Förintelselägret vid byn Chełmno nad Nerem 60 km nordväst om staden Łódź i den av Nazityskland annekterade delen av Polen (på tyska "Wartheland") var det första av totalt sju sådana läger. Syftet var etnisk rensning genom massavrättning av främst den lokala, judiska befolkningen, dvs folkmord. Lägret användes i två omgångar, först från december 1941 till septemebr 1942, sedan i juni och juli 1944.
Antalet här mördade personer uppges, beroende av källa, till mellan 152 000 och 340 000. Majoriteten personer av judiskt ursprung boende i västra delarna av centrala Polen. Men offren kunde också komma från Ungern, Böhmen eller Mähren alternativt vara rumänska romer eller sovjetiska krigsfångar. Det var här som nazisterna från 1941 började experimentera fram metoder för effektiv förintelse, dvs. planlagda och av nazityska myndigheter auktoriserade massmord på misshagliga folkgrupper.
Chełmno var mer än ett laboratorium: det blev också en skola för utbildning av personal från andra dödsanläggningar (S. Cehreli, Khurbn, p. 51)
Chełmno skiljer sig från övriga förintelseläger genom det inte fanns någon fast gaskammare och genom att vara relativt oberoende av SS centralt när det gäller ekonomi och administration samt genom att stå utanför operation Reinhard.
När ryska trupper i januari 1945 intog Chełmno hade dock alla påtagliga bevis för lägrets existens förstörts och inga fångar fanns kvar. En vid den tiden tonårig överlevande har uppgivit att endast tre män lyckats rymma därifrån medan det enligt en annan källa skulle ha varit sju personer. Redan i juni 1945 i Łódź vittnade två överlevande i en första rättegång mot lägerpersonal, 1961 i Jerusalem vittnade tre överlevande mot Adolf Eichmann och 1962 i Västtyskland återigen två överlevande mot lägerpersonal.
När ryska trupper i januari 1945 intog Chełmno hade dock alla påtagliga bevis för lägrets existens förstörts och inga fångar fanns kvar. En vid den tiden tonårig överlevande har uppgivit att endast tre män lyckats rymma därifrån medan det enligt en annan källa skulle ha varit sju personer. Redan i juni 1945 i Łódź vittnade två överlevande i en första rättegång mot lägerpersonal, 1961 i Jerusalem vittnade tre överlevande mot Adolf Eichmann och 1962 i Västtyskland återigen två överlevande mot lägerpersonal.
Tillkomst
Lägret initierades av gauledaren Arthur Greiser som bad Heinrich Himmler om tillstånd att mörda 100 000 judar. Greiser önskade rensa gettona i Warthegau genom att mörda arbetsoförmögna judar och därmed göra plats för judar som deporterades från Tyskland. Lägret uppstod alltså ur en önskan från de lokala nazistiska ledarna och sammanföll väl med intentionerna på central nivå. Detta läger kan, genom sitt oberoende och genom att inte ha ingått i oparation Reinhardt, sägas ha haft en mer lokal funktion än övriga förintelseläger.
Lägret i Chełmno upprättades av SS-mannen Herbert Lange. Denne blev också dess förste kommendant kanske eftersom han redan hade erfarenhet av massmord på polacker från distriktet Wielpolska och genom sitt deltagande i avrättningarna av aktivister och intellektuella under operation Tannenberg. Men redan från slutet av 1939 hade han gjort sig ansvarig för mord på ca 6 000 "arbetsodugliga" mentalpatienter och på minst 500 polacker med hjälp av gasvagnar.
Ett skäl till att välja byn Chełmno med sina 250 invånare för denna makabra uppgiften var att den låg längs vägen till den regionala huvudorten Koło (på tyska Warthebrücken) halvvägs mellan Warzawa och Poznań, och vilken i sin tur genom en mindre järnväg var förbunden med linjen Łódź - Poznań. Byn Powiecie, åtta kilometer från Chełmno, hade förbindelse med Koło genom en smalspårig järnväg. Det fanns också en landsväg i gott skick till Łódź. Nazisterna kunde således transportera sina offer både med lastbil och järnväg.
