Det måste naturligtvis vara ett inferno att befinna sig på flykt. Att vandra från det gamla och välkända mot något nytt, okänt. En känsla av definitiv förlust: ett fosterland, miljöer, personer, företeelser, vanor, smaker, dofter, rätter men kanske främst en ständig förvissning att veta vad som gäller. Nu i stället: osäkerheten, det lilla livsviktiga hoppet som man inte riktigt vågar låta slå ut i full låga, oväntade hinder och motgångar, den malande tröttheten, otillfredsställelsen och den inre tomheten. Och mitt i allt detta några gånger en nästan motvillig, skamsen tillfredsställelse och glädje över små ting. Ett sekundsnabbt leende orsakat av en tanke eller ett intryck. För man man är ju ändå mänsklig.
Jag tror att jag lite grand kan överföra känslan av min egen inre, psykologiska och eviga flykt till känslan av att rent fysiskt, geografiskt och kulturellt, in på bara skinnet, slutligen efter långa och smärtsamma inre överläggningar faktiskt befinna sig i ett till tid och och rum utdraget ingenmansland, där man ständigt måste frukta och vara beredd på nya okända faror som kan dyka upp.
Den stora emigrationen från Europa till Amerika kan också sägas ha varit ett slags flykt. Främst undan fattigdom och mindre utsträckning ofrihet, kanske i vissa fall kryddad med en nypa äventyrlighet eller lycksökeri. Det nya landet bjöd också in med fagra löften om obrukade marker och oräkneliga arbetstillfällen. Hade detta varit i vår tid skulle de flesta av emigranterna mycket väl ha kunnat söka asyl av humanitära skäl. Om så hade varit av behovet. De var fattiga som kyrkråttor och hade bara sin arbetskraft att erbjuda, vilken turligt nog också efterfrågades då och där.
Det är kanske därifrån som jag, och andra med mig, bär på idén att flyktingar par définition ska vara fattiga också i våra dagar. Och en del är förvisso det, beroende på varifrån och under vilka omständigheter de kommer till Europa. Vi ser framför oss hur de tillbringar veckor i containrar, under lastbilsflak och i livsfarliga gummijollar. Och så är det också. Men det kostar i form av helt orimliga pengar till smugglarna. I många fall är flyktingarna fattiga när de kommer fram, om de inte var det redan tidigare.
De har sålt hus, affärsrörelser, fordon och andra tillgångar, säger de. Kanske man kan tycka det är förvånande att det går att avyttra sådant i krigshärjade länder med låg BNP, i synnerhet när det är många som gör på samma sätt. Kanske får de bara ut underpriser ,men ändå. I vilken form och var på kroppen kan de förvara dessa summor, som likväl måste vara avsevärda?
I dokumentärserien Exodus som just nu är upplagd på SVT Play omnämns en syskongrupp som betalat 170 000 för att få i huvudsak relativt bekväm transport (förutom vid vissa gränsövergångar som de tvingats passera till fots). Andra personer, från Syrien, betalar för hotell under flykten i väntan på att kunna resa vidare. Ytterligare andra blir lurade på stora belopp men har ändå resurser att välja andra alternativ. Det sägs också av en av personerna som skildras: Ni undrar varför flyktingar kan ha så mycket pengar när de är fattiga, men det är inte så.
Jag moraliserar inte över detta. Även de välbärgade klasserna i Mellanöstern och de vanligaste flyktingproducerande länderna lever under orimliga förhållanden med otrygghet och livsfara. De har all rätt i världen att söka asyl. Men det är bara dessa klasser som har den desperata möjligheten att sälja allt de äger och betala sin väg till en förmodad trygghet.
Jag vill alltså bara understryka att det kanske ytterst sällan är de fattigare befolkningslagren som beger sig av med destination Europa. Vi hör sällan talas om flyktingar som varit fåraherdar, hotellstäderskor, diversearbetare eller hembiträden i sina ursprungsländer. Det kan väl i stället antas vara de som rekryteras som soldater för olika stridande parter, dör i bombningar, smyger omkring i ruinerna eller i bästa fall tar sig till närmaste flyktingläger på andra sidan gränsen. De är inte bara fattiga. De är också de sämst utbildade och inte benägna att röra sig i internationella miljöer. De har varken kraft, ekonomi eller håg att göra den långa resan till länder som, i bästa fall för dem, bara är egendomliga ljudande namn.
Vilka slutsatser kan eller bör vi dra av detta? Jag vet inte men min önskan är att att var och en av kvinna född som behöver hjälp med mat kläder, husrum, sysselsättning ska kunna be om det och även få det. Att alla som tvingas leva varje dag med fruktan för sitt liv och under stor ofrihet ska kunna söka asyl och göra detta utan att ruinera sig eller riskera sitt eget och sin familjs liv helt i onödan.
Kanske lätt att säga men det men det måste, enligt mitt synsätt, ligga på det internationella samfundet genom dess olika organisationer och ledande nationer att ta sig makt och skaffa sig förmåga att fördela flyktingar mellan sig och att organisera livet i regionala flyktingläger så att det blir så människovärdigt och kortvarigt som möjligt.
Därefter borde ju samma världssamfund också kunna arbeta mot krigshandlingar och så långt det går säkra reella, fredliga demokratier, detta samfund betalar ju ändå för vad sådant för med sig. Naivt kanske många tycker. Jovisst, men är det mer naivt än att tro att grannländer, enstaka lilleputtländer, eller för den delen Västeuropa kan svälja alla moderna folkvandringar undan maktgalna krigsherrar - utan att förlora sin själ?