Idag tillhör jag inte något trossamfund men föddes en gång in i svenska kyrkan som jag sedan slutligen lämnade efter att ha tänkt göra det i ca 20 år. Tillhörde aldrig JV formellt, som ju har vuxendop, utan var bara med som bihang. Men insöp förstås en hel del bibeltexter, procedurer, attityder etc.
Som motpol hade jag, som tur var för jag skulle inte ha velat bli kvar där, en förälder som i egenskap av politiskt engagerad sosse var svuren motståndare till denna öppet anti-politiska rörelse. Mamma lämnade kring 1960 i samband med att jag började den då frivilliga realskolan. Sannolikt på grund av just det. Vittnena ansåg att det var onödigt att lägga ner tid på utbildning och hade sagt sitt: 4 förlorade år av förkunnelse!
Ungefär vid studentexamen kände jag en dag, efter att ganska troget ha bett kvällsbön alla år, att jag inte kunde tro på något gudsväsen, jag var alltså ateist, en lättnad, vilket småningom modifierades till det mjukare agnostiker. Senare kom jag att bli nyfiken på katolicismen och dess liturgi, vilken jag då uppfattade som att den omfattade viss "mysticism" jämfört med protestantismen och framför allt läsarrörelserna. Detta var i samband med mina energiska franskstudier.
Slutligen intresserade jag mig något lite, under en livskris, för en tänkt allmänbuddism och dess slutmål Nirvana, som föreföll mig vara det rakt motsatta till hoppet om evigt liv. Efter några år kom en period då jag helt enkelt bara förundrade mig över religionen som socialt fenomen och tänkte över det.
Min uppfattning idag är att människan generellt sett har ett behov av religion som relativt få förmår att förneka på intellektuella grunder men desto fler av bekvämlighet och lättja tränger bort. Jag är inte religiös, dvs. inte troende och tillhörande något samfund, snarare bara filosofiskt medveten och intresserad av sådana frågor.
Beträffande Jehovas Vittnen, eller JV, som jag gärna förkortar det till har jag av emotionella, personliga skäl svårt att tänka på dem som en sekt, som det väl inte heller råder enighet om att de är. Men jag förstår att det finns mekanismer som kan uppfattas så. Jag har bra minnen av dem jag träffade. Det var orubbligt lugna, vettiga personer som var beredda att ta stryk för sin övertygelse.
Vad jag idag vänder mig emot är bokstavstroendet när det gäller GT samtidigt som jag ger dem i rätt i att om man tror sig ha hittat något livsavgörande, sanningen t.ex., så är det sjysst att försöka sprida budskapet om den och ge alla en chans att ta ställning.
Samfundets största misstag, inte minst PR-mässigt, har dock varit att förutse jordens undergång (Harmageddon) och sedan komma fram till ett nytt datum när den inte inträffar som tänkt. Sedan är också påbudet om att vägra ta emot blodtransfusioner inhumant och en del andra ställningstaganden och trossatser som beror på just bokstavstolkning, helt enkelt absurda.
/Texten kommer säkerligen att redigeras och plussas på/