”I found my thrill on blueberry hill
On blueberry hill when I found you”.
Fats Domino är det ju som sjunger The version. Det var sextiotal. Jag hade just återknutit bekantskapen med en kvinnlig barndomskamrat eftersom mina föräldrar flyttat tillbaka till Småland. Nu var vi 15 möjligen 16. Det var i en liten villa i Räppe utanför Växjö. Jag skulle vara där en helg.
Hon var kompis med en kille som körde bil och hade en flickvän långt bort i Lenhovda. Själv hade hon en annan kille. Hela jäkla gänget satte sig i bilen för att köra alla dessa mil genom granskogen och hämta ”flickvännen”. En ganska tyst färd och säkert i en Volvo Amazon. Det kan inte ha varit på annat sätt.
Tillbaka i villan blev det väl lite sprit med tilltugg. Hela tiden, så minns jag det i alla fall, sjöng Fats.
”The moon stood still on blueberry hill
And lingered until my dreams came true”.
Solveig blev mot slutet av kvällen ganska upprymd. Så upprymd att hon lade sig (på föräldrarnas dubbelsäng?). Jag var vid ett tillfälle i samma rum. Jag måste ju ta vägen någonstans. Hennes pojkvän också. Vad skulle han göra? Det andra paret höll väl som bäst på att dra byxorna av varandra någon annanstans.
”Tho’ we’re apart, you’re part of me still
For you were my thrill on blueberry hill”.
Kyss mig Ch. (fast jag heter egentligen något annat) hörde jag Solveig säga. Och upprepa.
”The wind in the willow played
Love’s sweet melody”.
Ärligt talat så var jag nog inte attraherad av barndomskamraten som kvinna. Inte så mycket i alla fall.
”But all of those vows we made Were never to be”
fortsatte skivan (eller sa man plattan då?). Med en chevaleresk gest gav jag tecken till Solveigs kille att kyssa sin flickvän. En gest som kanske samtidigt hade innebörden av att hon nog ändå inte märker skillnaden i det här tillståndet. Så skedde och hon blev nöjd.
”But all of those vows we made Were never to be”
Jag gillar Solveig! Det är härliga minnen. Men tänk så fel det kunde gått! Ibland har man nytta av att vara lite introvert och långsam i vändningarna. Fast jag har aldrig ångrat mig. Trots att jag gillar Solveig.
Det här inlägget har väldigt lite med samhälle och politik att göra. Eller? Kanske så lite att det ändå har det. Ge oss 60-talet och Fats, som han var då, tillbaka! Går det?
För dem som inte kan engelska vill jag bara tillägga att rubriken betyder ”Blåst i sextioårsåldern”.
Skrivet av Ch. den 22 jun 18:38
Jaadå…det gick hett till även då……….Kram
Skriven av SB den 25 jun 14:21