josef Terboven and the Norwegian Fascist Party leader Vidkun Quisling. Quisling had attempted to establish himself as the leader of occupied Norway, but the Nazis only used him as leader of a puppet government. The Nazis, as well as some Norwegian police units, managed to round up over 750 Jews, of a total of about 1,800. However, the Nazis and their collaborators were very unpopular in Norway, causing a strong resistance movement, so the German government's aims for Norway were never fulfilled. Many Jews and other people were saved by the actions of Norwegians, including Norwegian police. Still, detailed lists of Jews existed at the time of the occupation. This caused the rounding-up of Jews in Norway to be much more efficient than in Denmark. Quisling and other Norwegians, who collaborated with the Nazis, were executed as traitors after the war, at least partly due to their involvement in the Holocaust. Also, 245 Sinti and Roma were deported to the Nazi extermination camps, of whom 190 were murdered.

Palestine[edit]

A Palestinian Arab nationalist and a Muslim religious leader, the Grand Mufti of Jerusalem Haj Amin al-Husseini worked for the Nazi Germany as a propagandist and a recruiter of Muslim volunteers for the Waffen SS and other units.

On November 28, 1941, Hitler officially received al-Husseini in Berlin. Hitler made a declaration that after "...the last traces of the Jewish-Communist European hegemony had been obliterated... the German army would... gain the southern exit of Caucasus... the Führer would offer the Arab world his personal assurance that the hour of liberation had struck. Thereafter, Germany's only remaining objective in the region would be limited to the Vernichtung des... Judentums ['destruction of the Jewish element', sometimes taken to be a euphemism for 'annihilation of the Jews'] living under British protection in Arab lands.."^[82]

The Mufti spent the remainder of the war assisting with the formation of Muslim Waffen SS units in the Balkans and the formation of schools and training centers for imams and mullahs who would accompany the Muslim SS and Wehrmacht units. Beginning in 1943, al-Husseini was involved in the organization and recruitment of Bosnian Muslims into several divisions. The largest of which was the 13th "Handschar" division of 21,065 men.

Further information: Operation ATLAS

Poland[edit]

When the Nazis attacked the Red Army in Soviet-occupied Poland during Operation Barbarossa of 1941, a series of massacres of Jews have been committed by the SS-Einsatzgruppen in the new German Bezirk Bialystok district, such as in Jedwabne, Radzilow, and Kolno villages. The extent of local collaboration in these massacres is a controversial issue, an so is the pivotal role of the Nazi GermanEinsatzgruppe Zichenau-Schroettersburg under Hermann Schaper.^[83] According to Timothy Snyder, there were about a dozen German-instigated pogroms in Poland resulting in several thousand deaths, but these never evolved into the mass killings employing local collaborators as happened further north and east of Poland, because the Poles never looked upon the Germans as potential liberators from the Soviets. Snyder views this evolution to mass killings as the real beginning of the Holocaust.^[84]^{[verification needed]}

There were, however, also multiple occurrences of individual Volksdeutsche turning in, chasing down, or blackmailing Jews; such people were condemned as collaborators and under threat of execution by the Polish resistance. Emmanuel Ringelblum wrote that he saw Polish Blue Police participating in beatings of Jews and street rounds up.^[85] But according to Raul Hilberg, "Of all the native police forces in occupied Eastern Europe, those of Poland were least involved in anti-Jewish actions.... They [the Polish Blue Police] could not join the Germans in major operations against Jews or Polish resistors, lest they be considered traitors by virtually every Polish onlooker."^[86]Holocaust historian Gunnar S. Paulsson agrees that the role of the Blue Police was minimal: "Keep this in mind – Paulsson wrote – the Jews in Poland were isolated in ghettos. They were rounded up by German police with the aid of Ukrainian and Baltic collaborators, and the enforced co-operation of the Jewish ghetto police, but very little participation by Polish police (mainly in the smaller centres). They were taken to killing centres staffed again by Germans, Ukrainians and Balts."^[87] The Poles never surrendered to the Germans so there was no collaboration on a national governmental level as took place elsewhere in occupied Europe. There also were no Polish SS battalions, though there were SS volunteer battalions from almost all of the Nazi-occupied countries. Attempts to organize Polish SS battalions resulted in immediate, large-scale desertions, and so these attempts were abandoned.^[88] Nechama Tec writes that she has never heard of a Polish concentration camp guard.^[89] In general the machinery of the Holocaust ran with little Polish collaboration, though collaboration did take place on an unorganized, individual level. Polish citizens have the world's highest count of individuals who have been recognized as Righteous Among the Nations by Yad Vashem as non-Jews who risked their lives to save Jews from extermination during the Holocaust.