Ett annat skäl var att det här bara 150 meter från vägen låg en övergiven herrgård eller slottsbyggnad, ofta kallad "palatset", med park, spannmålsmagasin och intilliggande plantskola. Det var därmed bekvämt att ta sig till herrgården samtidigt som avståndet från vägen var tillräckligt för att undvika oönskade utomstående.
Floden Ner som passerade nära kyrkan var inte särskilt djup men utgjorde ett allvarligt hinder för eventuella rymlingar och underlättade isoleringen av lägret. Utrotningslägret kom att bestå av denna vid ett vattendrag belägna herrgård och tre skogsgläntor i Rzuchow-skogen fyra km nordväst om Chełmno. Rummen i herrgårdsbyggnaden kunde bli reception med plats för offren att klä av sig och lämna in sina värdesaker. Kyrkan nära slottet skulle kunna bli en plats där man samlade offren innan de togs in i lägret.
Det är risk att judarna inte kommer att överleva kommande vinter. Det finns därför skäl att överväga om inte det mest humana skulle vara att, med någon snabb metod vilken som helst, likvidera alla dem som är oförmögna till arbete. I vilket fall skulle det vara angenämare än låta dem dö av hunger. (Rolf-Heinz Höppner i brev till Adolf Eichmann den 16 juli 1941)
Höppner återkommer med en påminnelse i september. Under tiden och innan det nya lägret står klart har emellertid Herbert Lange redan påbörjat utrotningen av judar genom att gasa ihjäl flera hundra judar i Konin och Kalisz med hjälp av en lastbil försedd med kolmonoxidflaskor. Det totala antalet offer för dessa åtgärder kom att uppgå till mer än 2 000.
Konstruktion
Förintelselägret i Chełmno står under direkt befäl av Wilhelm Koppe, SS- och polischef i Warthegau, som i sin tur står under direkt befäl av Heinrich Himmler, men Koppe samarbetade i många fall med Artur Greiser som var chef i Warthegau.
I slutet av oktober anländer det s.k. specialkommando Lange, dvs. gestapomän och poliser under ledning av säkerhetstjänsten. Varje specialavdelning omfattade högst 100 man av vilka ca 80 var skyddspoliser tidigare placerade i Łódź.
Poliserna är indelade i tre grupper. Slottskommandot höll vakt över offren redan på slottet. De ca 15 SS-männen hade tidigare tjänstgjort vid massutrotningen av sjuka och handikappade i Dzialdowo, Warminsko- Mazurskie Province där omkring 25 000 tuberkulossjuka patienter, främst polacker hade avrättats som en del av Hitlers "eutanasiprogram". Rent praktiskt sägs SS i Chełmno enbart ha svarat för administration.
Polackerna i byn drivs ut och ersätts av s.k. folktyskar från Volynien i Ukraina. 1941 har byn ca 300 invånare huvudsakligen av tyskt ursprung. Herrgården renoveras och anpassas för att ta emot offren, vilket tar några veckor.
I slutet av oktober anländer det s.k. specialkommando Lange, dvs. gestapomän och poliser under ledning av säkerhetstjänsten. Varje specialavdelning omfattade högst 100 man av vilka ca 80 var skyddspoliser tidigare placerade i Łódź.
Poliserna är indelade i tre grupper. Slottskommandot höll vakt över offren redan på slottet. De ca 15 SS-männen hade tidigare tjänstgjort vid massutrotningen av sjuka och handikappade i Dzialdowo, Warminsko- Mazurskie Province där omkring 25 000 tuberkulossjuka patienter, främst polacker hade avrättats som en del av Hitlers "eutanasiprogram". Rent praktiskt sägs SS i Chełmno enbart ha svarat för administration.
Polackerna i byn drivs ut och ersätts av s.k. folktyskar från Volynien i Ukraina. 1941 har byn ca 300 invånare huvudsakligen av tyskt ursprung. Herrgården renoveras och anpassas för att ta emot offren, vilket tar några veckor.
