Det tyska folket
Huvudartikel: German collective guilt
Frågan om det tyska folket kollektiva skuld när det gäller Förintelsen aktualiserades åter i och med Daniel Jonah Goldhagens bok "Hitlers Willing Executioners", 1996. I den hävdaa att den stora majoriteten tyskar och österrikare na) visste om utrotningen av judar och att de flesta skulle ha deltagit aktivt om de blivit ombedda. Han ger omfattande dokumentation av hur djupa, utbredda och gamla de antisemitiska känslorna är och det jämnmod med vilket ett stort antal vanliga tyskar lydde order om att döda försvarslösa civila och hur få tyskar som protesterade mot vad som pågick.
De flesta historiker ställer sig skeptiska till Goldhagens tes att majoriteten av tyskar skriver under på en "eliminationistisk" form av antisemitism och att de inte bara var medvetna om, utan också i samförstånd med utrotningen av judar. Den mest svidande attacken på Goldhagen har varit Norman Finkelstein och Ruth Bettina Birns bok "A nation on Trial". Finkelstein och Birn undersökte Goldhagensreferenser och drog slutsatsen att Hitlers Willing Executioners var (för att citera en granskare) "inte värdiga att kallas akademisk text."
Goldhagen kritiker påpekar att nazistpartiet inte förespråkade dödande judar innan de kom till makten och att därför även den minoritet av tyskar som röstade på nazisterna i val före 1933 inte röstade för en förintelse av judarna. De påpekar att regimen gjorde stora ansträngningar för att dölja sanningen om vad som skedde inte bara frånför världsopinionen utan för den tyska allmänheten. Den officiella linjen att judar är "deporterades för att arbeta i öst" hävdades ständigt, dels för att lura judarna om det öde som väntade dem, men delvis också för att vilseleda den tyska allmänheten. I mitten av 30-talet fanns det till och med grupper av tyska judar som stödde den nazistiska regimen, t.ex. Föreningen för tyska nationella judar.
Icke desto mindre måste kunskap om åtminstone vissa aspekter av Förintelsen har varit mycket utbredd bland tyskarna. Som Paul Johnson påpekar hade SS 900 000 medlemmar 1943, varav de flesta på ett eller annat sätt hade deltagit i i åtgärder mot judarna, och de tyska nationella järnvägarna hade 1,2 miljoner anställda, av vilka de flesta hjälpte till hantera de rader boskapsvagnar packade med lidande judar som transporterades österut, och de vagnslaster av kläder, skor och andra varor som kom tillbaka. Många andra delar av den utbredda tyska statsförvaltningen, från riksbanken som fått tonvis guld från de döda judarnas tänder till ministeriet för livsmedel och jordbruk som används slavarbetare på tyska gårdar, på olika sätt deltog i plundring och dödandet av judar, och många tusen byråkrater på mellan och låg nivå måste ha haft någon kännedom om vad de gjorde.
Det argumenteras ofta att även om vanliga tyskar var medvetna om utrotningen av judar, fanns det inget de kunde ha gjort för att protestera eller förhindra verkningarna av en av de mest hänsynslösa diktaturerna i modern tid, med tanke på t.ex. Sondergericht som dödade 12 000 tyskar för dera motstånd. [49] De flesta författare har i allmänhet accepterat detta synsätt. Goldhagen väcker dock vissa invändningar. Han påpekar att det i själva verket inte var omöjligt för det tyska civila samhället att protestera mot nazistregimens åtgärder. När nazisterna försökte få bort krucifix från skolor i Bayern 1936, och återigen i 1941, tvingade protester dem att backa. Industriarbetarstrejker på grund av ekonomiska frågor var vanliga, åtminstone i förkrigsperioden, och straffades inte allvarligt. Det mest kända exemplet på offentliga protester var kampanjen mot regimens program för avlivning av människor med fysiska och intellektuella funktionshinder, den så kallade "Aktion T4", som måste överges i 1941 på grund av protester som ledda av den katolska kyrkan och vissa delar av den medicinska yrkeskåren. Eutanasiprogrammet fortsatte dock under annan skepnad, Aktion 14F13, där det i stor utsräckning var samma personal och samma metoder med gasning, påtvingad svält och injektioner. Uppmärksamhet riktades mot de av koncentrationslägrens offer som valts ut för "särskild behandling" (= mord). Och mentalpatienter mördades fortfarande.
Ännu mer anmärkningsvärd och unik var Rosenstrasse-protest i Berlin i februari 1943, som leddes av över tusen icke-judiska tyska kvinnor mot fängslandet av deras judiska män (en kategori som hittills har varit undantagna från utvisning). Händelsen var helt klart en modig handling av fruarna, men historiker är oense både om skälen till att uppbringa männen och om effekterna av protesten. [50]
Opinionsundersökningar genomförda 1945 till och 1949 visade att en majoritet av tyskarna kände att nazismen var en "bra idé, som tillämpats dåligt". I en opinionsundersökning som gjordes i den amerikanska ockupationszonen svarade 37 % svarade att "utrotningen av judar, polacker och andra icke-arier var nödvändig för tyskarnas säkerhet". [51]
Ann Sarah Gordon noterar i "Hitler, tyskarna och den judiska frågan" att det är mycket svårt att dra slutsatser av undersökningen. Respondenterna hade till exempel tre alternativ att välja mellan som svar på fråga 1:
Uttalande ........................................... Procentandel som håller med
Hitler hade rätt när det gäller behandlingen av judarna: 0 %
Hitler gick för långt i sin behandling av judar, men något måste göras för att hålla dem i schack: 19 %
Åtgärder mot judarna var inte på något sätt motiverade: 77 %
På frågan huruvida en "arier" som gifter sig med en jude bör fördömas svarar 91 % "Nej". På frågan: "Alla som beordrade mord på civila eller deltagit i mördarna bör ställas inför rätta" svarade 94 % "Ja".
Sarah Ann Gordon skiljer ut frågan "Utrotningen av judar och polacker och andra "icke-arier" var inte nödvändig för tyskarnas säkerhet", som innehåller en implicit dubbelnegation på vilken svaret var antingen ja eller nej. Hon drar slutsatsen att detta var en förmulering ägnad att förvirra; "En de intevjuade kan ha svarat "nej" på att de inte höll med om påståendet, när de i själva verket höll med om att utrotningen inte var nödvändig."[52] Hon understryker vidare skillnaden på 77 % procent som svarade att åtgärder mot judarna var inte på något sätt motiverat. [52](Se: Denazification)
När det gäller tysk kunskap om verksamheten i vanliga koncentrationsläger, "hade mellan 1933 och 1945 mer än 3 miljoner tyskar varit i koncentrationsläger eller fängelse av politiska skäl" [53] (See: German resistance)