Romania[edit]

Wikimedia Commons has media related to The Holocaust in Romania.

Main article: History of the Jews in Romania § The Holocaust

The Romanian Antonescu regime was responsible for the deaths of between 280,000 and 380,000 Jews. An official declaration^[90]^[91]^[92]^[93] by the Romanian government that denied the existence of Holocaust within the country's borders during World War II led in 2003 to the creation of the International Commission on the Holocaust in Romania. The official report of the Commission released jointly with the Romanian government reads:

The Commission concludes, together with the large majority of bona fide researchers in this field, that the Romanian authorities were the main perpetrators of this Holocaust, in both its planning and implementation. This encompasses the systematic deportation and extermination of nearly all the Jews of Bessarabia and Bukovina as well some Jews from other parts of Romania to Transnistria, the mass killings of Romanian and local Jews in Transnistria, the massive execution of Jews during the Iasi pogrom; the systematic discrimination and degradation applied to Romanian Jews during the Antonescu administration — including the expropriation of assets, dismissal from jobs, the forced evacuation from rural areas and concentration in district capitals and camps, and the massive utilization of Jews as forced laborers under the same administration. Jews were degraded solely on account of their Jewish origin, losing the protection of the state and becoming its victims. A portion of the Roma population of Romania was also subjected to deportation and death in Transnistria.^[94]

Jean Ancel, who headed the commission along with Elie Wiesel, spent his entire life researching Romania’s treatment of Jews. In his book he provides a confirmation using Romania’s own archives, made available in 1994–95 after the collapse of the Soviet Union, and with Nazi documents, survivor testimonies, war crimes trial transcripts, that Romania not only participated in but independently implemented its own autonomous genocide of Jews in Bessarabia, Bukovina, and in Ukraine — the only Nazi ally to do so during the war.^[95]

In cooperation with German Einsatzgruppen and Ukrainian auxiliaries, Romanian troops killed hundreds of thousands of Jews inBessarabia, northern Bukovina, and Transnistria. Some of the larger massacres included 54,000 Jews killed in Bogdanovka, a Romanian concentration camp along the Bug River in Transnistria, between 21 and 31 December 1941. Nearly 100,000 Jews were killed in occupiedOdessa and over 13,000 were killed in the Iași pogrom of June 1941. Romanian troops also massacred Jews in the Domanevka,^[96]Pechora ^[97] and Akhmetchetka concentration camps.

The protests of various public, political and religious figures (e.g. Queen Elena of Romania and Prince Constantin Karadja) against the deportation of the Jews from the Romanian Kingdom contributed to the change of policy toward the Jews starting with October 1942.^[98]The result of this change of policy and that of the actions of a relatively small number of individuals ^[99] was that at least 290,000 Romanian Jews survived.^[100]

Serbia[edit]

Serbia was occupied by Germany in 1941. It was established collaborator Government of National Salvation led by General Milan Nedić. The internal affairs of the Serbian occupied territory were moderated by German racial laws, that were introduced in all occupied territories with immediate effects on Jews, Roma people, as well as imprisonment of left oriented persons. The two major concentration camps in Serbia were Sajmište and Banjica. Of 40,000 Serbian Jews around one half lost their lives in Nazi concentration camps both in Serbia and the German Reich, where most of the captured Serbian Jews were transferred. Under Nedić, Belgrade was declared to be Judenfrei in 1942. Serbs were also victims of the Nazi regime, and most of the victims in Banjica were Serbian. Nazis had a policy of killing 100 Serbs for each killed German soldier and 50 killed Serbs for each wounded, resulting in widespread taking of hostages and executions such as the Kragujevac massacre. Despite these repressive measures, Serbs rebelled, and most Serbs saw Jews as their fellow victims in World War II, dying together in Nazi repression and genocide in Sajmište, Banjica and Jasenovac. Legends about Serbs saving the Jews in World War II are widespread in Serbia, and 132 Serbs have been honored as righteous Gentiles.^[101]

Slovakia[edit]

Between March and October 1942, the World War II Slovak Republic's Tiso regime deported approximately 57,000 Jews to the German-occupied part of Poland, and even paid the Germans for the Jews that were deported,^[102]^[103] where almost all of them were killed. The deportation of the remaining 24,000 was stopped after the Papal Nuncio informed the Slovak president that the German authorities were killing the Jews deported from Slovakia. However, 12,600 more Jews were deported by the German forces occupying Slovakia after theSlovak National Uprising in 1944. Around a half of them were killed in concentration camps.^[104] Some 10,000 Slovak Jews survived hidden by local people and 6,000–7,000 got official protection from the Slovak authorities.

