Bostadsbrist var länge det normala. Först med satsningen på s.k. barnrikehus 1935 som riktade sig till mindre bemedlade och trångbodda barnfamiljer försökte myndigheterna åtgärda detta. Det var för att förvalta dessa hus inrättades allmännyttiga bostadsföretag. Ännu på 50-talet var det dock vanligt med fyra eller fem personer i en liten tvårumslägenhet. Historiskt sett har vi rest oss ur en eländig bostadsituation.
I det så omtalade miljonprogrammet mellan 1965 och 1975 producerades drygt en miljon nya bostäder. Hyrorna var reglerade vilket förhindrade såväl prisrally som prisdumpningar. Tidvis uppstod det bostadsöverskott till glädje för dem som jobb eller studier manade att byta bostadsort. Många har kämpat för att det skulle bli bättre och det blev det – en period.
Lång tid har förflutit, de politiska förtecknen har bytts ut och bostadsmarknaden förändrats. Inte nog med att folkhemmet inte längre finns. Det verkar inte ens vara politiskt korrekt längre att främst se till medborgarnas behov. Och nu finns det indikationer på att vi är på väg tillbaka till utgångspunkten.
Är det inte uppenbart att det borde finnas ett måttligt överskott av bostäder till överkomliga hyror? Inte bara humanitärt och smidigt utan en logisk förlängning av idén om rörlig arbetskraft. När man betänker att det i andra vågskålen ”bara” ligger individers rätt att berika sig onödigt mycket är valet lätt att träffa. Att se till att detta genomförs kan bara åligga lagstiftaren och inte marknadskrafter.
Men tvärtom har vi nu fått kommunala bolag som vill sälja stora delar av sitt bostadsbestånd och lämna från sig den makt medborgarna i demokratiska val anförtrott dem. Ofta till företag med mål att förränta sitt kapital så lätt och snabbt som möjligt genom hyreshöjningar motiverade av ensidigt påbjudna renoveringar, alternativt genom att förvandla hyresrätt till bostadsrätt.
Hallå där! Det kan väl ändå få lov att vara hyresgästerna kollektivt att i slutändan avgöra om de önskar renovera eller bo billigare? De äger inte husen eller lägenheterna men de är besittningshavare enligt ingånget kontrakt och enligt svensk lag. Och att äga ett hyreshus är inte det samma som att äga en Rolex-klocka.
Om vi vill ge plats för många olika slags människor behöver inte alla lägenheter nödvändigtvis vara tiptop med alla artefakter och statussymboler. Tvärtom är det mycket rimligt att konsumenten kan välja bort den yppersta standarden för att fördela sina slantar som den vill och inte på ofrivillig bostadskonsumtion. Väg också in frihets- och hälsosaspekterna det ger att ha inflytande över sitt eget liv.
Det går ännu, och fortfarande, bra att på egen risk bygga nytt och sätta vilka hyror man vill både som offentlig och privat aktör. Men är det inte lite 1800-tal att listigt ta ut större vinster av dem som redan lever på små marginaler, och sviker inte politiker som säljer vad de fått det stora förtroendet att förvalta, till företag som enbart styrs av vinstintresse. Partier och politiker som, i föregivet konkurrenssyfte om "skattekraft", stödjer sådant förtjänar enligt min mening inte medborgarnas förtroende.