Quantcast
Channel: Blott en logg 2
Viewing all articles
Browse latest Browse all 727

De svenska 68-rebellerna

$
0
0




Ett program som skakade om mig för några dagar sedan var Rebellerna" som handlar om de maoistiska celler som bildades i Sverige 1968.
"Tankesystem som utger sig för att ha svaren på allt, kommer alltid att locka. Men minnen från rebellrörelsen upplevdes som pinsamma och städades undan. Var det så att rebellernas exempel på ett obekvämt sätt visade kommunismens inre logik? Att den bär på samma frö till fundamentalism och förstörelse som alla andra politiska och religiösa patentlösningar?"
1968 var undertecknad i samma ungefär ålder då, som de som här intervjuas eller omnämns, sprungen ur en socialdemokratisk gråsossemiljö, vilket innebar genuint arbetarcentrering och som sådan i en del avseenden faktiskt konservativ, i andra föga radikal men anti-borgerlig. Detta i kombination (inte symbios) med ett religiöst, från samhället avståndstagande inslag. 

Personligen diskuterade jag aldrig politik men tidsandan kanske gjorde att mina åsikter försköts ett halvt eller helt steg åt vänster - tror jag, eller kände jag att jag de borde eller var det bara en romantisk lockelse - och jag lekte förvisso barnsligt jag med tanken - utan att jag för den skull smittades av revolutionär yra. Men jag på något sätt förstår att andra kunde göra det. Någon äkta förståelse av politik generellt sett fanns inte heller, intresset var svagt eller måttligt, introversionen gjorde sig gällande, jag var "bunden" med fru och batting, därför bråttom att studera.

Ja, nu kan man skratta åt det. Men tänk om det alltås är ungefär likadant och lika illa att leva under ett kraftigt grupptryck eller statligt ideologiskt tryck oavsett om det är maoistiskt, fascistiskt, jihadistiskt eller scientologiskt och där ingenting får ifrågasättas, "saken" eller staten står över individen och där ledaren är gud. Om det väsentligen, i ett visst utgångsläge någonstan runt 20, är samma behov, samma reaktionsmönster och samma processer som kan leda så olika. 

Avgrunden (the abyss, l'abîme) befinner sig alltså då inte nödvändigtvis till vänster eller till höger om oss. Det den finns runt omkring oss, bakom och framför, ja t o m under och ovanför. Eller tydligare: Alla har sin egen men alla har inte alla avgrunder att störta i beroende på vilken sida av den hala klippan vi befinner oss på. Kanske också ett trivsamt och bekvämt men andefattigt liv, en själslig upplösning, av en del typer av personer, kan räknas som något slags avgrund.


En av de medverkande i ovanstående program säger också uttryckligen att möjligen skulle han om han levt under den tyska nazismen ha kunnat vara gedigen nazist. Det är alltså själva essensen i att vilja något större (än tillfredsställa egna behov och vara en i mängden) som är kärnan. Och sanningen är att ingen med hjärnan i behåll kan säga att han eller hon inte i någon mån skulle ha varit engagerad i nazismen om han fötts i Tyskland ca 20 eller 30 år före maktövertagandet och krigsutbrottet. Vi kan hoppas att vi inte skulle ha gjort det men vi kan inte säkert veta det. Och är det kan knappast för den delen vara mer förtjänstfullt att falla i avgrunden till vänster eller någon som helst fundamentalistisk avgrund.

Sen kan man också undra vad denna insikt säger, om något alls, om det "ordinära" samhället med tjafs mellan borgare och sossar, politisk korrekthet och civil trotsighet, det manipulerande och ordbajsande etablissemanget, den allestädes närvarande och giriga men "neutrala" kommersialismen. Kanske berättar den mer om människans psykologi, behov, relationer, om åsiktsbildning, grupptryck, ung känslighet, utslagning och social ingenjörskonst på olika nivåer. 

Men faktum är uppenbarligen att det finns personer som kräver någon form av stenhårt engagemang och något att tro fast och fullt på, alternativt låstat/spelat (det är de enda sättet de förstår att leva på), för att klara av jordelivet. Om det vittnar också en del märkliga byten av ideologisk hemvist efter Sovjetimperiets implosion och efter vändningen i andra världskriget och ibland till synes omotiverat. Ibland är utopier och fantasier bättre som ofullbordade drömmar än som krass verklighet.

Viewing all articles
Browse latest Browse all 727