Facebookinlägg från juli 2013:
Det där svårdefinierbara, störande momentet i vår tid. Vi är ständigt kunder, åskådare, konsumenter, väljare, medborgare som ska tillmötesgås OCH påverkas. Helst innan vi hinner tänka självständigt.
Det utmålas faror och möjligheter i olika vädersträck. Det finns produkter som vi inte kände till men som vi bara "måste" ha och inte bara det: vi ska skynda oss.
Som om tillgången vore begränsad och som om det inte inom kort skull komma nya, "bättre" och i många fall billigare versioner av dem.
Allt grundar sig i ett slags megalomani: vi ska vara duktiga, bli rika, populära, kända. Det räcker inte att bara leva ett liv. Helst ska vi vara stjärnor eller megastjärnor i det ena eller andra avseendet.
En handlare ska, enligt mig, tillhandahålla varor när jag behöver dem. Om något är fel säger jag ifrån eller försöker rätta till det själv. I princip.
En myndighet behöver inte charma. Den ska bara vara korrekt, rättvis och göra sitt jobb.
Sen blir man ju glad av leenden och vänlighet. Men det är en annan femtiolapp.