Irma Grese älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser och hon kallades Belsens kvinnliga djävul. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna var de dagar hon trivdes allra bäst.
Ibland beordrade hon oss till uppställning utan en tråd på kroppen och i flera timmar varje natt fick vi stå på knä på den kalla lägergården med stora stenar i de uppsträckta händerna. Hon däremot var alltid elegant klädd och visslade ofta när hon kom cyklande till inspektionerna. Men när de allierades bombplan kom var hon livrädd.
Det är en ung tjeckisk kvinna som lämnar detta fruktansvärda vittnesbörd om Belsens kvinnliga bödel.
– Första gången jag såg historiens mest hatade kvinna var i Auschwitz i augusti 1944, där jag satt som koncentrationslägerfånge tillsammans med 32 000 olyckssystrar mest från Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. Varje barack rymmer tusen kvinnor. Klockan 3 varje natt blåstes det för uppställning. Timme efter timme fick vi stå i stram givakt.
Så kom Irma Grese cyklande glatt visslande, klädd i byxkjol och vit blus i elegant snitt. De svarta stövlarna blänkte. Håret var vackert kammat med “tysk” knut i nacken. Hon använde varken puder eller smink.
Om någon rörde på sig under inspektionen beordrades vi ned på knä och fick hålla stenar i våra uppsträckta händer från kl. 3.30 till 10 på morgonen. Ingen fick avlägsna sig utan Irma Greses tillstånd. Det hjälpte inte ens om man hade dystenteri eller diarré. Ni kanske kan förstå det djävulska i en sådan behandling. Irma Grese älskade att slå oss kvinnliga fångar. Vid minsta anledning slog hon, och hon slog mycket hårt.
En gång då jag gick på lägergatan utan tillstånd hade jag oturen att möta henne. Hon stannade mig och frågade om jag var havande. Jag nekade och då satte Irma Grese först lugnt på sig sina handskar – hon slog aldrig utan handskar - och sedan gav hon mig två slag mitt i ansiktet med öppen hand. Jag var mycket svag på grund av brist på mat och sömn och störtade omkull. Näsan svullnade upp. Irma Grese avlägsnade sig utan ett ord. Hon slog fångar varje dag och alltid samma kalla och infernaliska vis.
Irma Grese älskade också att utse offer till gaskamrarna. Hon kom då i spetsen för några SS-män och chefsläkaren dr. Mengele men det var hon som ledde det makabra skådespelet. Alla barackens tusen kvinnor tvingades ut i kylan utan en tråd på kroppen. Var och en måste ha kläderna på högra armen. Så mönstrade den tyska vakterskan de nakna kvinnorna som passerade förbi henne och plockade undan dem det föll henne in.
En gång tog hon ut alla som hade utslag på kroppen, en annan gång de som såg för magra ut. Vi visste vad det betydde, och de olyckliga som utpekats fördes också sedermera till gaskamrarna. Jag glömmer aldrig ett tillfälle då både jag och min syster, som nu vistas i Stockholm, var med bland de kvinnor som måste paradera inför Irma Grese för att tillfredsställa hennes makabra lust.
När turen kom till mig bävade jag inför Irma Greses blickar. Hon mönstrade mig kallt och lät mig passera. Så kom efter en stund turen till min syster. De fuktansvärda var att min syster hade varit mycket sjuk. Hon hade nämligen blivit misshandlad och var alldeles uppsvullen på ena sidan. Irma Grese förde henne åt sidan med orden: - Svin, ni skall ha ett barn och därför måste ni till ett nytt läger.
Min syster var så pass sjuk att hon inte förstod vad som väntade henne, men jag bleknade. Då kom den mirakulösa räddningen. Ryska plan närmade sig. Det blev flyglarm, full panik utbröt i lägret och Irma Grese lade benen på ryggen. Om man ser fallet Irma Grese som ett märkligt psykiskt fenomen kan det vara intressant att veta att hon – den morska och kallt beräknande sadisten – blev helt paralyserad då hon såg eller hörde fientliga flygplan. Och det var inte bara hon. Flera andra kvinnliga vakter som uppträdde så sturskt inför oss kvinnor blev livrädda när fientliga plan nalkades.
Någon gång i början av 1945 fördes min syster och jag till Belsen. Det började se kritiskt ut för tyskarna. Tillståndet var fruktansvärt i Belsen men Auschwitz – detta det hemskaste av alla läger – föreföll vara rena paradiset. I Belsen låg tusentals döda kroppar på marken, massor av människor, som ännu levde, hade fått sina ben eller armar förfrusna. Ingenting fanns att äta och ett obeskrivligt kaos rådde. Det var som en avbild av Dantes helvete.
Så meddelades det att Irma Grese skulle komma. Vi visste alla vad det betydde. Personligen var jag inte så rädd eftersom jag då avancerat och fått skrivarbete i en så kallad skrivstuga. Man kunde nu se en viss yttre förändring hos Irma Grese. I Auschwitz hade hon ett ganska flott utseende och dito figur – hur paradoxalt det än låter – med tanke på hennes blodiga arbete. Men nu verkade hon blek och matt. De tyska motgångarna hade kanske givit henne vissa tankeställare och hon kände väl på sig att kriget led mot sitt slut.
Eftersom det var kallare uppträdde hon nu i uniformskappa och skärmmössa. Men hon hade inte upphört med sin favorithobby – att slå kvinnor i ansiktet tills de föll omkull medvetslösa. Och det lustiga var att Irma Grese aldrig verkade impulsiv och obehärskad. Det verkade som om hon “gjorde sitt jobb”.
När britterna tågade in i Belsen låg jag medvetslös i tyfus med hög feber. Irma Grese passade på att fly tillsammans med de andra tyska vakterna men de flesta fick ge sig efter några dagar när engelsmännen ringade in dem. Irma stod dock inte att finna. Hon hade sökt sin tillflykt till en skog nära Belsen utanför Hannover. Emellertid hittades hon så småningom av engelsmännen som satte henne i fängelse i Celle.
Det jag berättat om Irma Grese är inte hörsägen utan allt grundar sig på vad jag sett och upplevt. Inför en äldre, engelsk major har jag också lagt två fingrar på bibeln och berättat vad jag vetat om den sadistiska tyskan. Och den berättelse jag lämnat här är en av många som ligger till grund för de anklagelser som brittiska myndigheter nu riktar mot Irma Grese.
Irma Grese greps efter kriget och åtalades i september 1945 vid Belsenrättegången. Överlevande vittnade mot denna kvinna som också kallades "Auschwitz hyena" och hon dömdes mot sitt nekande till döden. Straffet verkställdes genom hängning den 13 december 1945 då hon var 22 år gammal.