Att spela fotboll i div 7 på 60-talet var ingenting för duvungar och mammas gossar. Publiken strömmade inte precis till matcherna utan bestod som bäst av ett par allvetare från någon ljugarebänk i närheten, nu stödjande sig mot det vitmålade träräcke, som är avsett för just detta och till synes ständigt skakande på huvudet med bekymrad min och muttrande ohörbara saker.
Plus då lagens tränare och möjligen någon person som bara hade råkat komma förbi och lagt märke till att det stod några cyklar och kanske två bilar parkerade i närheten och därefter sett figurer i olika färger röra sig i onaturliga mönster bakom björkarna. Ja, så kunde man ju också slå ihjäl en av alla dessa trista helger som året är översållat av. Hejaklackar och hang-around-tjejer hördes eller syntes aldrig till. Jubel, segergester och kramar visste man inte vad det var. När man någon gång gjort mål vände man tillbaka mot mitten lika allvarlig som nyss varit på väg åt andra hållet.
Omklädningsrummen kunde vara högst primitiva, små bodar som saknade rinnande vatten, med glest mellan brädorna och ibland på rejält avstånd från planen så att det blev naturlig uppvärmning när man skulle jogga några hundra meter dit. Tur det kanske för annan uppvärmning förekom sällan. Möjligen att några spelare stod och passade bollen mellan sig eller sköt lite ballongskott mot målvakten. En del kunde väl helt enkelt inte dra på ordentliga skott och kanske man också var ängslig att de inte skulle hamna inom målramen. Till målvaktens stora glädje och ens gen besvikelse för då fick man springa och hämta den.
Följaktligen orkade man inte heller alltid tillbaka i halvtidsvilan utan blev stående, sittande eller kanske t.o.m. liggande på gröngräset i någon mer eller mindre obekväm och tillika onaturlig position under grabbig tystnad eller fåordigt meningsutbyte typ "Skjut när ni är i målområdet!"
Något att dricka eller torka av sig på och det skulle ännu dröja några decennier innan det blev regel att var och en hade med sig en egen plastflaska att dricka ur och frottëhanduk.
Domaren höll sig på sitt håll och likaså lagledaren som sällan hade några goda råd till spelarna utan bara stod där och log i mjugg. Man kan säga att alla spelade efter eget huvud och så gott de kunde utan någon gemensam plan och utan tanke eller tro på verklig framgång. Bara det inte gick åt h-e för en personlig så var man nöjd och några serietabeller såg man sällan inte till. Det lönade sig väl inte för lokaltidningen att räkna på och publicera.
Och så sneglades det mot motståndarlaget som på samma sätt befann en bit bort på planen, vid det ena målet eller i mittcirkeln. Man undrade förstås vad de pratade om och spetsade öronen lite extra.
Underlaget på planerna var ibland i så dåligt skick och ibland fick man dribbla av några ängsblommor innan man tog sig förbi motståndaren och man var förstås noga med inte ramla på de uppslitna delarna av mattan framför mål. Ja, det var inte så ofta man ramlade heller faktiskt. Tempot var väl för långsamt och man tog hellre smällar på benen än riskerade att bli liggande och ömkligen behöva kravla sig upp igen.
Benskydd kanske förekom men var ovanliga och suspensoar var inte att tänka på, då skulle man väl ha blivit utskrattad efter noter. Inte heller hängslen eller liniment har jag för mig. Fotbollsstrumporna var inte elastiska utan dem fick man knyta upp med något snöre eller låta vara nedhasade, vilket hade den fördelen att man kunde låtsas att man var självaste Kurt Hamrin. Själv hade jag alltid sådana där platta gummisnoddar som egentligen var avsedda för konserveringsburkar runt benen.
