"Californian bullshit" *)
"Women leave because their man is not present. He’s working, golfing, gaming, watching TV, fishing… the list is long. These aren’t bad men. They’re good men. They’re good fathers. They support their family. They’re nice, likeable. But they take their wife for granted. They’re not present."
Ja, så skriver en amerikansk äktenskapsrådgivare som jag inte skulle råda någon att anlita och vars ord sprids vidare bl.a. av en svensk bloggare som översätter och upprepar:
"Kvinnor lämnar oftast sina män eftersom deras män inte är närvarande. Han arbetar, golfar, spelar tv-spel, tittar på tv, fiskar, porrsurfar, slösurfar… ja, listan kan göras lång. Dessa män är ofta inte dåliga män. De är goda män. De är goda fäder. De stöder sin familj. De är trevliga, sympatiska. Men de tar sin fru för givet. De är inte närvarande."
Insiktsfullt och god observation tycker du kanske först. Och visst: JA. Men är det inte i själva verket två olika personlighetstyper som beskrivs ovan snarare än skillnader mellan de två könen? Och det anser jag inte p.g.a. att jag har en feministisk utgångspunkt. Enligt mig sitter nämligen könet framför allt i hjärnan ***), dvs. det är där som de väsentliga skillnaderna mellan man och kvinna uppstått under evolutionens gång - och finns kvar.
Det som beskrivs ovan kan nog t.o.m. vara en tämligen vanlig konstellation av manlig och kvinnlig karaktär förenade till ett par, vilken också beskrivs i litteratur och film. Personlighetstyp 1 (kvinnan, i det följande P1) vill då prata om känslor, kan inte tänka sig erotik utan romantik och vill i värsta fall ha sin livsledsagares fulla uppmärksamhet **) och fysiska och psykiska närvaro 24/7.
Detta medan P2 lockas av varierande intressen, är inriktad på karriär, kommer hem trött på kvällarna och löser situationer allteftersom de uppstår. Ja, jag kan t.o.m. öppet erkänna att jag personligen kan behöva ta till mig en del av vad dollarkonsulten ovan skriver. Eller skulle ha nytta/glädje av att göra det - vilket kanske inte är exakt det samma. Det är ju bara det lilla problemet att jag är jag och till största delen oformbar. Vad som är helt fel i utsagorna ovan däremot är att göra denna visserligen frekvent förekommande typ av par till ett allmänt mönster som ska gälla för alla och envar. Något sådant kan bara ske hos en person med en nasares själ och dollartecken i båda ögonen som säljer hemliga knep till lycka så dyrt som möjligt.
Detta medan P2 lockas av varierande intressen, är inriktad på karriär, kommer hem trött på kvällarna och löser situationer allteftersom de uppstår. Ja, jag kan t.o.m. öppet erkänna att jag personligen kan behöva ta till mig en del av vad dollarkonsulten ovan skriver. Eller skulle ha nytta/glädje av att göra det - vilket kanske inte är exakt det samma. Det är ju bara det lilla problemet att jag är jag och till största delen oformbar. Vad som är helt fel i utsagorna ovan däremot är att göra denna visserligen frekvent förekommande typ av par till ett allmänt mönster som ska gälla för alla och envar. Något sådant kan bara ske hos en person med en nasares själ och dollartecken i båda ögonen som säljer hemliga knep till lycka så dyrt som möjligt.
I förstone låter det som om mannen (P2) i det beskrivna fallet, skulle och borde, vara underordnad en kvinna (P1) som är en, åtrådd och oförstådd men ack så underbar gudinna när hon så vill. Men i mina andra tankerunda kommer tanken att det kanske är mannen, åtminstone i de fall han är den "närande" av de två och såvida det inte råder total dominans, som då är den överordnade fast han "styr underifrån" i den lek som gör att han känner sig så god och perfekt, och som han kanske t.o.m. sexuellt drar fördel av genom att föreställa sig vara underkastad sin lika perfekta som ljuva moatjé medan P1 (ibland) låter det ske och nöjer sig med sakernas förhållande eftersom det också kan ha vissa fördelar för P1.
Det stannar dock inte med detta. Nu skiter tjuren för allt vad tygen håller. Det absolut mest fasansfulla är att "rådgivaren" här låter förespegla att detta skulle vara den ideala modellen för alla par och därmed för alla individer. Alltså att det gäller för mannen att SE kvinnan. Inte ett ord om det motsatta förhållandet. Han skuldbelägger helt sonika P2 och ber krasst denne om snar rättelse för sitt eget bästas skull och för att absolut lycka ska uppnås, samtidigt som han låter förstå att detta är ett ovärderligt tips som han storsint tillhandahåller. Detta när det för varje tänkande person måste stå klart att ett långvarigt, (sunt) parförhållande handlar om att båda parter ska se varandra och respektera varandra som de personer de är. I princip och i största möjliga mån, med undantag förstås.
Den ene räcker kanske inte till i vissa avseenden men förmår inte mer än det han /hon presterar. Den andra personen å sin sida har problem med annat. Båda har dock, får man utgå från, andra goda sidor och är eller känner sig missförstådda och osedda. P1 eller vilken term vi än föredrar, måste då också förstå sin partner. Det finns personer, och inte så få, som behöver mycket egentid, som inte är verbala eller särskilt sociala, ja, det finns nördar, konstnärer och arbetsnarkomaner som inte passar in i några gängse lagom-mallar.
