I morgon den 22/6 2016 beslutar det olycksaliga kommunfullmäktige i Landskrona om utförsäljning av en stor del av sitt bostadsbistånd till en aktör som inte är helt "pålitlig". Jag förstår det bara inte! De är personer som verkar helt normala, antar jag, men hur f-n tänker de? Och hur känner de? Vilka mål anser de att ett samhällsbygge ska ha? Har inte hört någon motivering, Det behövs tydligen inte enligt dem för så ska det vara enligt "oss som förstår och går i kostym varje dag". Jag skrev en eldfängd "artikel" tidigare som jag nu har kortat och tonat ner väldigt mycket.
Bostadsbrist var länge det normala i Sverige. Först med satsningen på s.k. barnrikehus 1935 som riktade sig till mindre bemedlade och trångbodda barnfamiljer försökte myndigheterna åtgärda detta. Det var tidens U-hjälp helt enkelt. Det var för att förvalta dessa hus som man började inrätta allmännyttiga bostadsföretag. Ännu på 50-talet var det snarast det dock vanligt med fyra eller fem personer i en liten tvårumslägenhet. Historiskt sett har vi rest oss ur en eländig bostadsituation.
I det så omtalade miljonprogrammet mellan 1965 och 1975 producerades drygt en miljon nya bostäder. Nu blev det en märkbar förändring. Hyrorna var reglerade vilket förhindrade såväl prisrally som prisdumpningar. Tidvis uppstod det bostadsöverskott till glädje för dem som jobb eller studier manade att byta bostadsort. Det krävdes i stort sett bara ett telefonsamtal så kunde man börja packa. Många har kämpat för att det skulle bli bättre och det blev det – en period.
Lång tid har förflutit, de politiska förtecknen har bytts ut och bostadsmarknaden förändrats. Folkhemmet finns inte mer. Det verkar inte längre vara politiskt korrekt med ambitioner att se till medborgarnas behov ens om detta samtidigt gagnar samhället i stort. Man ska inte vara blödig och oja sig över dem som saknat vett att bli ekonomiskt framgångsrika. Allt eventuellt förnuft evaporerar och blir till moln högt uppe över våra huvuden. Nu finns det indikationer på att vi är på väg tillbaka till utgångspunkten.
Är det inte uppenbart att det på alla orter borde finnas ett måttligt överskott av bostäder. Det är inte bara humanitärt och smidigt utan en logisk förlängning av idén om rörlig arbetskraft. När man betänker att det i andra vågskålen ”bara” ligger individers rätt att berika sig onödigt mycket är valet lätt att träffa om vad man ska anse vara rätt. Att se till att detta genomförs kan bara åligga en makthavare/lagstiftare och inte marknadskrafter.
Men tvärtom har vi nu fått kommunala bolag som genom att sälja stora delar av sitt bostadsbestånd lämnar från sig den makt medborgarna i demokratiska val anförtrott dem. Ofta till företag med mål att förränta sitt kapital så lättvindigt och snabbt som möjligt genom hyreshöjningar motiverade av ensidigt beslutade renoveringar, alternativt genom att aggressivt förvandla hyresrätt till bostadsrätt.
Hallå där! Det kan väl ändå få lov att vara hyresgästerna kollektivt som i slutändan avgör om det verkligen finns ett sådant renoveringsbehov? De äger inte husen eller lägenheterna men de är besittningshavare enligt ingånget kontrakt och enligt svensk lag. Och att äga ett hyreshus är inte det samma som att äga en Rolex-klocka.
I ett mångfasetterat och pluralistiskt samhälle behöver inte alla lägenheter nödvändigtvis vara tiptop med alla artefakter och statussymboler. Tvärtom är det mycket rimligt att konsumenten kan välja bort den yppersta standarden och fördela sina slantar efter egen håg i stället för att lägga dem på ofrivillig bostadskonsumtion. Väg också in frihets- och hälsosaspekterna det ger att ha inflytande över sitt eget liv.
Det går ännu, och fortfarande, bra att på egen risk bygga nytt och sätta vilka hyror man vill både som offentlig och privat aktör. Men är det inte lite 1800-tal att listigt ta ut större vinster av dem som redan lever på små mariginaler, och har inte politiker som säljer vad de fått det stora fötroendet att förvalta, till företag som inte tillnärmelsevis har samma sociala ansvar. Partier och politiker som stödjer sådant i föregivet konkurrenssyfte om "skattekraft", förtjänar inte medborgarnas förtroende.