Danmark
De flesta av de danska judarna räddades av den danska regeringens ovilja att tillmötesgå ockupanternas krav. Den danska motståndsrörelsen lyckade med hjälp av vanliga danskar evakuera 7 220 av de 7 800 judarna, plus 686 icke judiska makar, till det neutrala Sverige. Tack vare detta och tack vare den danska medlingen gällande de 464 judar som faktiskt deporterades till Theresienstadt överlevde 99 % av de danska judarna förintelsen.
Den tyska ockupationsmakten hade planerat att deportera samtliga 7 800 med judarna varnade av Rabbi Melchior och lyckades gömma sig och sprida ordet vidare. Danska statstjänstemän vidtog också, oberoende av varandra, för att söka upp judar och sedan gömma dem. De flesta judar höll sig gömda i veckor.
I ett brev daterat den 31 augusti 1943 fick Sveriges ambassadör i Danmark klartecken att utfärda svenska pass åt danska judar. Den 2 oktober tillkännagavs officiellt att Sverige skulle ta emot alla danska judar. Den kände fysikern Bohr hade då agerat för judarnas sak. Judarna smugglades över Öresund i fiskebåtar men även i roddbåtar och kajaker. En del smugglades i godsvagnar på färjorna mellan Danmark och Sverige, vilket särskilt lämpade sig för de små och de äldre. Motståndsrörelsen hade brutit godsvagnar förseglade av tyskarna, hjälpt flyktingar ombord och sedan åter förseglat vagnarna.
Fiskare kunde ta 1 000 danska kronor per person för transporten, några gånger upp till 50 000. Det var tillgång och efterfrågan samt bedömd risk som bestämde priset. Att betänka är dock att den genomsnittliga månadslönen på den tiden var 500 kronor och att ungefär hälften av flyktingarna var arbetare. Motståndsrörelsen organiserade flykten och samlade in donationer från välbeställda danskar för att finansiera flykten, som totalt tros att kostat 20 miljoner danska kronor.
Gestapo lade märke till den förhöjda aktiviteten i hamnarna och fattade misstankar och grep också 80 judar som tagit tillflykt till kyrkan i Gilleleje sedan detta gömställe blivit röjt en flickvän till en tysk soldat. Därefter fick flyktbåtarna utgå från mer enslig platser längs kusten och judarna gömde sig i skogar och hyddor en bit från kusten. Alla klarade sig dock inte till Sverige. Ett mindre antal begick självmord; andra tillfångatogs av Gestapo; 23 personer gick förloradenär ett föga sjöfärdigt fartyg förliste och ytterligare andra infångades till havs av tyska patrullbåtar.
Den danska polisen samarbetade ofta med räddningsaktionerna och det var endast 580 danska judar som misslyckades att fly till Sverige. Några hölls sig gömda ända till slutet av kriget, ett fåtal dog i olyckor och en handfull hade specialtillstånd att stanna. De flesta, 464 av de 580, greps dock och deporterades. Danska statstjänstemän lyckades dock övertala tyskarna att å fångarnas vägnar ta emot mat och mediciner; och dessutom att inte deportera danska judar till förintelseläger. Detta uppnåddes genom att man använde det danska Röde Korset att göra ständiga kontroller i Theresienstadt. 51 danska judar, de flesta äldre, dog i detta läger, men 425 överlevde (däribland några som hade fötts där) och transporterade till Sverige i de Röda Korsets Vita bussar. Yad Vashem har registrera "endast" 102 judar från Danmark som dog i själva Förintelsen. Bland förklaringar som framförts för detta jämförelsevis låga antal har föredragits:
Tyskland minister för Danmark Werner Best fick kalla fötter, eftersom han kände till försöken att ställa razzian mot judarna och även var medveten om möjligheten till flykt till Sverige. Men framför allt såg han, liksom tyska armén, helt enkelt åt ett annat håll i syfte att kunna bibehålla Tysklands förbindelser med Danmark.
Rent logistiskt var flykten inte komplicerad. Den judiska gruppen var numerärt liten, de flesta bodde i närheten av Köpenhamnoch sjöresan till Sverige var kort om än riksfylld.
I Danmark hade det sedan länge utvecklats en romantisk nationalism som förfäktade småskalighet, närhet och tradition kanske eller delvis som svar på att Danmark inte längre var den stormakt det en gång varit och inspirerad av den andlige ledaren N. F. S. Grundtvig, något som gjorde det lättare att identifiera sig med judarnas öde.
