Vad som skrivs i pressen handlar om mobbning sett ut den mobbades synvinkel och kanske oftast när det gäller allvarligare fall där misslyckandet från vuxensamhället är kapitalt.
Vad SirJanus och många andra som jobbar inom skolan säger är "att vi kan inget göra", vilket är förståeligt med tanke på att de måste kunna klara av egna reaktioner och fortsätta i sina funktioner.
Sir Janus beskriver i sin kommentar också på ett synnerligen koncist sätt vad mobbning idag är, kan vara och var den förekommer. Så bra att denna beskrivning skulle kunna vara utgångspunkt för en ny analys 'from scratch' av mobbningens innersta väsen och med nya prestigebefriade åtgärder som leder till lösningar. För enbart analys räcker lika lite som att ha nedskriven mobbningsplan.
Det behövs också en verklig, och inte en påtvingad samsyn, och möjligheter att radikalt angripa problemets kärna. Jag menar att även om man är anställd och löntagare så är man samtidigt medborgare med särskild insyn i de frågor man jobbar med. Jag tycker därför det är märkligt, att man inte kan agera mer kraftfullt politiskt, fackligt och opinionsmässigt på det elände man bevittnar dagligen. Dra slutsatser av det ni måste känna inom er! För dessa vidare! Till överordnad, fack eller anonymt till allmänheten. Logga alla mobbingfall och presentera dem!
Jag anser alltså inte att man generellt kan kritisera skolpersonalen vare sig som kollektiv och/eller som individer för vad den gör och inte gör. De är offer för den snedvridna tidsandan och FÅR inte kritisera sin egen verksamhet som de är beroende av för sitt uppehälle.
Vad som däremot förvånar - återigen - är att de orkar se så mycket lidande utan att reagera på ett mer verkningsfullt sätt!
Se även SvD.
/Först i bloggen The Sky's the Limit 2011-0818/