För att förstå vad poetik är, måste man utgå från en allmän bild, förvisso en något förenklad sådan, av litteraturstudier. Likväl är det ingalunda nödvändigt att beskriva faktiska strömningar och skolor; det räcker att påminna om de positioner som intagits inför ett flertal grundläggande val.
Vi kan från första stund urskilja två huvudsakliga attityder. Den första ser i själva den litterära texten ett tillräckligt kunskapsobjekt; enligt den andra, betraktas varje specifik text som en yttring av en abstrakt struktur. (jag bortser följaktligen med en gång från biografiska studier av författaren, eftersom dessa inte är litterära, och även från skrifter i journalistisk stil, eftersom dessa inte är "studier". Som vi kommer att se är inte de här två alternativen oförenliga; man kan till och med säga att de förhåller sig i förhållande till varandra, som nödvändiga komplement; icke desto mindre går det att tydligt skilja mellan dessa två tendenser, beroende på vilken av dem som betonas.
Allra först några ord om den första attityden, alltså den enligt vilken det litterära verket är det ultimata och unika föremålet, och som vi här fortsättningsvis kommer att kalla tolkningen. Tolkningen, som ibland också kallas exeges, kommentar, textförklaring, läsning, analys eller till och med bara kritik(denna uppräkning innebär inte att det skulle vara omöjligt att skilja mellan dessa termer eller att ställa vissa av dem mot varandra), definieras, i den mening vi här ger den, av sitt mål, vilket är att benämna meningen med den text som undersöks. Detta mål faställer genast idealet – vilket är att låta texten själv tala; med andra ord att det är troheten till föremålet, till det andra, och följaktligen utplånandet av ämnet – och dramat, vilket är att att aldrig någonsin kunna uppnå meningenutan bara en mening med verket, beroende av historiska och pykologiska möjligheter. Ett ideal och ett drama som kommer att anpassas i kommentarens i dess helhet, vilken själv är lika vidsträckt som mänsklighetens historia.
Att tolka ett verk, litterärt eller inte, för och i sig självt, utan att ett ögonblick gå utanför detsamma, utan att projicera det någonstans förut på sig självt, detta är i själva verket, i någon mening omöjligt. Eller snarare: uppgiften är möjlig, även beskrivningen enbart är en upprepning, ord för ord, av verket självt. Den övertar verkets former så på procken att de två blir ett och samma. Och, i en viss mening, utgör också varje verk den bästa beskrivningen av detsamma.
Det som mest liknar denna ideala men osynliga beskrivning är den renodlade läsningen, i den mån denna bara är en yttring av verket. Ändå är inte läsprocesen utan konsekvenser: två olika läsningar av en bok är aldrig identiska. Genom att läsa drar man upp en passiv skrivning; man lägger till och drar ifrån i den lästa texten vad man vill och inte vill finna i den; så snart det finns en läsare är läsningen inte längre immanent.
Vad kan man då säga om denna aktiva icke längre passiva skrivning, den må vara vetenskapligt eller konstnärligt inspirerad, som kritik utgör? Hur kan man skriva en text och förbli en annan text trogen, behålla den intakt? Hur kan man formulera en diskurs som är immanent i förhållande till en annan diskurs? Det faktum det handlar om att skriva och inte bara läsa, innebär att kritikern utsäger något som det studerade verket självt inte säger, även om det påstår sig vara samma sak. Genom att skriva en ny bok eliminerar kritikern den bok han talar om.
Detta betyder ingalunda att det i detta brott mot immanensen inte förekommer grader.