Land skall med lag byggas, har det hetat sedan år 1360, då Magnus Eriksson (Ladulås kallad) stiftade vår första i hela /det dåvarande/ landet gällande lag. Kyrko- och kvinnofrid skulle gälla och herremännen fick inte våldgästa bönder. Det förra kanske ett slags tidig humanism inspirerad av kristendomen och det senare för att ”sätta lås för bondens lada" /för andra än kungen kan man tänka/? Idag motsvaras denna lag av Regeringsformen och ingår i grundlagarna.
Samhället har förstås förändrats, och inte så lite, sedan 1300-talet. Nuvarande grundlagar är därmed avsevärt, om än inte helt, annorlunda. Jag tror dock inte att någon vill mena att ett land kan vara utan lagar. Och om det kan diskuteras huruvida de i någon verklig mening utgår från folket så bör de hur som helst ligga nära den allmänna rättsuppfattningen, och i det avseendet, hur luddiga och svårfångade de än må vara, fungera som stabiliserande faktor.
Jag vill alltså utgå från lagen som premiss och tills vidare lämna frågan om demokrati, ett begrepp som blir allt mer svårhanterbart på grund av sin karaktär av tomt skramlande honnörs- eller propagandabegrepp. Det finns också en diskussion om demokrati som majoritetens förtryck av minoriteter och man börjar tala om en mer genuin demokrati och direktdemokrati. Vad för slags folkstyre är det vill vi ha i landet, hur ska vi definiera den, bedöma dess funktion och försvara/bevara den?
Olika politiska partier kan ha olika åsikter om hur de vill styra landet, men alla är tvungna att följa lagen som väl fortfarande, hoppas jag, säger ungefär följande:
Jag vill alltså utgå från lagen som premiss och tills vidare lämna frågan om demokrati, ett begrepp som blir allt mer svårhanterbart på grund av sin karaktär av tomt skramlande honnörs- eller propagandabegrepp. Det finns också en diskussion om demokrati som majoritetens förtryck av minoriteter och man börjar tala om en mer genuin demokrati och direktdemokrati. Vad för slags folkstyre är det vill vi ha i landet, hur ska vi definiera den, bedöma dess funktion och försvara/bevara den?
Olika politiska partier kan ha olika åsikter om hur de vill styra landet, men alla är tvungna att följa lagen som väl fortfarande, hoppas jag, säger ungefär följande:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas under lagarna. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande för den offentliga verksamheten. Det allmänna skall trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och även verka för social omsorg, trygghet och god levnadsmiljö. Riksdagen är folkets främsta företrädare. och stiftar lagar, beslutar om skatter och om användning av statens medel. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen (folket).
Skatter är lätta att betala för dem som har det väl förspänt i livet, oavsett procentuell andel av angiven inkomst. Men de är blytunga för den som lever på lägsta möjliga inkomst även om de kan förefalla låga både i reellt värde och procentuellt. Mot bakgrund av detta är det livstidsdiskvalificerande för makthavare att beteckna folkets representanter som "pajasarna i riksdagen".
Vi har flera olika eliter (partier). Namnen på dem som vi vill ska föra vår talan i riksdagen finns på dessas respektive valsedlar. Vi lägger vår röst på det parti vars påstådda avsikter bäst motsvarar vad vi önskar skall hända med Sverige. Vilket inte är lika lätt som det låter sig sägas (egentligen omöjligt) med tanke på det enorma lapptäcket av frågor och de mellan partierna överlappande svaren på dessa frågor.
Beträffande alla vallöften förmodas du också tänka på att riksdagen (och det parti du röstar på) först i efterhand fastställer om det finns pengar som räcker till att uppfylla just det löfte som kanske var avgörande för dig. Och lättare blir det inte av att partierna alltför ofta byter fot i olika frågor eller är splittrade i olika falanger, fraktioner. Nästan alla som verkligen röstar gör det 1) utifrån egenintresse 1) traditionsbundet 2) efter magkänsla eller 3) lättsinnigt/desperat. Det hela är helt enkelt en parodi som likväl framhålls som bästa system vi har eller kan ha. Men uppenbarligen finns det de som är ganska eller mycket nöjda med detta sakernas tillstånd.
Vi har flera olika eliter (partier). Namnen på dem som vi vill ska föra vår talan i riksdagen finns på dessas respektive valsedlar. Vi lägger vår röst på det parti vars påstådda avsikter bäst motsvarar vad vi önskar skall hända med Sverige. Vilket inte är lika lätt som det låter sig sägas (egentligen omöjligt) med tanke på det enorma lapptäcket av frågor och de mellan partierna överlappande svaren på dessa frågor.
Beträffande alla vallöften förmodas du också tänka på att riksdagen (och det parti du röstar på) först i efterhand fastställer om det finns pengar som räcker till att uppfylla just det löfte som kanske var avgörande för dig. Och lättare blir det inte av att partierna alltför ofta byter fot i olika frågor eller är splittrade i olika falanger, fraktioner. Nästan alla som verkligen röstar gör det 1) utifrån egenintresse 1) traditionsbundet 2) efter magkänsla eller 3) lättsinnigt/desperat. Det hela är helt enkelt en parodi som likväl framhålls som bästa system vi har eller kan ha. Men uppenbarligen finns det de som är ganska eller mycket nöjda med detta sakernas tillstånd.
