En ringklocka talar om att tåg ska passera eller, mest troligt, göra uppehåll på hållplatsen strax bredvid en mindre trafikerad, obevakad järnvägsövergång. Jag står utanför banvaktsstugan och är kanske i de sena folkskoleåren eller tidiga tonåren.
Farfar, som efter pensionen fungerar som platsvakt kommer ut ur banvaktsstugan. Mindre rak i ryggen än han en gång varit, höger ben böjt i en båge utåt, något haltande. Han går inte snabbt men skyndar på genom att förlänga stegen och göra dem aningen snabbare än i vanliga fall.
Ännu så länge går han bara längs den röda stugväggen men han kommer att vika av på grusgången åt vänster mellan bikuporna och jordkällaren, gå genom häcken ut på banvallen så att han blir synlig för de på- och avstigande. Vet inte om han kommer att hälsa avmätt på lokföraren men har för mig att han inte gör honnör. Han har ett neutralt ansiktsuttryck. Inte glad inte allvarlig, bara en viss målmedveten. En dag på jobbet. Han gör det han förmodas göra.
Är osäker på om han har någon stinsspade med sig men tror inte det. Hans uppgift var nog snarast att hålla passagerarna under uppsikt, vid behov svara på frågor och få dem att känna viss trygghet. Att han sedan ingår som delmotiv på den tavla som här målas på evighetens kanvas, våra minnen - ja, det får man på köpet.
Träskor, säckiga byxor med hängslen, en svart väst och endast en uniformsliknande skärmmössa, utan vinklar, snoddar guld, som försökte påminna om att han i just den här situationen var en auktoritet.
Han var hade passerat 70 för några år sedan.