De danska judarna var nästan fullständigt integrerade i det danska samhället och många danskar uppfattade nazisternas handlingar mot judarna som en förolämpning av alla danskar. Deporteringen av de danska judarna kom ett år efter den norska, vilken hade upprört hel Skandinavien men också tjänade som en förvarning varigenom den svenska regeringen snabbt kunde förklara sig ta emot alla judar som lyckades undkomma de tyska mördarna.
Den tyska ockupationsmakten hade planerat att deportera samtliga 7 800 med judarna varnade av Rabbi Melchior och lyckades gömma sig och sprida ordet vidare. Danska statstjänstemän vidtog också, oberoende av varandra, för att söka upp judar och sedan gömma dem. De flesta judar höll sig gömda i veckor.
I ett brev daterat den 31 augusti 1943 fick Sveriges ambassadör i Danmark klartecken att utfärda svenska pass åt danska judar. Den 2 oktober tillkännagavs officiellt att Sverige skulle ta emot alla danska judar. Den kände fysikern Bohr hade då agerat för judarnas sak. Judarna smugglades över Öresund i fiskebåtar men även i roddbåtar och kajaker. En del smugglades i godsvagnar på färjorna mellan Danmark och Sverige, vilket särskilt lämpade sig för de små och de äldre. Motståndsrörelsen hade brutit godsvagnar förseglade av tyskarna, hjälpt flyktingar ombord och sedan åter förseglat vagnarna.
Fiskare kunde ta 1 000 danska kronor per person för transporten, några gånger upp till 50 000. Det var tillgång och efterfrågan samt bedömd risk som bestämde priset. Att betänka är dock att den genomsnittliga månadslönen på den tiden var 500 kronor och att ungefär hälften av flyktingarna var arbetare. Motståndsrörelsen organiserade flykten och samlade in donationer från välbeställda danskar för att finansiera flykten, som totalt tros att kostat 20 miljoner danska kronor.
Gestapo lade märke till den förhöjda aktiviteten i hamnarna och fattade misstankar och grep också 80 judar som tagit tillflykt till kyrkan i Gilleleje sedan detta gömställe blivit röjt en flickvän till en tysk soldat. Därefter fick flyktbåtarna utgå från mer enslig platser längs kusten och judarna gömde sig i skogar och hyddor en bit från kusten. Alla klarade sig dock inte till Sverige. Ett mindre antal begick självmord; andra tillfångatogs av Gestapo; 23 personer gick förloradenär ett föga sjöfärdigt fartyg förliste och ytterligare andra infångades till havs av tyska patrullbåtar.
Den danska polisen samarbetade ofta med räddningsaktionerna och det var endast 580 danska judar som misslyckades att fly till Sverige. Några hölls sig gömda ända till slutet av kriget, ett fåtal dog i olyckor och en handfull hade specialtillstånd att stanna. De flesta, 464 av de 580, greps dock och deporterades. Danska statstjänstemän lyckades dock övertala tyskarna att å fångarnas vägnar ta emot mat och mediciner; och dessutom att inte deportera danska judar till förintelseläger. Detta uppnåddes genom att man använde det danska Röde Korset att göra ständiga kontroller i Theresienstadt. 51 danska judar, de flesta äldre, dog i detta läger, men 425 överlevde (däribland några som hade fötts där) och transporterade till Sverige i de Röda Korsets Vita bussar. Yad Vashem har registrera "endast" 102 judar från Danmark som dog i själva Förintelsen. Bland förklaringar som framförts för detta jämförelsevis låga antal har föredragits:
Tyskland minister för Danmark Werner Best fick kalla fötter, eftersom han kände till försöken att ställa razzian mot judarna och även var medveten om möjligheten till flykt till Sverige. Men framför allt såg han, liksom tyska armén, helt enkelt åt ett annat håll i syfte att kunna bibehålla Tysklands förbindelser med Danmark.
Rent logistiskt var flykten inte komplicerad. Den judiska gruppen var numerärt liten, de flesta bodde i närheten av Köpenhamnoch sjöresan till Sverige var kort om än riksfylld.
I Danmark hade det sedan länge utvecklats en romantisk nationalism som förfäktade småskalighet, närhet och tradition kanske eller delvis som svar på att Danmark inte längre var den stormakt det en gång varit och inspirerad av den andlige ledaren N. F. S. Grundtvig, något som gjorde det lättare att identifiera sig med judarnas öde.
De danska judarna var nästan fullständigt integrerade i det danska samhället och många danskar uppfattade nazisternas handlingar mot judarna som en förolämpning av alla danskar. Deporteringen av de danska judarna kom ett år efter den norska, vilken hade upprört hel Skandinavien men också tjänade som en förvarning varigenom den svenska regeringen snabbt kunde förklara sig ta emot alla judar som lyckades undkomma de tyska mördarna.