Lägret består av en administrativ del med baracker och lager för plundrat gods ("slottslägret") och ett mer avlägset begravnings- och kremeringsområde ("skogslägret") till vilket offren levereras i hermetiskt tillslutna s.k. överbyggnader på lastfordon som, enligt ett vittne, påminde om skåpbilar eller flyttbussar. Runt omkring herrgården, och likaså runt de tre skogsgläntorna där massgravarna finns, byggdes en månad senare höga trästaket.
Skogskommandot ansvarar för vakttjänst runt lägret i Zuchów-skogen, för kremering och begravning av liken och för utplåning av spåren av de brott som begåtts där. En grupp på åtta polska fångar från Fort VII i Poznan fick i uppdrag att hjälpa lägerpersonalen. Deras namn var Lech Jaskolski, Marian Libelt, Henryk Malczak, Henryk Mania, Franciszek Piekarski, Stanislaw Polubinski, Kajetan Skrzypczynski, Stanislaw Szymanski.
I Chełmno-lägret inledes massmorden med fordonsavgaser i december 1941. Detta som ett led i den hemliga, nazistiska planen att mörda 100 000 polska judar, d.v.s. 1/3 av alla sådana i Wielkopolska (på svenska Storpolen), i syfte att i uppsamlingslägren bereda plats för andra deporterade tyska judar.
De första transporterna till Chełmno bestod alltså av judar, men också romer, från distriktet. Offren anlände först till Koło. Ordningspoliser förde dem sedan mot floden Warta där de låstes in i en kvarn över natten, utan mat eller vatten. Först nästa morgon transporterades de med lastbil till Chełmno. Vid herrgården fråntogs de sina ägodelar och fördes över till det fordon i vilket de skulle gasas ihjäl på väg till massgravarna i skogen.
Till en början förfogade man över två sådana mobila gaskammare tillverkade av Gaubschat-fabriken i Berlin. Vart och ett av dessa fordon hade plats för minst 50 tätt stående personer. I det förseglade lastutrymmet fanns det en golvöppning, ca 6o mm i diameter, ur vilken det strömmade avgaser innehållande 1 % kolmonoxid varigenom offren kvävdes inom 10 minuter.
Genomsnittligt genomfördes sex till nio sådana dödstransporter per dag. I februari 1942 hade 3 830 judiska och 4 000 romska personer mördats även med inslag från Österrike och Luxemburg. Detta efter att de tillbringat veckor i gettot i Łódź. På mindre än sex månader 1941-42 lyckades man "behandla", dvs. mörda, 97 000 fångar och ansökte nu i Berlin om fler mobila gaskamrar. Från januari 1942 ingick också hundratals polacker och sovjetiska krigsfångar bland offren, likaså 88 barn från staden Lidice i Tjeckoslovakien och författaren Franz Kafkas syster, Valeria Polyakova.
Vid ankomsten till herrgården sa man till fångarna att de skulle duscha och att de kunde lämna in sina värdesaker för registrering. När de klätt av sig fick de gå ner i källaren och sedan följa skyltar med texten "till badet" genom en gång, upp till lastbryggan och in i den väntande mobila gaskammaren. Det var stora fordon: 4 till 5 m långa och 2,2 m breda. Innerväggarna var klädda med plåt. Golvet var av trä med en öppning som kunde anslutas till avgasröret. När lastbilarna fyllts av människor stängdes de dubbla dörrarna på baksidan och avgaserna strömmade in i lastutrymmet via en slang.
"Testimony of gas-van driver Walter Burmeister". The Good Old Days(print). New York: Jewish Virtual Library. pp. 219–220.Anmärkning: I februari 1942 greps sekreteraren i det lokala polska rådet i Chelmno, Stanisław Kaszyński (f. 1903), för att ha försökt rikta allmänhetens uppmärksamhet mot vad som försiggick lägret. Han förhördes och avrättades tre dagar senare den 28 februari 1942 tillsammans med sin fru. 1991 restes en obelisk till hans minne i Chełmno.
