Konståkerskan Katarina Witt lär ha sagt: "Man kan inte tvinga folk att stanna i ett land" Nej, inte till 100 %. Inte ens DDR kunde det trots murar, sinnrika asvpärrningar och vakter med order att skjuta alla som försökte fly, även varandra. Men det går att försöka, och lycka till viss del, om man utnyttjar männsikors svagheter.
Jag besökte aldrig den så kallade demokratiska tyska republiken utan såg bara avspärrningarna utanför Lübeck på håll . Det var året innan berlinmuren skulle falla. "Här gick vägen till Mecklenburg" sa guiden. "Vakterna vet säker vem jag är eftersom jag kommer hit så ofta". Och så strök man ju förbi gränsen, även om man inte såg den, på väg söderut genom Västtyskland. Det var svårt att inte vara medveten om det.
DDR var en isolerad stat som byggde på indoktrinering, hierarki, strama tyglar och angiveri under förevändning att vara socialistisk. Invånarna hade det materiellt sämre än de i övriga Västeuropa men det största lidande måste den nästan totala ofriheten ha orsakat. Kort sagt: Det gällde att lyda och hålla sig på mattan om man inte skulle få det ännu sämre. Befolkningen minskade sakta men säkert.
Jag tänker ibland på vad en åldrig person som levt hela sitt liv inom det som var östtyskt territorium (1949 till 1990) gått igenom. Från auktoritär nazism till lika auktoritär kommunism och nu kall kapitalism. Det är beundransvärt hur människor över huvudtager kan klara något sådant.
Kanske har det som nazisoldater varit med om att erövra Paris, kanske har några av dem också sett sin egen huvudstad invaderad av Sovjet coh senare uppdelad mellan ockupationsmakterna. De har jublat, de har varit villrådiga och de måste ha varit förtvivlade och skräckslagna. Men vad har de varit efter 1990? Vad hände med alla polisstatens lydiga hantlangare efter återföreningen? Jag har inte hört talas om några rättegångar.
Det finns dock ingen anledning att vi andra slår oss för bröstet. Det handlade för de flesta om övelevnad. Och det är nog den starkaste instinkten av alla. Sen bör det det naturligtvis, som i alla sammanhang, ha funnits en hel del som med illa dold förtjusning ägnade sig åt följsamhet och maktutövning. Och slutligen de som kände att ganska mycket var fel men fortfarande ville tro på något slags socialism och att det skulle gå att förändra den. Ja, det lär ha funnits de som tydligt blev besvikna på kapitalismen när de inte längre behövde fly till den utan den i stället uppsökte dem.
Den som, liksom jag, är intresserad av frågeställningarna, eller av historia i allmänhet, kan lämpligen se den tyska serien Weisensee som nu visas i svensk television. Det finns också dessa dagar ett flertal serier om de båda världskrigen ur olika aspekter på svtplay.