Platsvakten (2)

Jo, det är Anders Johansson, född i Aringsås (nu Alvesta) som hade kommit till Sjunnerup norr om Höör, redan vid 5 års ålder då hans far, Aron, blev banvakt med bostad i banvaktsstugan 305. Efter att ha avslutat sin skolgång och konfirmerats började han som byggnadssnickare och fortsatte med detta tills han ”kom in vid banan” 1909. Fem år senare hade han blivit ordinarie och passade på att gifta sig med sin Hulda från Ångermanland som skulle bli mor till hans fem barn. I maj 1949 gick han i pension med titeln banbiträde.

Anders far, Aron var en riktig smålänning, född 1861 i Lekaryd. Han hade börjat som rallare på Norra stambanan mellan Ånge och Bräcke innan han kom till Skåne som banvakt. Endast en banvakt hade bott i Sjunnerup 305 före honom. Denne hette Lars Hansson, hade flyttat in redan vid banans tillkomst 1856 och efterträddes vid pensioneringen av Aron, i sin tur följd av sonen Anders. Under 100 år var således endast tre banvakter posterade i denna stuga!

Anders gjorde sin rekryttjänstgöring på linjen Tjörnarp – Sösdala då han bodde i Gunnarps banvaktstuga innan han kunde efterträda sin far på bevakningssträckan Tjörnarp – Höör. Tala om att födas in i ett yrke! Han kom nu till den banvaktsstuga han hade bott i sedan 5 års ålder, där hans mor hade varit grindvakt och hans far hade haft nattjänst.

Anders och Hulda uppfostrade därefter fem barn, bland dem min far. Ja, jag tror att de alla, inte bara växte upp, utan också föddes i själva banvaktsstugan. Mina egna besök var inte så ofta förekommande eftersom vi bodde längre upp i landet. Jag kan inte heller påstå att jag stod nära vare sig farfar Anders eller farmor Hulda. Det kan berott på mig själv, mina förväntningar och mina personliga egenskaper - eller på tidens och omgivningens förutsättningar. Men jag kände, och känner miljön, ortnamn och personnamn tillräckligt väl, ännu mer så genom att ha hört min pappas många, och upprepade, berättelser från dennes egen barn- och ungdom. Och jag känner förstås tillhörighet.

När man kom från Höör med bil eller buss på den tiden svängde man, efter att ha passerat ett sågverk, till vänster vid en liten, gul vägskylt. Den smala grusvägen strök i en anmärkningsvärt skarp kurva förbi gaveln till en ladugård och en gödselstack, korsade en livlig bäck, som kunde tjäna till att kyla drycker före kylskåpens tid, passerade till vänster om en enbacke, som syskonen Johansson hade använt som fotbollsplan och lekplats i största allmänhet, innan den korsade järnvägen och därefter omedelbart på höger sida träffade på den röda banvaktsstugan som före 1956 låg med gaveln extremt nära järnvägen och långsidan nära och längs med vägen.

Enligt min far, Göte, hade det funnits två bönder i Sjunnerup: en som var rik och en som var förhållandevis fattig eller mindre rik. "Nils i Sjunnerup" eller Nils Andersson var tydligen den rike bonden förstår jag nu tack vare en välskriven essä med titeln "Ett riktigt gille i Sjunnerup" beledsagad av ett foto med samtliga gäster som alla identifierats förutom tre barn. Mängden av uppgifter om de olika deltagarna, och om miljön i stort, är imponerande.

Kalaset eller "gillet"ägde rum i februari år 1928 då Nils Anderssons hustru, vars pappa arrenderade prästgården i Höör på kyrkoherde Werners tid, fyllde 50 år. Bland drygt 40-talet personer på fotot känner jag igen Augusta Thysell, min pappas och, faktiskt också, under en kort tid, min systers, småskollärarinna i Ekeröd. 

Ett annat välbekant namn är Leyden, folkskollärare i Jularp, och även han pappas lärare. Vid tillfället för gillesfotot hade pappa fyllt eller skulle just fylla 11 år och gick i fjärde klass, dvs var redan Leydens elev.

Farfar står nästan lite skymd, som om han vore blyg, bakom den välkammade Leyden. Han ger här inte alls samma kraftfulla och färgstarka intryck som han gjorde på mig ca 30 år senare i banvaktsstugan.

Längre bort på kortets högerflygel hittar vi Anders hustru, min farmor, ångermanländskan Hulda Elisabet, född Gidlund. Nu 1928 "grindvakt" vid väg- och järnvägskorsningen.

Bredvid Hulda står Elin Jönsson som var ”husföreståndarinna” åt Aron Johansson. Aron står längst ut åt höger och de var förmodligen ”separerade” som vi skulle säga idag. Nu var Aron inneboende hos sonen Anders efter att en längre tid ha delat hem och härd med Elin Jönsson i ett hus ute vid landsvägen (nuvarande väg 23). Elin hade två barn Ester Maria och Ragnar.

Aron avled 1942 och det hus han låtit bygga, till stor del med sonen Anders hjälp, ärvdes då av den tidigare husföreståndarinnan genom ett testamente undertecknat på dödsbädden med den luriga formuleringen "med hand på penna". 

Tilläggas kan att Anders satt i kommunalfullmäktige under Höörs landskommun och var ordförande i Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning i Höör under en längre tid. Sammanträden hölls ibland i banvaktsstugan.

*****

Anders ”hade sitt humör, men det var något visst med honom” som hans dotter Anna sa mot slutet av sin levnad. Ja, han var en färgstark person, som satte sig i respekt i omgivningen men som också kunde vara så där lagom godmodigt retsam och humoristisk. En jägare, fiskare och fixare som tyckte om att umgås, att berätta och få berättat historier för sig. 

Kuriosa: Anders, hade en fiol - och på den hade han ibland spelat upp till dans vid vägkanten - men min farfars far, Aron, betalade ibland pågarna för att INTE gnida på denna fiol.