Under de första fem veckorna kom alltså mordoffren enbart från närliggande områden. SS-män i vita rockar, som låtsades vara sjukvårdare, och en tolk väntade på dem. Ibland möttes de av en tysk officer klädd som lokal godsägare i tyrolerhatt, som meddelade att vissa av dem skulle stanna kvar där på herrgården. Man berättade för offren att de skulle skickas till Tyskland som arbetare. De leddes därefter till ett stort tomt rum där de beordrades att klä av sig och att kläderna skulle desinficeras. De fick veta att alla dolda sedlar då skulle förstöras av ångan och därför måste tas ut och överlämnas för förvaring.
I bara underkläderna, kvinnor tilläts ha underkjol, togs så offren till källaren och via lastbryggan till baksidan av gasningsfordonet med plats för 50-70 personer om det var en Opel Blitz eller upp till 150 om det var Magirus-buss. När fordonet var fullt stängdes dörrarna och motorn sattes igång. Överlevande vittnen kunde höra offrens skrik när de kvävdes till döds. Efter fem till tio minuter körde fordonet, nu fyllt av lik de fyra kilometrarna till "skogslägret". Fordonens innehåll tömdes i de utgrävda massgravarna och rengjordes av "skogskommandot" innan de körde tillbaka till till herrgården.
I januari 1942 inleddes deportationer från gettot i Łódź och de varade i två veckor. Tyskarna samlade ihop 10 000 polska judar baserat på val som gettots s.k. juderåd tvingats att träffa. Offren transporterades med gods- och passagerartåg från Gast-stationen i Łódź till järnvägsstation i Koło, där de fördes över till mindre godståg som på smalspåriga banor tog dem från Koło till den avsevärt mindre stationen Powiecie utanför Chełmno.
Uppsamlingarna skedde i regel på morgonen och fångarna steg därför av förintelsetågen i Powiercie sent på eftermiddagen. Därifrån fick de marschera ca två kilometer till en nedlagd kvarn vid Zawadki där de tillbringade natten. Följande morgon transporterades de med lastbil från Zawadki. Offren "behandlades" omedelbart vid ankomsten till herrgården. SS-personalen valde dock vid ankomsten ut unga, judiska fångar för en särskild enhet på 50 till 60 män för arbete vid skogslägret med att bära ut lik från gasningsfordonet och kasta ner dem i massgravarna. Dessutom fick de sortera offrens kläder och rengöra skåpbilarna från avföring och blod. Senare fick specialkommandot också gräva upp massgravarna på nytt och bränna de redan begravda kropparna.
Från och med slutet av juli 1942 fördes offren direkt till lägret från Powiecie sedan den ordinarie järnvägen mellan Koło med Dąbie återställts och bron över floden Rgilewka reparerats. Lukten av ruttnande kroppar började emellertid tränga ut på den omgivande landsbygden och till närliggande byar. Våren 1942 beordrade därför att kropparna skulle brännas. De kremerades därefter utomhus på galler över betongplattor. Rör användes som luftkanaler och under gallret fann det långa behållare för aska.
På herrgården arbetade en liten avdelning på cirka 15 judar med att sortera och packa offrens tillhörigheter. Även ett tiotal skickliga hantverkare sysselsattes med produktion och reparationer av olika slag. Med jämna mellanrum avrättades dock medlemmar i den judiska specialavdelningen och ersatte av personer från de senaste transporterna. SS anordnade också löp- och hopptävlingar mellan fångar, som var fjättrade med kedjor över vristerna, för att se vilka som lämpade sig för fortsatt arbete. Förlorarna i sådana tävlingar sköts.
Den första periodens mördande från december 1941 fram till januari 1942 syftade till att befria närliggande städer och byar avsedda för tysk kolonisering från de judar och polacker som dittills bebott dem. Från mitten av januari 1942 kom också transporter i trånga gods- och persontåg från Łódź dit man då också hade börjat deportera judar från Tyskland, Böhmen-Mähren och Luxemburg. Dessa kunde sedan, liksom större delen av 5 000 romer som deporterats från Österrike, ingå i transporterna till Chełmno. Under hela 1942 "behandlades" dock fortfarande judar från Wiepolska och i mars 1943 förklarade SS att distriktet var fritt från judar.
