Gabriel Heller-Sahlgren skriver om ”progressivismens” betydelse för skolans problem, i artikelserien #Sverige2050 Han representerar Näringslivsinistitutet och därmed får det väl betraktas som en partsinlaga i någon mening. Men det kan behövas i dagens skolsverige där svansen stått och viftat med hunden i flera decennier.
Ett diskussionsunderlag tveklöst. Vet inte riktigt var jag står i debatten längre efter lång, lycklig fråvaro (dock inte skolk) men bara en tanke: måste skolan vara så förbaskat komplicerad? Förr kunde man "sitta av" lite lagom mycket och sen "spänna sig som en stålfjäder" när och om så krävdes inför examen etc. Förvisso var det en elitskola. Men ändå.
Nu sitter hela det svenska skolväsendet av de 12 obligatoriska åren verkar det som (i de flesta fall undantaget de allra första åren) - under stor vånda och ängslan men med påklistrad trivsel.
Vi fick se till att trivas på egen hand, t.ex. genom att gå på närmsta fik, ta en kopp och ett wienerbröd och röka under håltimmar. I annat fall hade vi tålamod att varken trivas eller otrivas bara finnas till eller stå och glo ett tag. Ja inte var det kanske bättre förr men det var annorlunda ("eljest" som min farmor kanske skulle sagt).
Sen var det skoldanser, teater- och simhallsbesök m m. Gymnastik och idrottstimmarna likosm friluftsdagar var ren och skär glädje! Lite samtal, ögonkast och möjligen städad romatik mella de endast då två könen. I Älmhult utbröt det förvisso en "hålla-handen-skandal" men det är ha varit annat än handen som hölls om fick tro lektor Pålsson
Tja, kom bara att tänka på detta. Nu har jag rättat till några av min vanliga snabbhetsfel (vilka iillasinnat skulle kunna påstås vara rena fel) så att inte dagens magistrar pikar mig för det.
Skolpolitik, skolsystem