Är det generellt fel att tycka synd om någon bara för att den är fattig? En intressant fråga som till en början verkar ack så provocerande. Synd att Matilda Andersson i samma andetag nämner såväl jämställdhet som socialism vilket dömer henne att bli missförstådd tusen gånger de tusen gånger hon annars skulle blivit missförstådd. Men det har väl varit i säck innan det kom i påse, så att säga, och berättar nog mer om hennes livsvillkor än om något annat.
Jag har övervägt det här några dagar. För det första behöver vi kanske en definition av fattig, vilket inte är det lättaste, ännu en definition av vad det innebär att vara fattig men nöjd med sin "fattigdom", sedan vad det innebär att tycka synd om någon är fattig och slutligen vad det innebär att vara tvungen att tycka synd om någon.
Låt oss för enkelhetens skull säga att vara fattig är att inte kunna äta sig mätt varje dag och låt oss, åtminstone för tillfället, bortse från andra ouppfyllda behov som man kan ta upp jämsides med detta. Kan en sådan person vara nöjd med denna fattigdom? Ja , det kan den narturligtvis men det är nog ovanligt.
Men låt oss säga att personen i fråga är nöjd om den inte har ångest, inte söker hjälp och inte på något sätt "stör" bättre bemedlade medmänniskor.
Vad innebär det då att tycka synd om en sådan person. Ja. Vi får välja: 1) att uttala eller på annat sätt göra klart att man tycker synd om den, 2) att på något sätt bidra till personens näringsintag när vi träffar på dem eller 3) att planera, uppmana till eller stödja planering för att ingen permanent ska behöva befinna sig i den situationen.
Och vad innebär det att känna sig tvungen att tycka synd samma person. Ja, ingen tvingar någon att delta i planeringen av åtgärder, ingen tvingar oss att ge pengar till dem vi tror inte har mat för dagen och ingen tvingar oss att säga att vi tycker synd om dem. Däremot kan vi känna att vi borde göra något av detta: antingen 1) inom oss (självförebråelser), som ett 2) grupptryck från de människor vi har runt oss eller 3) från samhället i stort. I det första fallet kanske vi mår dåligt, i de två andra fallen kanske vi får möta ogillanden och kanske utfrysning (mobbning) eller missar jobbmöjligheter osv. Man ingen kan enligt lagen tvinga oss att uttala orden: "Jag tycker synd om fattiga". Det skulle vara i ett samhälle som tillåter tortyr.
Jag tror att var och en här får dra sin egen gräns och jag tycker bara det är ärligt, och nyttigt, att då laborera med risken att man själv skulle kunna vara eller förefalla känslokall, eller i någon mån sakna förmåga att känna medlidande med alla eller vissa andra varelser (empati kallas det visst). Det finns sådana personer (bl a. psykopater eller personer med psykopatiska drag, lär ska vara ca 2 % av befolkningen!) och jag tror inte man egentligen kan säga om dem att de rår för detta.
Självklart kan vi inte överlag tycka synd om alla som inte har allt det de skulle vilja ha, däremot kan det ju vara beklagligt ur deras egen synpunkt, och har vi sympati för personen i fråga är det lättare att förstå och leva sig in i.
Sjävklart kan vi inte heller varje dag tänka på alla dem vi förstår finns och som vi verkligen anser det vara synd om, än mindre personligen hjälpa dem alla. Vad vi kan göra är att på ett teoretiskt plan kollektivt säga att ingen borde ha det på det eller det viset. Det är ett framför allt intellektuellt, humanitärt ställningstagande, som vittnar om förmåga till inlevelse, vilket inte hindrar att vi i vissa sammanhang kan förefalla känslokalla eller nästintill i jämförelse med andra personer och deras reaktioner.
Vad har då personens egen "skuld" till sin situation med detta att göra och vad innebär det att vi måste känna personen för att kunna tycka synd om den, eventuellt till den grad att vi vill hjälpa den. Ingenting skulle jag vilja säga, speciellt i det första fallet. Men det kommer jag kanske att utveckla på min blogg någon av de närmaste dagarna.
Jag har övervägt det här några dagar. För det första behöver vi kanske en definition av fattig, vilket inte är det lättaste, ännu en definition av vad det innebär att vara fattig men nöjd med sin "fattigdom", sedan vad det innebär att tycka synd om någon är fattig och slutligen vad det innebär att vara tvungen att tycka synd om någon.
Låt oss för enkelhetens skull säga att vara fattig är att inte kunna äta sig mätt varje dag och låt oss, åtminstone för tillfället, bortse från andra ouppfyllda behov som man kan ta upp jämsides med detta. Kan en sådan person vara nöjd med denna fattigdom? Ja , det kan den narturligtvis men det är nog ovanligt.
Men låt oss säga att personen i fråga är nöjd om den inte har ångest, inte söker hjälp och inte på något sätt "stör" bättre bemedlade medmänniskor.
Vad innebär det då att tycka synd om en sådan person. Ja. Vi får välja: 1) att uttala eller på annat sätt göra klart att man tycker synd om den, 2) att på något sätt bidra till personens näringsintag när vi träffar på dem eller 3) att planera, uppmana till eller stödja planering för att ingen permanent ska behöva befinna sig i den situationen.
Och vad innebär det att känna sig tvungen att tycka synd samma person. Ja, ingen tvingar någon att delta i planeringen av åtgärder, ingen tvingar oss att ge pengar till dem vi tror inte har mat för dagen och ingen tvingar oss att säga att vi tycker synd om dem. Däremot kan vi känna att vi borde göra något av detta: antingen 1) inom oss (självförebråelser), som ett 2) grupptryck från de människor vi har runt oss eller 3) från samhället i stort. I det första fallet kanske vi mår dåligt, i de två andra fallen kanske vi får möta ogillanden och kanske utfrysning (mobbning) eller missar jobbmöjligheter osv. Man ingen kan enligt lagen tvinga oss att uttala orden: "Jag tycker synd om fattiga". Det skulle vara i ett samhälle som tillåter tortyr.
Jag tror att var och en här får dra sin egen gräns och jag tycker bara det är ärligt, och nyttigt, att då laborera med risken att man själv skulle kunna vara eller förefalla känslokall, eller i någon mån sakna förmåga att känna medlidande med alla eller vissa andra varelser (empati kallas det visst). Det finns sådana personer (bl a. psykopater eller personer med psykopatiska drag, lär ska vara ca 2 % av befolkningen!) och jag tror inte man egentligen kan säga om dem att de rår för detta.
Självklart kan vi inte överlag tycka synd om alla som inte har allt det de skulle vilja ha, däremot kan det ju vara beklagligt ur deras egen synpunkt, och har vi sympati för personen i fråga är det lättare att förstå och leva sig in i.
Sjävklart kan vi inte heller varje dag tänka på alla dem vi förstår finns och som vi verkligen anser det vara synd om, än mindre personligen hjälpa dem alla. Vad vi kan göra är att på ett teoretiskt plan kollektivt säga att ingen borde ha det på det eller det viset. Det är ett framför allt intellektuellt, humanitärt ställningstagande, som vittnar om förmåga till inlevelse, vilket inte hindrar att vi i vissa sammanhang kan förefalla känslokalla eller nästintill i jämförelse med andra personer och deras reaktioner.
Vad har då personens egen "skuld" till sin situation med detta att göra och vad innebär det att vi måste känna personen för att kunna tycka synd om den, eventuellt till den grad att vi vill hjälpa den. Ingenting skulle jag vilja säga, speciellt i det första fallet. Men det kommer jag kanske att utveckla på min blogg någon av de närmaste dagarna.