Sommaren 1942 genomförde den nye kommendanten Bothmann avsevärda ändringar av lägrets avlivningsmetoder. Det föranleddes av två incidenter i mars och april samma år. Först skar gasningsfordonets motor på stora landsvägen när den var full av offer som ännu levde. Många förbipasserande hade kunnat höra deras högljudda rop. Strax efter detta exploderade Saurer-fordonet en dag när föraren rusade motorn vid lastbryggan; det var även då fullpackat med levande personer. Vid explosionen blåstes den låsta bakdörren ut och offren brändes allvarligt. I Bothmanns modifieringar av avlivningsmetoderna ingick tillsats av gift i bensinen. Bevis finns för att rött pulver och en vätska levererats från Tyskland av Maks Sado fraktbolag. Avsikten var att offren skulle dö snabbare. En annan stor förändring var att gasningsfordonen skulle stå parkerade medan fångarna mördades. Man påbörjade inte längre transporten till kremeringsområdet med levande offer.
Efter att ha förintat nästan alla judar i Wiepolska, stängdes dödslägret i Chełmno under tiden som operation Reinhard fortfarande pågick på andra håll. Andra förintelseläger hade snabbare metoder för avlivning och förbränning av människor och Chełmno ingick inte i operation Reinhard. SS beordrade fullständig rivning av slottslägret och herrgården och dessa sprängdes och jämnades med marken. För att dölja bevis på krigsförbrytelser beordrade från 1943 och framåt uppgrävning av alla rester och förbränning av kroppar i utomhus belägna kremeringsgropar. Benen krossades med klubbor på en cementplatta och blandades sedan med askan. Denna transporterades varje kväll i säckar tillverkade av filtar till floden Warta (eller till floden Ner) på andra sidan av Zawadka, där de dumpades i vattnet från en bro och en flatbottnad båt. Slutligen inhandlade lägermyndigheterna en benkrossningsmaskin (tyska 'Knochenmühle') från Schriever och Co. i Hamburg så att processen med att dölja brotten kunde påskyndas.
Den 23 juni 1944 återupptogs gasningsverksamheten vid Chełmno för att slutföra förintelsen av de återstående 70 000 fångarna i gettot i Łódź, det sista i Polen som producerade krigsmateriel åt tyskarna. Ett specialkommandot, nu kallat "Bothmann", förlades då åter i Rzuchow-skogen och återupptog sin dödliga verksamhet i ett mindre läger med två nya träbaracker och två nya jordugnar.
Nu fördes emellertid offren först till den skändade kyrkan i Chełmno där de, vid behov, tillbringade natten och lämnade kvar sina bylten. De drevs till skogen där lägermyndigheterna hade låtit bygga två inhägnade baracker för avklädning före påstådd duschning och två nya kremeringsgropar i det fria. SS och polis bevakade offren under avklädningen ich inlämningen av värdesaker innan dessa gick in i gasningsfordonen. I denna sista fas av lägrets verksamhet mördades ungefär 25 000 judar. Kropparna brändes omedelbart efter döden. Från mitten av juli 1944 deporterades de återstående invånarna i gettot i Łódź till Auschwitz-Birkenau.
I september 1944 upprättade SS ett nytt Commando 1005 bestående av judiska fångar som inte var från Wiepolska, för gräva upp och kremera återstående lik och undanröja bevis för de begångna massmorden. En månad senare avrättades ungefär hälften av de 80 männen i avdelningen sedan det mesta av arbetet avslutats. Gasningsfordonen skickades tillbaka till Berlin och de återstående judiska arbetarna avrättades strax före den tyska reträtten den 18 januari 1945. Detta eftersom den sovjetiska armén närmade sig och också nådde lägret två dagar senare. Den 15-åriga judiska fånge Simon Srebnik var den ende som överlevde de sista avrättningarna med en skottskada i huvudet. Historiker uppskattar att SS mellan december 1941 och mars 1943 och från 23 juni, 1944 till den sovjetiska framryckningen dödade minst 156 477 personer i Chełmno.
