- Hur har vi det med hastigheten sa polistjejen när hon stoppade mig strax efter motorvägsavfarten.
- Jo det är bra med den, svarade jag och hon kunde inte hålla tillbaka ett ofrivilligt och spontant fnitter.
Men inte fan hjälpte det.
- Erkänn eller det blir tingsrätten, sa hon och drog sitt block.
Ja, inte för att hon var så vacker, just då, men jag vek mig i förtvivlan och låtsades att jag inte hörde de där siffrorna hon uttalade: två och åtta. Och det varken 2 kr 80 öre eller 280 kronor.
Hade det varit en uppsnofsad snyggis skulle det känts lättare. När det nu ändå är brudar som står där, dramatiskt ropar i radio till varandra och leker sheriffer i 55th precinct NY.
Tänk dig själv: rouge, läppstift, stora örhängen, lösögonfransar, cowboyhatt kokett bakskjuten på nacken, boots med nitar, kjol med fransar, en lasso över axeln och en häst som gnäggar i bakgrunden.
En yngre Lill-Babs som Annie i "Annie get your gun" helt enkelt. Då skulle det känts bättra att få bidra till statskassan och man skulle vara djupt (djupare) ångerfull.
(Va, fan ska till och med ens drömmar vara jämställda nu? Jag är man och så drömmer jag, basta.)
-Skriv under här sa hon. Och ha en trevlig kväll. Fast det sista kan jag inbillat mig.