Om man ska vända på kuttingen så måste P1 helt enkelt förstå att "P2" inte är "P1", även om det, i de flesta fall, vore bra om de kunde ta till sig mer av den andra personlighetstypens sätt att vara och även om de nte alltid pallar att föra långa samtal om känslor, gå på konserter, åka på spa och käka sallad och nyttig mat hur stor kärlek de än hyser för motparten. För den personen är det lika viktigt att få sin tid i snickarboden, med sin makramé eller var det nu är, att få tid att tänka eller bara sitta och glo som att leva i en onaturlig, livslång symbios med en maka/familj.
Jag förordar följaktligen principiellt ömsesidig förståelse snarare än den enes totala underkastelse, som lek eller allvar. De behov som beskrivs i de förnumstiga texterna ovan (och nedan) är naturligtvis verkliga och ska bejakas i möjligaste mån, när de finns. Men äktenskapet och familjelivet är alltid en kompromiss och kan inte vara annat i en modern, jämställd tid - i västerlandet, måste man väl tyvärr tillägga.
Om man ska vända på kuttingen så måste P1 helt enkelt förstå att "P2" inte är "P1", även om det, i de flesta fall, vore bra om de kunde ta till sig mer av den andra personlighetstypens sätt att vara och även om de nte alltid pallar att föra långa samtal om känslor, gå på konserter, åka på spa och käka sallad och nyttig mat hur stor kärlek de än hyser för motparten. För den personen är det lika viktigt att få sin tid i snickarboden, med sin makramé eller var det nu är, att få tid att tänka eller bara sitta och glo som att leva i en onaturlig, livslång symbios med en maka/familj.
Jag förordar följaktligen principiellt ömsesidig förståelse snarare än den enes totala underkastelse, som lek eller allvar. De behov som beskrivs i de förnumstiga texterna ovan (och nedan) är naturligtvis verkliga och ska bejakas i möjligaste mån, när de finns. Men äktenskapet och familjelivet är alltid en kompromiss och kan inte vara annat i en modern, jämställd tid - i västerlandet, måste man väl tyvärr tillägga.
Många av läsarnas av de båda texterna, äktenskapskonsultens och den svenska bloggarens i lika mån, genomskådar också detta. Förutom några få kvinnor som, helt naturligt, tycker att "Ja, en sådan man drömmer jag om".
*) anspelar på en replik som fälls av maffiabossen Tony i TV-serien Sopranos
**) jfr en kvinnas (en av Tonys högst tillfälliga älskarinnor) replik samma serie: "I want your full attention"
***) nervcellsforskaren Annica Dahlström: Könet sitter i hjärnan
*) anspelar på en replik som fälls av maffiabossen Tony i TV-serien Sopranos
**) jfr en kvinnas (en av Tonys högst tillfälliga älskarinnor) replik samma serie: "I want your full attention"
***) nervcellsforskaren Annica Dahlström: Könet sitter i hjärnan
För engelskspråkiga läsare klistrar jag nedan in en ännu en del av den engelska texten.
"As a marriage counsellor working with men and women in relationship crisis, I help clients navigate numerous marriage counselling issues. While many situations are complex, there’s one profoundly simple truth that men need to know. It’s this – Women leave men they love.
They feel terrible about it. It tears the heart out of them. But they do it. They rally their courage and their resources and they leave. Women leave men with whom they have children, homes and lives. Women leave for many reasons, but there’s one reason in particular that haunts me, one that I want men to understand:
/.../ see quotation above/.../
Women in my office tell me “Someone could come and sweep me off my feet, right out from under my husband.” Sometimes the realization scares them. Sometimes they cry.
Men – I’m not saying this is right or wrong. I’m telling you what I see. You can get as angry or hurt or indignant as you want. Your wife is not your property. She does not owe you her soul. You earn it. Day by day, moment to moment. You earn her first and foremost with your presence, your aliveness. She needs to feel it. She wants to talk to you about what matters to her and to feel you hearing her. Not nodding politely. Not placating. Definitely not playing devil’s advocate.
She wants you to feel her. She doesn’t want absent-minded groping or quick release sex. She wants to feel your passion. Can you feel your passion? Can you show her? Not just your passion for her or for sex; your passion for being alive. Do you have it? It’s the most attractive thing you possess. If you’ve lost it, why? Where did it go? Find out. Find it. If you never discovered it you are living on borrowed time.
If you think you’re present with your wife, try listening to her. Does your mind wander? Notice. When you look at her, how deeply do you see her? Look again, look deeper. Meet her gaze and keep it for longer than usual, longer than comfortable. If she asks what you’re doing, tell her. “I’m looking into you. I want to see you deeply. I’m curious about who you are. After all these years I still want to know who you are every day.” But only say it if you mean it, if you know it’s true.
Touch her with your full attention. Before you lay your hand on her, notice the sensation in your hand. Notice what happens the moment you make contact. What happens in your body? What do you feel? Notice the most subtle sensations and emotions. (This is sometimes called mindfulness.) Tell her about what you’re noticing, moment to moment.
But you’re busy. You don’t have time for this. How about five minutes? Five minutes each day. Will you commit to that? I’m not talking about extravagant dinners or nights out (although those are fine too). I’m talking about five minutes every day to be completely present to the woman you share your life with. To be completely open – hearing and seeing without judgement. Will you do that? I bet once you start, once you get a taste, you won’t want to stop.
Jag gick o grunnade på det här och blev allt mer tveksam. Så jag läste också den engelska texten som Mebius översatt praktiskt taget ord för ord. Den verkar vara tagen från en handbok i hur "grabbar ska få ligga mer" av en amerikans snubbe som påstår sig vara äktenskapsrådgivare också. Så jag blev riktigt lack på det där typiskt amerikanska med nästan religiösa övertoner och utvecklade detta på mitt eget trivsamma och snälla, lilla ställe, dvs. här.