Anmärkning: Rapporten från Centralkommissionen för undersökning av tyska brott i Polen (IPN), från 1946-1947, uppskattar baserat på en statistisk metod, antalet till närmare 340 000 eftersom lägermyndigheterna i ett försök att dölja sina gärningar hade förstört alla fraktsedlar.
Från och med slutet av juli 1942 fördes offren direkt till lägret från Powiecie sedan den ordinarie järnvägen mellan Koło med Dąbie återställts och bron över floden Rgilewka reparerats. Lukten av ruttnande kroppar började emellertid tränga ut på den omgivande landsbygden och till närliggande byar. Våren 1942 beordrade därför att kropparna skulle brännas. De kremerades därefter utomhus på galler över betongplattor. Rör användes som luftkanaler och under gallret fann det långa behållare för aska.
På herrgården arbetade en liten avdelning på cirka 15 judar med att sortera och packa offrens tillhörigheter. Även ett tiotal skickliga hantverkare sysselsattes med produktion och reparationer av olika slag. Med jämna mellanrum avrättades dock medlemmar i den judiska specialavdelningen och ersatte av personer från de senaste transporterna. SS anordnade också löp- och hopptävlingar mellan fångar, som var fjättrade med kedjor över vristerna, för att se vilka som lämpade sig för fortsatt arbete. Förlorarna i sådana tävlingar sköts.
Den första periodens mördande från december 1941 fram till januari 1942 syftade till att befria närliggande städer och byar avsedda för tysk kolonisering från de judar och polacker som dittills bebott dem. Från mitten av januari 1942 kom också transporter i trånga gods- och persontåg från Łódź dit man då också hade börjat deportera judar från Tyskland, Böhmen-Mähren och Luxemburg. Dessa kunde sedan, liksom större delen av 5 000 romer som deporterats från Österrike, ingå i transporterna till Chełmno. Under hela 1942 "behandlades" dock fortfarande judar från Wiepolska och i mars 1943 förklarade SS att distriktet var fritt från judar.
Sommaren 1942 genomförde den nye kommendanten Bothmann avsevärda ändringar av lägrets avlivningsmetoder. Det föranleddes av två incidenter i mars och april samma år. Först skar gasningsfordonets motor på stora landsvägen när den var full av offer som ännu levde. Många förbipasserande hade kunnat höra deras högljudda rop. Strax efter detta exploderade Saurer-fordonet en dag när föraren rusade motorn vid lastbryggan; det var även då fullpackat med levande personer. Vid explosionen blåstes den låsta bakdörren ut och offren brändes allvarligt. I Bothmanns modifieringar av avlivningsmetoderna ingick tillsats av gift i bensinen. Bevis finns för att rött pulver och en vätska levererats från Tyskland av Maks Sado fraktbolag. Avsikten var att offren skulle dö snabbare. En annan stor förändring var att gasningsfordonen skulle stå parkerade medan fångarna mördades. Man påbörjade inte längre transporten till kremeringsområdet med levande offer.
Efter att ha förintat nästan alla judar i Wiepolska, stängdes dödslägret i Chełmno under tiden som operation Reinhard fortfarande pågick på andra håll. Andra förintelseläger hade snabbare metoder för avlivning och förbränning av människor och Chełmno ingick inte i operation Reinhard. SS beordrade fullständig rivning av slottslägret och herrgården och dessa sprängdes och jämnades med marken. För att dölja bevis på krigsförbrytelser beordrade från 1943 och framåt uppgrävning av alla rester och förbränning av kroppar i utomhus belägna kremeringsgropar. Benen krossades med klubbor på en cementplatta och blandades sedan med askan. Denna transporterades varje kväll i säckar tillverkade av filtar till floden Warta (eller till floden Ner) på andra sidan av Zawadka, där de dumpades i vattnet från en bro och en flatbottnad båt. Slutligen inhandlade lägermyndigheterna en benkrossningsmaskin (tyska 'Knochenmühle') från Schriever och Co. i Hamburg så att processen med att dölja brotten kunde påskyndas.