Ingen kände till ordet avbytare. Om någon blev skadad på ena eller andra sättet fick laget vackert fortsätta med 10 man. Det blev till att sänka tempot ytterligare - om möjligt. Tillsägelser var ovanliga, varningar sällsynta och utvisning förekom knappast
Ingen kände till ordet avbytare. Om någon blev skadad på ena eller andra sättet fick laget vackert fortsätta med 10 man. Det blev till att sänka tempot ytterligare - om möjligt. Tillsägelser var ovanliga, varningar sällsynta och utvisning förekom knappast
Så det var sannerligen inga ärans hjältar som drabbade samman på olika fotbollsängar i provinserna men likväl stolta gossar som ställde upp för sin hemby, sin mor och sitt framtida självförtroende. Och något måste man ju syssla med på söndagsförmiddagen om man inte var religiös. Ja, faktum var att man "inte fick lov", om det var lagen som sa det eller om det var moralistiska nickedockor vet jag inte, att spela fotboll under högmässan som ju vanligen hölls kl 11 på söndagar. Det var till att ställa väckarklockan att ge sig iväg tidigt till bortamatcherna som ibland trots den låga serien var en timme bort om man skulle hinna till matchstarten kl. 9.00.
Så det skulle ju ha varit bortkastat att bjuda på storartat spel även om man kanske några gånger tyckte att man gjorde bra saker. Avspark från mitten, passning snett framåt ofta utan adress men med lite tur ut till yttern och tillbaka in i mitten. "Backa hemåt, grabbar!" var ett vanligt tillrop eller "Ryggen!" när man tyckte sig stå ensam och skulle ta emot bollen medan någon motståndare hade fått en ingivelse att ta bollen från en och kom springande bakifrån i full fart.
Frisparkar som blev ganska ofarliga, fast de slogs nära straffområdet och hörnor som nästan undantagslöst rann ut i sanden. Det kunde kännas ganska tröstlöst att försöka placera ut sig, bollen kom aldrig till en utan oftast var det någon annans fot eller huvud som ändrade riktning på den. Några straffsparkar utdömdes sällan. Det var väl för snälla matcher för det.
"Visa er!" skreks det ibland, men inte tillräckligt ofta, och det var väl det vi var dåliga på överlag. Man borde ha försökt signalera hur man var på väg att springa. Ibland blev man nog bara stående gömd bakom en motståndare. Själv var jag alldeles för tyst och lugn, som alltid. Minns inte något mer avancerat kombinationsspel överhuvudtaget egentligen men det var inte någons fel, vi kommunicerade dåligt, hade inte tränat på det och litade kanske inte alltid på varandra, vilket ju är en förutsättning.
När man passade men sedan inte fick tillbaka bollen som man tänkt byggdes t sakta upp en hopplöshet inom en. Man borde ju ha sagt ifrån förstås. Jag kan själv minnas långa utsparkar som något jag bara halvhjärtat önskade att de skulle gå till mig. Tänk om man inte kunde beräkna nedslaget! Om det blev någon konstig skruv på bollen, den togs av kastvind eller studsade olyckligt på en grästuva.
Så kom den oundvikliga frågan från någon av de mer erfarna spelarna (och trötta?) spelarna: "Hur mycket är det kvar domarn?" Oftast var det då mindre än tio minuter ibland mindre än fem. Och det kändes så tråkigt. Man (läs: jag då) ville att det skulle vara mer tid kvar. Inte för att man skulle vinna, utan för att det var roligt att spela, att hela tiden ha förhoppningen om att nu skulle man snart få tillfälle göra det där som visade att man var så bra som man drömde om att vara. För en själv om inte annat.
Men så ljöd slutsignalen bestämt och obevekligt. Ännu en gång hade man sprungit omkring på gräset i 90 minuter utan att åstadkomma några storverk. Så det vara bara att ställa upp sig vid mittlinjen och obligatoriskt hurra för motståndarna och låta dem hurra för oss: - "Kamrater, ett fyrfaldigt leve för Lagans IF..." med varianten "Vi tackar Lagans IF för en trevlig match, dem leve... och ibland någon sekunds tvekan från lagkaptenens sida om vilket lag det var vi faktiskt hade spelat mot. Inget att skämmas för. Garrincha visste sällan vilka han mötte, vare sig före, under eller efter matcherna.
