Ove Klinthäll har skrivit en av de finaste kärleksdikterna. Så här diktar han och kallar poemet GAMMAL KÄRLEK:
Vi suttit här länge nu, dag efter dag
vid samma kvadratiska bord
och ätit och druckit, min hustru och jag,
och fikat och bytt några ord.
Vi delat på brödet och mjölken, vi tvenne,
men sett samma sak har vi ej,
för jag har i allmänhet tittat på henne
och hon har fått titta på mej.
Nå, ungdom försvinner och skönhet och glitter,
och rynkorna syns, det går ej att bestrida,
men dock, det är ungdomens kärlek som sitter
vid köksbordets motsatta sida.
vid samma kvadratiska bord
och ätit och druckit, min hustru och jag,
och fikat och bytt några ord.
Vi delat på brödet och mjölken, vi tvenne,
men sett samma sak har vi ej,
för jag har i allmänhet tittat på henne
och hon har fått titta på mej.
Nå, ungdom försvinner och skönhet och glitter,
och rynkorna syns, det går ej att bestrida,
men dock, det är ungdomens kärlek som sitter
vid köksbordets motsatta sida.