Det finns liknande fenomen i några andra länder men vad jag menar med allsång är en specifikt svensk företeelse. Jag behöver inte dra allt det där för det gör Wikipedia på ett utomordentligt sätt.
Jag förknippade allsång med min barndom och en farbror som hette Egon Kjerrman och som sjöng lite hest och kvartsfalskt i den gamla ångradion och kanske den tidiga televisionsåldern. Sen försvann den från min horisont i och med studier och tidigt livsansvar. Jag trodde den var död och begraven, liksom miss universum, melodifestivalen, frågesportprogram, tugga Toy och 91:an Karlsson och uttryck som "fina fisken".
Men den visade sig ha överlevt någonstans i skrymslen och vrår precis, som pesten tros göra, och fick ett förnyat och lång utbrott (eller låg den där och pyrde i alla år?) på Skansen och senare på Liseberg och t o m vid Fredrikshalds fästning i Norge. Alltså helt i Kjerrman-skepnad med hurtig sångledare, sånghäften och lagom långsamma och lättsjungna sånger. Nåja, den hesa rösten hade tystnat och "sångskatten" förnyades så småningom mycket motvilligt. "Upp och pröva din a vingar" torde ligga på evighetens soptipp.
Nåja, så allvarligt är det väl inte. Bara lite förunderligt. Upplevelsen av att sjunga unisont är en sak. Det är ju beprövat både i religiösa, politiska och festliga sammanhang. Jag har själv utsatts för det och mestadels reagerat med trots men också med mycket kortvarigt övermod då jag tänkta att "jag ska visa dem!"
Rent ljudmässigt är väl dock allsång bland det minst upplyftande man höra. Det är verkligen ingen änglasång utan badrumsdito från strupar med högst variabel sångkapacitet och tonuppfattning. Såvida det inte är spiritual blues i den amerikanska södern men den kanske sjungs så avancerat som i olika stämmor och blir därmed en annan genre. Har man däremot en mångtusenhövdad publik utspridd över en yta motsvarande flera kvarter är det sällan som alla befinner sig exakt på samma textrad i sånghäftet.
Egon Kjerrman sjöng hellre än bra och kom en halvton fel då och då, trots att han var kantor, men det var åtminstone charmigt! " Och så klämmer vi i allihopa: En gång jag seglar i hamn en gång i drömmarnas famn (med göteborgsk accent vill jag minnas).
Av de tre aktuella allsångsprogrammen är den från Liseberg den mest outhärdlig av alla. Där har man nämligen en ständigt inbjuden superattraktion: TV-kameran som alla i publiken är observanta på och vördsamt saluterar genom med någon grimas eller brett, generat leende och efterföljande ögonkontakt med kompisen. Det finns också något är mekaniskt eller automatiserat i hela upplägget som dirvs fram forcerat.
Och så alla dessa "titta-vad-jätte-roliga" kaninöron som man tydligen säljer för 50 kronor till dem i publiken som riktigt ska kasta loss och slänga all prestige åt sidan för några timmar. Utan att moralisera: man köper glädje och inbillad "lustighet" i form av rosa kaninöron. Undrar om de har på sig dem framför spegeln där hemma sedan och står där och skrattar,