I grumliga vatten
2011-06-04
Det kan vara svårt att se frågan om det svenska statsskicket från en principiell synvinkel. Är det ens möjligt? Historien och känslorna grumlar annars klara vatten, oavsett vilken åsikt man har.
Monarkisterna släpar fram argument som de blåser upp enligt bästa förmåga. Samma gör republikanerna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta äktheten i känslorna på något håll.
Finns det då några rationella skäl för det ena eller andra? Monarkin kostar stora summor sett ur svensson-perspektiv, ser man det utslaget per invånare eller i förhållande till statsbudgeten är det dock små eller måttliga belopp.
Visst har vi råd att unna oss något extra, hur otidsenligt det än är, om det är till glädje för många av oss. Det gör vi när det gäller kultur, formell och informell representation, PR på mässor, i turistsatsningar, stöd till olika ändamål som anses vara av godo.
De ekonomiska skälen för republik finns men blir inte riktigt tunga förrän vi blir medvetna om vad dessa medel skulle kunna användas till i stället. Frågan om monarkins otidsenlighet är adekvat men väger förhållandevis lätt så snart monarkin är en ren formalitet. Det moraliska motivet (rättvisefrågan) är det som de flesta anti-monarkister tar sin utgångspunkt i. Varför ska en medborgare och hans familj gynnas på ett orimligt och iögonenfallande sätt på alla andras bekostnad – utan på något sätt ha förtjänat detta på egna meriter.
Monarkin vilar på tusenåriga traditioner hör man ibland. Jag skulle vilja säga att monarkin historiskt varit ett sätt att säkerställa begynnande och skiftande statsbildningarnas makt, allt ifrån vår äldsta styrelsekick via systemet med valkonungar som i Sverige resulterade i att Vasa-ätten positionerade sig. Som alltid med slughet och krigisk maktutövning. Den ger ett mänskligt ansikte åt den månghövdade och osynliga makten och som dessutom vid behov kan synas höja sig över de grymheter som dess egna hantlangare och förmånstagare utövar.
/To be continued. Keep looking out for it./