Hur dåligt fungerar den svenska rättvisan. Det börjar bli många självkorrigeringar nu. Vad beror det på?
1) Värmlandspojkarna vilkas "erkännande" av Kevin-mordet visade sig vara att "de hade sagt det" som i sin tur visade sig vara en förhörsledares önsketänkande och våta dröm om att vara den hjälte som förhindrar att Sverige störtar ner i ett invandrarfientligt inferno och naturligtvis en lydig, duktig pojke.
2) Thoma Quick, alias Sture Bergwall, som tog på sig en serie mord och dömdes för mins 8 som han bevisligen inte begått.
3) Och nu slutligen Kaj Linna, ett fall som jag inte följt så noga men han verkar ju ha fått tillbringa 13 år i fängelse på mycket lösa grunder eller helt i onödan.
Och hur stort är mörkertalet? Tur att vi avskaffat dödsstraffet i Sverige i alla fall. Ja, mitt mörkertal är nog enormt eftersom jag normalt inte intresserar mig för kriminologi utan är hänvisad till det som grävande journalistik och personer med rättspatos vaskar fram och lyfter upp.
Det kan väl knappast ha med något slags "svensk" mentalitet att göra för det har ju inträffat i många framstående nationer. Men när det gäller Sverige får jag osökt ordet 'självgodhet' på tungan.
Dessa experter, advokater och poliser och andra yrkeskategorier som inte nöjer sig med att göra ett jobb i all ödmjukhet utan hyser en strävan efter det eviga liv som en stjärnstatus innebär. Det är i alla fall under sådana omständigheter lätt att snubbla på orden ("de har sagt det"), snubbla sig till slutsatser, glömma alibi och andra möjliga gärningsmän när man stirrar ner på sin egen navel och framtida berömmelse. Och det värsta är att dessa tre fall bara är extrema yttringar av en mentalitet som orsakar oändligt många skador på lägre nivå, men allvarliga nog, för vår gemensamma trygghet och tillit.