/Ovanstående är naturligtvis ett våldsamt överdrivet koncentrat av livet som nästan obegåvad fotbollsspelare med lågt självförtroende i klubbar med inte alltför höga ambitioner rent sportsligt. Detta i akt och mening att det ska vara lite småroligt och möjligen framkalla viss igenkänning. Det är alltså INGALUNDA avsett som kritik mot alla Sveriges småklubbar och de självuppoffrande fotbollsledarnas fantastiska betydelse när det gäller sysselsättning och fostran av ungdomar. Ett alldeles speciellt fyrfaldigt leve för Melleruds IF, Diö GoIF, Köpingebro IF, Kristianstads IS, den idoga korpfotbollen i städer och samhällen över hela landet samt alla regionala och nationella fotbollsförbund/
"Visa er!" skreks det ibland, men inte tillräckligt ofta, och det var väl det vi var dåliga på överlag. Man borde ha försökt signalera hur man var på väg att springa. Ibland blev man nog bara stående gömd bakom en motståndare. Själv var jag alldeles för tyst och lugn, som alltid. Minns inte något mer avancerat kombinationsspel överhuvudtaget egentligen men det var inte någons fel, vi kommunicerade dåligt, hade inte tränat på det och litade kanske inte alltid på varandra, vilket ju är en förutsättning.
När man passade men sedan inte fick tillbaka bollen som man tänkt byggdes t sakta upp en hopplöshet inom en. Man borde ju ha sagt ifrån förstås. Jag kan själv minnas långa utsparkar som något jag bara halvhjärtat önskade att de skulle gå till mig. Tänk om man inte kunde beräkna nedslaget! Om det blev någon konstig skruv på bollen, den togs av kastvind eller studsade olyckligt på en grästuva.
Så kom den oundvikliga frågan från någon av de mer erfarna spelarna (och trötta?) spelarna: "Hur mycket är det kvar domarn?" Oftast var det då mindre än tio minuter ibland mindre än fem. Och det kändes så tråkigt. Man (läs: jag då) ville att det skulle vara mer tid kvar. Inte för att man skulle vinna, utan för att det var roligt att spela, att hela tiden ha förhoppningen om att nu skulle man snart få tillfälle göra det där som visade att man var så bra som man drömde om att vara. För en själv om inte annat.
Men så ljöd slutsignalen bestämt och obevekligt. Ännu en gång hade man sprungit omkring på gräset i 90 minuter utan att åstadkomma några storverk. Så det vara bara att ställa upp sig vid mittlinjen och obligatoriskt hurra för motståndarna och låta dem hurra för oss: - "Kamrater, ett fyrfaldigt leve för Lagans IF..." med varianten "Vi tackar Lagans IF för en trevlig match, dem leve... och ibland någon sekunds tvekan från lagkaptenens sida om vilket lag det var vi faktiskt hade spelat mot. Inget att skämmas för. Garrincha visste sällan vilka han mötte, vare sig före, under eller efter matcherna.
/Ovanstående är naturligtvis ett våldsamt överdrivet koncentrat av livet som nästan obegåvad fotbollsspelare med lågt självförtroende i klubbar med inte alltför höga ambitioner rent sportsligt. Detta i akt och mening att det ska vara lite småroligt och möjligen framkalla viss igenkänning. Det är alltså INGALUNDA avsett som kritik mot alla Sveriges småklubbar och de självuppoffrande fotbollsledarnas fantastiska betydelse när det gäller sysselsättning och fostran av ungdomar. Ett alldeles speciellt fyrfaldigt leve för Melleruds IF, Diö GoIF, Köpingebro IF, Kristianstads IS, den idoga korpfotbollen i städer och samhällen över hela landet samt alla regionala och nationella fotbollsförbund/