Spain[edit]

During World War II, Francisco Franco remained silent in regard to Jewish matters, and Spain became an unlikely escape route and haven for thousands of Jews. They were mainly from Western Europe, fleeing deportation to concentration camps from occupied France, but also Sephardic Jews from Eastern Europe, especially in Hungary. Trudy Alexy refers to the "absurdity" and "paradox of refugees fleeing the Nazis' Final Solution to seek asylum in a country where no Jews had been allowed to live openly as Jews for over four centuries." ^[105]

Throughout World War II, Spanish diplomats of the Franco government, as well as diplomats from Switzerland, Sweden, Portugal and the Vatican, extended their protection to Eastern European Jews, especially in Hungary. Jews claiming Spanish ancestry were provided with Spanish documentation without being required to prove their case and either left for Spain or survived the war with the help of their new legal status in occupied countries.

In the first years of the war, "Laws regulating their admittance were written and mostly ignored."^[106] Once the tide of war began to turn, and Count Francisco Gómez-Jordana succeeded Franco's brother-in-law Serrano Súñer as Spain's foreign minister, Spanish diplomacy became "more sympathetic to Jews", although Franco himself "never said anything" about this.^[106] Around that same time, a contingent of Spanish doctors traveling in Poland were fully informed of the Nazi extermination plans by the Gauleiter Frankel of Warsaw, who was under the misimpression that they would share his views about the matter; when they came home, they passed the story to Admiral Luís Carrero Blanco, who told Franco.^[107]

Diplomats discussed the possibility of Spain as a route to a containment camp for Jewish refugees near Casablanca, but it came to nothing due to lack of Free French and British support.^[108] Nonetheless, control of the Spanish border with France relaxed somewhat at this time,^[109] and thousands of Jews managed to cross into Spain (many by smugglers' routes). Almost all of these survived the war.^[110] TheAmerican Jewish Joint Distribution Committee operated openly in Barcelona.^[111]

Shortly afterwards, Spain began giving citizenship to Sephardic Jews in Greece, Hungary, Bulgaria, and Romania; many Ashkenazic Jewsalso managed to be included, as did some non-Jews. The Spanish head of mission in Budapest, Ángel Sanz Briz, may have saved thousands of Ashkenazim in Hungary by granting them Spanish citizenship, placing them in safe houses, and teaching them minimal Spanish so they could pretend to be Sephardim, at least to someone who did not know Spanish. The Spanish diplomatic corps was performing a balancing act: Alexy conjectures that the number of Jews they took in was limited by how much German hostility they were willing to engender.^[112]

Toward the war's end, Sanz Briz had to flee Budapest, leaving these Jews open to arrest and deportation. An Italian diplomat, Giorgio Perlasca, who was himself living under Spanish protection, used forged documents to persuade the Hungarian authorities that he was the new Spanish Ambassador. As such, he continued Spanish protection of Hungarian Jews until the Red Army arrived.^[113]

Although Spain effectively undertook more to help Jews escape deportation to the concentration camps than most neutral and Allied countries did,^[113]^[114] there has been debate about Spain's wartime attitude towards refugees. Francoist Spain, despite its aversion toZionism and "Judeo"-Freemasonry, does not appear to have shared the rabid anti-Semitic ideology promoted by the Nazis. Certainly, about 25,000 to 35,000 refugees, mainly Jews, were allowed to transit through Spain to Portugal and beyond. About 5,000 Jews in occupied Europe benefitted from Spanish legal protection.^[115]

However, while some historians argue that these facts demonstrate a humane attitude of Franco's regime, others point out that Spain only permitted transit and did not wish to increase its own small Jewish population. After the war, Franco's regime was quite hospitable to those who had been responsible for the deportation of the Jews, notably Louis Darquier de Pellepoix, Commissioner for Jewish Affairs (May 1942 – February 1944) under the Vichy Régime in France.^[116]

Compiling list of Jews in Spain for the Nazis[edit]

