Bostadsbrist var under evärdeliga tider det normala i Sverige. Med den följde trångboddhet och avsaknad av integritet. Bortsett från följder av social utslagning som boende i jordkojor etc. bodde arbetare, lägre tjänstemän och deras familjer efter industrialiseringen och påföljande urbanisering bo många samma lilla lägenhet. Ibland sov man två i samma säng eller turades om att sova de timmar man inte arbetade. Arbetstiden var länge 10 eller 12 timmar per dag och barnarbete var inte förbjudet.
Under första hälften av 1900-talet kom det bara en korrekt men otillräcklig förbättring. Det var satsningen på s.k. barnrikehus 1935 som riktade sig till mindre bemedlade, trångbodda (fler än fyra i ett rum och kök) men barnrika familjer. Dessa kunde då också få nedsättning med 30 till 50 % på hyran genom bostadsbidrag. 12 000 sådana lägenheter byggdes, vilket förstås får ses som ett slags akut, snarare än en genomgripande bostadspolitisk reform. För att förvalta dessa hus inrättades allmännyttiga bostadsföretag som med tiden fick utvidgat uppdrag.
Ännu på 50-talet var det snarast det normala att man bodde tre, fyra eller fem personer i en liten tvårumslägenhet. De som kom till en ny ort fick ofta sin första bostad på någon lantgård utanför samhället, eller som inneboende i främmande familj, för att först så småningom få chans på en mer centralt belägen bostad och slutligen, för dem som hade tur, en modern lägenhet med WC, rinnande vatten, elektricitet och centralvärme. Ungefär sådan var mina föräldrars resa.
1968 var det fortfarande svårt att få en första bostad t.ex. som student i Lund och att bo inneboende var det vanligaste. Så genomfördes det så omtalade miljonprogrammet som inleddes 1965 och finansierades av de s.k. AP-fonderna. Det statliga bolånesystemet förändrades så att storskaligt och industriellt byggande gynnades och drygt en miljon nya bostäder kom till. Nu blev det en verkligt märkbar förändring. Hyrorna var dessutom reglerade vilket innebar en inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden, begränsade hyresnivåerna och principiellt förhindrade marknadshyror.
Ja, det uppstod faktiskt tidvis ett bostadsöverskott, vilket var mycket bra för dem som sökte nya jobb eller på grund av studier behövde flytta till en annan stad. I Lund kunde man vid ett tillfälle få överta bostadsrätter på Norra Fäladen utan insats. Jag fick utan problem ett studentrum i på Gnejsvägen i Umeå utan ha stått i någon som helst kö och därefter en trerumslägenhet på Ålidhem lika lätt. Samma sak i Bergsåker utanför Sundsvall lite senare och 1974 på Österäng i Kristianstad. Varje gång krävdes det i stort sett bara ett telefonsamtal och en bekräftelse. Sedan dess lång ti förflutit, de politiska förtecknen tyvärr bytts ut och bostadsmarknaden förändrats/försämrtats. Folkhemmet finns inte mer. Det finns inte ens en ambition att se till medborgarnas behov eller insikt om att detta samtidigt är att se till samhällets nästa i det stora hela. Det kallas visst nyliberalism och är högsta mode. Alla går i kostym, ler brett och är eller tror sig vara tuffa, smarta affärsman som inte skäms för att ohämmat och utan skam berika sig. Det är viktigare att få vara en i det populära gänget än att göra det som är rätt och riktigt, verkar det som. Det är då som allt förnuft som genom ett trollslag evaporerar och blir till moln högt uppe över våra huvuden.
Självklart bör det på alla orter finnas ett måttligt överskott av bostäder. Det är inte bara humanitärt och smidigt utan en logisk förlängning av idén om rörlig arbetskraft inom landet och företags rörelighet inom EU, är i linje med internationaliseringen och gynnar både små och multinationella bolagintressen. Förutom samhällsstrukturen i stort och att man på köpet skapar arbetstillfällen och får ett, stort humanitärt värde. När man betänker att det i andra vågskålen bara ligger ett några individers egoistiska intresse av att gå från enormt rik till otroligt rik, ja då är valet lätt att träffa om vad man anser vara rätt väg.
