Det var en äldre, svensk man i sliten trench-coat som upprättgående och med låg, ödmjuk röst närmade sig och tiggde pengar till mat av mig i Norrköping.
Jag ångrar djupt att jag bara gick förbi. Kanske jag hade blivit så van vid senare års "affärsmässiga", internationella yrkestiggande att jag inte hann reagera på skillnaden.
Känslorna kom efter en stund. Jag funderade på att gå tillbaka med en tia eller tjuga som jag lätt skulle kunna avstå, eventuellt köpa en hamburgare eller några bananer till mannen. Det blev inte så. Initiativ är inte min starka sida - längre.
Med ovanstående inget ont sagt om andra tiggare. Det är inte deras fel att det är realistiskt för dem att ta bussen till främmande länder för att klara sig och sina familjer lite bättre i sina förmodligen genomkorrumperade EU-länder.
Jag ger några kronor ibland. Fast kanske mer förr, och i utlandet, innan de började föröka sig så mycket i Sverige. Saken är den att nu finns de på varje ort med självaktning och ett systembolag. Och har man snart levt i sju decennier är det inte ett fenomen man är precis hemtam med.
Nu fruktar jag att jag som straff för mitt "högmod" själv kommer att få "sitta med muggen" och ett snett leende så snart nån yuppie-valp passerar.
Ack ja, denna arbetslinje och detta nyliberala, hotande och straffande tillväxtsamhälle! Visst var "Folkhemmet" trist ibland men det var tryggt och kändes enkelt