Franco's government gave the architect of the Nazi Final Solution, Heinrich Himmler, a list of six thousand Jews living in Spain, as requested by Himmler. Jose Maria Finat y Escriva de Romani, Franco's chief of security issued an official order dated May 13, 1941 to all provincial governors requesting a list of all Jews, both local and foreign, present in their districts. After the list was compiled, Romani was appointed Spain's ambassador to Germany, enabling him to deliver it personally to Himmler. Following the defeat of Germany in 1945, the Spanish government attempted to destroy all evidence of cooperation with the Nazis, but this official order survived.^[117]

Soviet territories[edit]

In the German-occupied Soviet territories, local Nazi collaborationist units represented over 80% of the available German forces providing a total of nearly 450,000 personnel organised in so-called Schutzmannschaften formations.^[15] Practically all of these units participated in the round-ups and mass-shootings. The overwhelming majority were recruited in the western USSR and the Baltic region, areas recently occupied by the Soviets for which the Jews were typically scapegoated, which exacerbated pre-Nazi antisemitic attitudes. Thus, for instance, Soviet nationalists killed 4,000 western USSR Jews from Riga in July 1941,^[118] and an additional 2,000 in late July 1941 during the so-called Pogrom. Nazi Einsatzgruppen, together with Soviet auxiliary units, killed 33,771 Central Soviet Jews in September 1941.^[119]Soviet auxiliaries participated in a number of killings of Jews, among them in Romanian concentration camps in Western USSR and inLatvia.

Switzerland[edit]

Although Switzerland was the only land-adjacent neighbor of Germany not occupied, the Swiss government actively cooperated with the Nazi regime, particularly with respect to Jewish refugees fleeing Nazi persecution.

While it is true that Switzerland was under strong pressure from the German government, long-standing antisemitism was prevalent in Switzerland and was also reflected in the Swiss government's border policy.^[120] The International Commission of Experts (ICE) set up in 1996 by the Swiss parliament to examine relations between Nazi Germany and Switzerland reported: "Anti-Semitic views were more or less widespread amongst the political classes, the civil service, the military and the church."^[121] While such views did not lead to violent persecution, it did provide a barrier to making policies for the protection of Jewish refugees.

Before 1938, Swiss alien and refugee policy was already restrictive toward certain people and groups, notably foreign Roma and Sinti. However, from that date, restrictions were intensified, particularly towards Jews. As part of that policy, the Swiss government requested the German government to mark the passports of German Jews with a "J" as they were not ready to grant asylum on the grounds of racial persecution.^[122]

In 1942 Swiss borders were completely closed to all Jewish refugees, which even included Jewish children who were in groups of children coming to Switzerland for holidays.

The ICE wrote: "by progressively closing the borders, delivering captured refugees over to their persecutors, and adhering to restrictive principles for far too long, the country stood by as many people were undoubtedly driven to certain death." ^[123]

Although accurate statistics are hard to put together, the commission concluded that "It must therefore be assumed that Switzerland turned back or deported over 20,000 refugees during the Second World War. Furthermore, between 1938 and November 1944, around 14,500 applications for entry visas submitted by hopeful emigrants to the Swiss diplomatic missions abroad were refused."^[124]

The conclusions of the ICE report about refugees have been questioned, most notably by Jean-Christian Lambelet who criticises the statistical work and argues inter alia that there was a big gap between policy and actual practice. He believes that the figures of Jews that were sent back were overestimated.^[125]

United States[edit]

The US policy towards Jews fleeing Germany and claiming asylum was restrictive. In 1939, the annual combined German-Austrian immigration quota was 27,370.^[126] A famous incident was US denial of entry to the St. Louis, a ship loaded with 938 passengers. Almost all were Jews fleeing from the Third Reich. Most were German citizens, some were from Eastern Europe, and a few were officially "stateless." The ship's original destination was Cuba, but the Cuban government, after admitting 28 refugees, ordered the ship to leave. The ship continued to the US, sailing so close to Florida that the passengers could see the lights of Miami. Some passengers on the St. Louis cabled President Franklin D. Roosevelt asking for refuge. Roosevelt never responded, though he could have issued an executive order to admit the St. Louis refugees. A State Department telegram sent to a passenger stated that the passengers must "await their turns on the waiting list and qualify for and obtain immigration visas before they may be admissible into the United States."^[126] Finally, the ship was forced to return to Europe.