Den 23 juni 1944 återupptogs gasningsverksamheten vid Chełmno för att slutföra förintelsen av de återstående 70 000 fångarna i gettot i Łódź, det sista i Polen som producerade krigsmateriel åt tyskarna. Ett specialkommandot, nu kallat "Bothmann", förlades då åter i Rzuchow-skogen och återupptog sin dödliga verksamhet i ett mindre läger med två nya träbaracker och två nya jordugnar.
Nu fördes emellertid offren först till den skändade kyrkan i Chełmno där de, vid behov, tillbringade natten och lämnade kvar sina bylten. De drevs till skogen där lägermyndigheterna hade låtit bygga två inhägnade baracker för avklädning före påstådd duschning och två nya kremeringsgropar i det fria. SS och polis bevakade offren under avklädningen ich inlämningen av värdesaker innan dessa gick in i gasningsfordonen. I denna sista fas av lägrets verksamhet mördades ungefär 25 000 judar. Kropparna brändes omedelbart efter döden. Från mitten av juli 1944 deporterades de återstående invånarna i gettot i Łódź till Auschwitz-Birkenau.
I september 1944 upprättade SS ett nytt Commando 1005 bestående av judiska fångar som inte var från Wiepolska, för gräva upp och kremera återstående lik och undanröja bevis för de begångna massmorden. En månad senare avrättades ungefär hälften av de 80 männen i avdelningen sedan det mesta av arbetet avslutats. Gasningsfordonen skickades tillbaka till Berlin och de återstående judiska arbetarna avrättades strax före den tyska reträtten den 18 januari 1945. Detta eftersom den sovjetiska armén närmade sig och också nådde lägret två dagar senare. Den 15-åriga judiska fånge Simon Srebnik var den ende som överlevde de sista avrättningarna med en skottskada i huvudet. Historiker uppskattar att SS mellan december 1941 och mars 1943 och från 23 juni, 1944 till den sovjetiska framryckningen dödade minst 156 477 personer i Chełmno.
Anmärkning: Rapporten från Centralkommissionen för undersökning av tyska brott i Polen (IPN), från 1946-1947, uppskattar baserat på en statistisk metod, antalet till närmare 340 000 eftersom lägermyndigheterna i ett försök att dölja sina gärningar hade förstört alla fraktsedlar.
1945 vid tingsrätten i Łódź åtalades två medlemmar av personalen i förintelselägret i Chełmno, Walter Piller och Hermann Gielow. Båda dömdes till döden och avrättades. Undersökningen av bevismaterial hade utförts av domaren Władysław Bednarz. Mellan 1962 och 1965 åtalades ytterligare tolv medlemmar vid en västtysk domstol. Det hölls fyra rättegångar i Bonn och Köln. Tre av de åtalade dömdes till 13 års fängelse och en till tolv år. De övriga fick endast lindriga straff.
Under krigsförbrytarrättegången mot Adolf Eichmannför i Jerusalem 1961 vittnade denne om lägret som han hade besökt vid ett tillfälle i slutet av 1942. Simon Srebnik, från specialkommandot för begravningar, vittnade både i rättegången mot personalen i Chełmno och i den mot Eichmann. I lägret var Srebnik känd som Spinifex och personalen kunde endast identifiera honom genom detta namn. i Bonn 1967 vittnade också Walter Burmeister som kört gasningsfordon (ska inte förväxlas med SS-officeren Walter Burmeister). Polischefen Wilhelm Koppe levde under falskt namn fram till 1960 och dog ostraffad 1975. Lägerkommendanterna Herbert Lange och Hans Bothmann kunde inte längre ställas till ansvar. Chefen för den statliga polisen i Łódź, Otto Bradfish och hans medhjälpare Günther Fuchs dömdes 1963 till avsevärda fängelsestraff
Enligt Holocaust Encyclopedia, undkom totalt sju av dem som ingått i specialkommandot för begravningar. Vid fastställandet av de få överlevandes identitet uppkom det tvetydigheter eftersom man i registret hade använt olika versioner av sina namn. En överlevande kanske inte hade registrerats under de tidiga efterkrigsåren eftersom han inte vittnat vid rättegångar mot lägerpersonalen. Fem fångar hade rymt under vintern 1942: Morde Podchlebnik, Milnak Meyer, Abraham Tauber, Abram Roj och Szlama Ber Winer (Szlamek Bajler) vars identitet också uppgivits som Jakov eller Jacob Grojanowski. Senare flydde även Morde Zurawski och Simon Srebnik. Yakov eller Jacob Grojanowski skrev under pseudonym om verksamheten i lägret i sin Grojanowski-rapport. Han fångades dock igen och mördades i gaskammaren i förintelselägret Belzec före krigsslutet.