Även om det alltså i princip är FOLKET som, via sina representanter stiftar lagarna, så har den nuvarande demokratiformen, för att uttrycka sig milt, ett antal svaga punkter: 1) folket kan bara ytterst grovt bedöma om det finns resurser att genomföra ett visst löfte ; än mindre 2) förutse valresultatet och vilka kompromisser som måste till mellan vilka eliter (partier) för att få en regeringsduglig regering; 3) politiska representanter kan inte i någon som helst bemärkelse ställas till ansvar för att de inte uppfyller vad de dyrt och heligt lovat (följande val sker under nya förutsättningar, med "ny politik", nya löften, nya partier och nya representanter); 4) även de som representerar folket är väljare med åsikter och människor med mänskliga svagheter vilket gör att de kan ta lätt på eller medvetet missförstå sitt egentliga uppdrag; 5) folket har alltid ett underläge när det gäller information och är ständigt utsatt för påverkan (manipulativa "försäljningsargument", opinionsundersökningar, rökridåer i form av debatter och personfixering) som det inte lätt kan värja sig emot. Dess representanter är dessutom (folket ovetande eller omedvetet) utsatta för bl.a. partipiskor, lobbying, tjänstemanna- och expertvälde och försåtlig korruption.
Detta anses normal och är allmänt accepterat även om det rent filosofiskt är förkastligt. Och detta är i "den moraliska stormakten" Sverige som på drygt hundra år gått från "de facto" feodalstat men, betecknande nog, inte haft insikt och mod att kasta den blodsbesudlade monarkin överbord. Nåja, något direkt "valfusk" har vi väl inte, om mani inte ska räkna spränglistor dit.
Vi kan inte begära att varje enskild väljare ska ta ställning i alla de olika mindre och större politiska frågorna och det är inte heller praktiskt möjligt med en sådan utopisk hyperdemokrati. Är det då inte desto angelägnare att partierna definierar sina kärnfrågor (i brist på ideologier) och sedans står fast vid dem genom tagna beslut. Är det rimligt att partier byter fot i en viktig fråga i och med ett partiledarbyte, ett uttalande av en partiledare, eller ett uttalande som uppfattas eller kan uppfattas så i valmanskåren?
Detta anses normal och är allmänt accepterat även om det rent filosofiskt är förkastligt. Och detta är i "den moraliska stormakten" Sverige som på drygt hundra år gått från "de facto" feodalstat men, betecknande nog, inte haft insikt och mod att kasta den blodsbesudlade monarkin överbord. Nåja, något direkt "valfusk" har vi väl inte, om mani inte ska räkna spränglistor dit.
Vi kan inte begära att varje enskild väljare ska ta ställning i alla de olika mindre och större politiska frågorna och det är inte heller praktiskt möjligt med en sådan utopisk hyperdemokrati. Är det då inte desto angelägnare att partierna definierar sina kärnfrågor (i brist på ideologier) och sedans står fast vid dem genom tagna beslut. Är det rimligt att partier byter fot i en viktig fråga i och med ett partiledarbyte, ett uttalande av en partiledare, eller ett uttalande som uppfattas eller kan uppfattas så i valmanskåren?
Är det inte snarare, just därför, desto mer angeläget att riksdagen, dvs. samtliga partier, knäsätter vad som rent konkret är samhällets mest angelägna mål (förmodligen ovan nämnda punkter om denenskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd, rätt till arbete, bostad och utbildning, social omsorg och trygghet), att dessa mål definieras strikt och att man ständigt och planerat försäkrar sig om att de upprätthålls enligt en och samma fullt rimliga och tillräckliga definition som till yttermera visso är oföränderlig, inte bara mellan valperioder, utan mellan decennier och gärna århundraden. Först därefter kan man ge sig ut på mer vidlyftigare äventyr när det gäller hur man ska nå vägen dit. Partier som inte kan skriva under på dessa kärnvärden får därmed anses vara omstörtande.
En andra "kärna" borde vara begränsningen av rätten att bedriva och att reglera offentlig verksamhet. Samhällsservice utförd och organiserad av politiska partier, religionsåskådningar eller vinstdrivande bolag i stället för av för ändamålet utsedda statliga organ får inte förekomma. Jag förespråkar alltså vare sig kommunism eller libertarianism, båda är utopier som kanske glimmar förrädiskt men är omöjliga att genomföra på grund av människans inneboende brister. Vi har sett statskommunismen göra totalt fiasko. Vi behöver inte ett fiasko till av den omfattningen.
För att skydda våra friheter måste vi helt enkelt ta allt från början igen, och samtidigt ett tag leva i ruinerna av det gamla. Detta för att inte från en dag till en annan behöva återgå till nollpunkten så som det i praktiken blir fallet vid ockupation, revolution, krig eller världsomfattande katastrofer. Vi får då förutsätta att det förutom serviceverksamhet och småskalig företagsamhet också fortsatt finns en betydande industri som bidrar med skattemedel och att det i den ekonomiska planeringen byggs in hänsyn till yttre omständigheter (katastrofer, möjligheter till rimlig lönsamhet för företag och internationella hänsyn).
En sådan djupare folkmakt må vara praktiskt svår att genomföra, trög och omständlig som all demokrati vi känner till, men är den därför inte eftersträvansvärd? Den måste vara möjlig att definiera och säkra på en viss nivå.