Så har vi den mest föraktliga avarten av alla: kommunala bolag som självsvåldigt säljer av kommunens (dvs. kommuninnevånarnas) bostadsbestånd till råkapitalister, som inte döljer att de har för avsikt att renovera och höja hyrorna med 50 till 60 % eller alternativt påtvinga en omvandling till bostadrätter. Hallå där! Det måste väl ända vara hyresgästerna kollektivt som i slutändan ska avgöra om det verkligen finns ett sådant renoveringsbehov? Visserligen äger de inte husen eller lägenheterna men de är otvivelaktigt nuvarande besittningshavare enligt ett ingånget, ömsesidigt kontrakt och enligt svensk lag. Att äga ett hyreshus är inte likvärdigt med att äga en Rolex-klocka, en herrgård, en lamborghini, en yacht eller en privatflygplan. I hyreshus bor det nämligen medmänniskor av kött och blod.
Självklart bör det på alla orter finnas ett måttligt överskott av bostäder. Det är inte bara humanitärt och smidigt utan en logisk förlängning av idén om rörlig arbetskraft inom landet och företags rörelighet inom EU, är i linje med internationaliseringen och gynnar både små och multinationella bolagintressen. Förutom samhällsstrukturen i stort och att man på köpet skapar arbetstillfällen och får ett, stort humanitärt värde. När man betänker att det i andra vågskålen bara ligger ett några individers egoistiska intresse av att gå från enormt rik till otroligt rik, ja då är valet lätt att träffa om vad man anser vara rätt väg.
Så har vi den mest föraktliga avarten av alla: kommunala bolag som självsvåldigt säljer av kommunens (dvs. kommuninnevånarnas) bostadsbestånd till råkapitalister, som inte döljer att de har för avsikt att renovera och höja hyrorna med 50 till 60 % eller alternativt påtvinga en omvandling till bostadrätter. Hallå där! Det måste väl ända vara hyresgästerna kollektivt som i slutändan ska avgöra om det verkligen finns ett sådant renoveringsbehov? Visserligen äger de inte husen eller lägenheterna men de är otvivelaktigt nuvarande besittningshavare enligt ett ingånget, ömsesidigt kontrakt och enligt svensk lag. Att äga ett hyreshus är inte likvärdigt med att äga en Rolex-klocka, en herrgård, en lamborghini, en yacht eller en privatflygplan. I hyreshus bor det nämligen medmänniskor av kött och blod.
I ett mångfasetterat och pluralistiskt samhälle ska inte inte alla lägenheter behöva vara tip-top och top notch med dimmer-belysning, hällspisar, duschkabiner, gästtoaletter, öppna spisar, inglasade balkonger, parkettgolv och fönster som kan öpnnas och stängas på alla möjliga håll. Tvärtom gynnar det alla parter och är mycket rimligt att konsumenten i någon mån kan välja standard och lägga sin surt förvärvade slantar på något han intresserar sig för eller vill ha i stället för att göda guldkalven med påtvingad bostadskonsumtion. Detta förutom frihets- och hälsosaspekterna.
Bygg nytt och sätt vilka hyror ni önskar som privata aktörer om ni inte är tillräckligt rika ännu! Men det är inte sjysst att listigt ta ut större vinster av dem som redan lever på mariginalen och det är inte vidare lojalt av kommunägda, förmodat allmännyttiga (?) och ansvarstagande bolag att sälja vidare till företag som redan belagts med att vara girigheten personifierad. Partier och politiker som stödjer sådant för att i hemlighet kunna leka med tanken att de egentligen är upplysta despoter - det är de inte och det ska de inte vara - som i sin allvishet skickligt konkurrerar med grannkommunerna om "skattekraft" i en wishful libertariansk värld, ja, de förtjänar inte vanliga medborgares förtroende, dvs. röster. Det får väl ändå några eftersom de förmodligen röstar på sig själva.