Sitter och sniffar in det nya årets fortsättning. Spejar ängsligt från min stenåldersgrotta mot den av träd och byggnader skymda horisonten. Ser inga rosa molnformationer, hör ingen himmelsmusik tränga ner och känner inte längre doften av medelhav, länge motorn i min tillvaro. Jag börjar förlora mina språk, det jag fick med modersmjölken och de jag så mödosamt lärt in. Jag ÄR språk och nu förlorar jag dem. Hur längre ska ja orka styra mina tankar, hur länge bära mitt förflutna, hur länge fladdra orkeslöst i passadvinden?
↧