Man är ensam. Kanske långt borta. Har varit ensam en kortare tid som börjar kännas lång. Sett människor, yttrat ord, fraser, men som sagt varit borta från det ordinära, från platsen där man kan tänka sig inleda och avsluta projekt. Så går man bredvid någon. Det var ett tag sedan och det är en lättnad. Samtalar utan att forcera. Känner inte den man går vid sidan av men upptäcker lite i sänder. Det är OK. Känns bra. Ser bra ut. Nytt, ovant, annorlunda men något man ändå känner igen. Det kom oväntat men är inte fel. Så är det behagligt, känns lite som att komma hem, det är rätt då och där. Det är lättast att det fortsätter. Det blir rätt. Det måste bli rätt. Motståndet är närmast obefintligt. Man mår bättre i sin sorgsna vilsenhet.
↧