Nazister vill ha uppmärksamhet, på vilket sätt det vara må, och ordnar demonstrationer så ofta de orkar och hittar en anledning.
Polisen ger i demokratins namn tillstånd till demonstrationer, som egentligen är olagliga (sprider, åtminstone underförstått rasistiska och odemokratiska budskap offentligt).
Våldsvänstern (en ganska liten del av vänstern) trängtar att få utlopp för sitt romantiserade hat och sina hjältedrömmar och går naivt nog på finten och motdemonstrerar högljutt och provokativt.
Polisen får tillfälle att, leende i mjugg, och bokstavligen ibland, "på sina höga hästar", leva ut ingrodda aggressioner mot "vänster" och "slödder" i allmänhet.
Tenderar nu folk att ta ställning för en starkare stat? Bollen ligger hos polisledningen på riksplanet och i förlängningen hos regeringen.
Den samlade kraft det krävs för att störta en människoföraktande diktatur, oavsett vad den kallar sig, kan man nog inte säga att den per automatik ingår i detta kretslopp.
Gäller ännu (och kanske alltid). Orsak och verkan i en evighetskarsuell. "Politik" och reaktioner på politik som perpetuum mobile.
