Barndomen tur och retur
(lätt saltade och oavsiktligen något kryddade minnen)
Att skriva om sitt eget eller någon annans liv är verkligen inte helt lätt. På ett bra och intressant sätt menar jag. Och genren är ju så omfattande. Börjar man så långt bort som i barndomen, eller strax före födelsen, som jag gjort, torde det vara omöjligt att inte begå berättartekniska missar.
Särskilt om man har litterära ambitioner, om än vaga. Det ska vara omväxlande, levande, bra språk och helst några händelser med lite dynamit i. Fast det vanligast felet bland dem som försöker sig på att skriva ner sina minnen (visst känns ordet memoarer uttjänt?) har ett fel gemensamt: de är inte väl kända personer. Kanske inte ens släkt med någon kändis. Ja, kanske de inte ens har någon avlägsen släkting som kommit i närheten av en berömdhet, än mindre legat med en någon sådan.
För de flesta är det väl som med mig, som har sett Ingo och Floyd springa maraton, en del landslagsspelare i fotboll och en och annan artist i folkparkerna. Så har exempelvis Björn Ulvaues lett emot mig på Björksäter i Hässleholm när jag var berusad. Och Lill Lindfors har visat intresse för mig på järnvägsstationen i Älmhult någon gång kring 1964. Men jag tyckte inte hon var riktigt min typ. Lång var hon i alla fall.
Javisst ja! Så hade jag ju en flirt med Lill-Babs på Kåken i Mellerud. Gud va’ söt hon var när hon satt liten, mörkhårig och späd i baksätet på chevan. Jag vara bara 14 år men såg äldre ut. Jag la armen runt henne efter uppträdandet. Och våra läppar drogs mot varandra när en stor kraftig man kom fram, blängde på mig och sa att det var dags att åka. Året bör ha varit 1960 och antagligen glömde hon bort mig omgående med det omväxlande och kringfarande liv hon hade.
Jag gillar själv små sparsmakade, finstämda men fullständigt hederliga levnadsteckningar av huvudpersonen själv. Olof Lagercrantz gjorde en sådan. Stilmässigt Jan Myrdal, Evander m.fl. Jag står häpen inför Ninni Schulmans stil när hon radar upp huvudsatser men ändå får ett sådant driv i berättandet. Jag vet vartåt jag strävar men jag lyckas inte helt. Sen är det detta att man vill ta med så mycket också. Kanske man skulle skriva ner allt först och sen göra en sammanfattning, eller ett urval, av det hela med lättare hand.
Nu har jag i alla fall lagt upp ett nytt avsnitt om min, åtminstone till det yttre, stillsamma och händelselösa barndom: Aringsås 07. Pröva gärna att läsa denna specialmixture genom att klicka här. Det kostar inget.TROR JAG KAN HITTA EN STUND TILL DET……../ SB den 11 maj 10:24