Sociala tjänstemän verkar enligt denna artikel främst vara, eller så småningom bli, byråkrater. Antagligen en yrkessjukdom. De vill ha ordning och reda bland sina papper och siffror och helst slippa se individerna som döljer sig bakom.
I sina mest förbjudna drömmar kanske de söver ner alla sina klienter, placerar dem i en friggebodar i utkanten av stan och ser till att de får minimala bidrag. Då kan de ha sammanträden med varandra det mesta av sin arbetstid för att när det drar sig mot fyrasnåret cykla hem i god tid och med rent samvete till sina gula, vita och röda villor. Mycket behagligare.
Det kan ju vara mänskligt av dem att drömma så. Men bör väl ändå ha fat helt andra drömmar när de valde utbildning och profession? Hur klarar de sina samveten nattetid och finns det ingen feedback uppåt i den skrämmande organisation de ingår i.