I juni 1945 vittnade både Podchlebnik och Srebnik, den senare då femton år gammal, vid rättegången i Łódź mot lägerpersonalen. Förutom i Holocaust Encyclopedia är Morde Zurawski omnämnd som överlevande i tre andra källor som alla dokumenterar att han tillsammans med Srebnik och Podchlebnik, vid 1961 års rättegång mot Adolf Eichmann, vittnade om upplevelserna i Chełmno. Dessutom vittnade Srebnik i i rättegången mot personalen i Chełmno 1962 till 1963. Den franske regissören Claude Lanzmann tog med intervjuer med Srebnik och Podchlebnik i sin dokumentär Shoah, med hänvisning till att de var de enda två judiska överlevande från Chełmno vilket alltså visat sig inte vara korrekt. Vissa källor som därför upprepar att endast Simon Srebnik och Morde Podchlebnik överlevde har därmed också fel i detta.
Alla rymlingar har inte kunnat identifierats. 2002 skrev dr Sara Roy vid Harvard University att hennes far, Abraham Roy, tillhörde de tidigare nämnda överlevande. Hon vidhöll att hennes far var den rymling som Holocaust Encyclopedia identifierats som Abram Roj. Två andra överlevande från Chelmno är Yitzhak Justman och Chaim Yerachmiel Widawski som vintern 1942 tillsammans flydde från skogskommandot. De anlände i mars 1942 till gettot Piotrków Trybunalski och framförde sina vittnesmål till rabbinen Moshe Chaim Lau. Widawski talade med Rabbi Lau och medlemmar i det kommunala förkrigsrådet innan han lämnade gettot, något som berövade dem deras sinnesro genom omvälvande fakta om förintelseprocessen. Widawski såg kroppar från tretton släktingar som mördats i gasfordonen. De två rymlingarna Justman och Widawski nådde också gettot Częstochowa och träffade där Rabbi Chanoch Gad Justman. De gav sig därefter ut på olika håll och gjorde en enorm insats för att informera och varna de judiska samhällena om vilket öde som väntade dem. Men många vägrade att tro deras berättelser.
Rykten som cirkulerade om att man mördade och brände judar, noterades av soldaten Wilm Hosenfeld i dennes dagbok och publicerade redan den 2 juli 1942 i New York Times. Den 25 juni samma år uppgav Daily Telegraph en siffra på ca 40 000 ihjälgasade människor i Chełmno vilket innebar 1000 per dag.
Referenser:
Forum för levande historia
Holocaust Encyclopedia
WW2-guiden
Holocaust Education & Archive Research Team
Jewish org
The Holocaust in Gombin
Dokumentärfilmen Shoah av Claude Lanzmann
De svenska, engelska, franska och tyska Wikipedia-artiklarna om förintelselägret Chełmno
Łódź Chełmno
Rykten som cirkulerade om att man mördade och brände judar, noterades av soldaten Wilm Hosenfeld i dennes dagbok och publicerade redan den 2 juli 1942 i New York Times. Den 25 juni samma år uppgav Daily Telegraph en siffra på ca 40 000 ihjälgasade människor i Chełmno vilket innebar 1000 per dag.
Referenser:
Forum för levande historia
Holocaust Encyclopedia
WW2-guiden
Holocaust Education & Archive Research Team
Jewish org
The Holocaust in Gombin
Dokumentärfilmen Shoah av Claude Lanzmann
De svenska, engelska, franska och tyska Wikipedia-artiklarna om förintelselägret Chełmno
Łódź Chełmno