Det var jobbigt att vara ung. Man såg en tjej som råkade göra en viss min eller gest, sitta, stå, gå på något särskilt sätt, utstråla något som lockade, ha en viss attityd. Eller ett foto i en tidning, en tecknad bild. Något på teve eller bio.
Och man kunde inte tänka på något annat än just detta. Man sökte information, man skrev hennes namn, man hade bilden av just det där ögonblicket etsad för sin inre syn. Ibland sprack det hela när man såg en annan bild av samma person som inte alls motsvarade allt det man byggt upp kring den första. När man såg henner i verkligheten, hon öppnade munnen för att tala eller gjorde något som motsade det man läst in i hennes person.
Ibland kunde det hela uppstå ur en fantasi. Kanske byggd på fragment av verklighet. Alternativt försökte man överföra en fantasi på verkligheten. Kanske man vaknade med en ljuv känsla som levde kvar större delen av dagen och försökte sedan behålla den inom sig tills den slutligen slingrade sig iväg.
Man gjorde saker som var oemotståndliga. De bara skedde. Galna, djuriska. Man var en leksak i händerna på sin egen begynnande och nyupptäckta sexualitet.
Så tidigt som i förskoleåldern, egenkyssar, egensmekningar, dröm om kontakt med flickkroppar. Och faktisk oavsiktlig kontakt som blev ljuva, outplånliga minnen. Oskyldigt men längtansfullt. Tolvårsåldern med mer inriktade fantasier. Ingen styrde i ens värld, man var helt fri. Men fruktansvärt blyg och ensam.