Asta Elvira
Du umgicks nog inte mycket med det förflutna, ja, du pratade väl inte så mycket överhuvudtaget när jag var barn. Småningom mjukades Du av livet att bli öppnare men om barndom och uppväxt blev det sagt långt mindre än förväntat. Det kunde ha sina både rutiga och randiga skäl men låg mycket i Din personlighet helt enkelt.
Din första tid på jorden kontrasterade starkt mot det som skulle bli min första tid 28 år senare och framåt. Då, 1919 och framöver, rådde yttersta knapphet och än mer så bland det enkla folket. Landet hade inte varit aktivt i den fösta världsbranden men umbärandena ska ändå ha varit enorma på grund av de extrema ransoneringar som tillämpades. I Din 20-årsålder skulle det sedan åter brinna inpå våra gränser. Hur mycket det brann i svenska hjärtan och samveten, och för vilken part, varierade men vi undgick tursamt förödelse och ockupation.
Längan där Du och Dina syskon växte upp, var ett hem med hjärtat (kombinerat kök, vardags- och matrum) i mitten och ytterligare ett rum på vardera sidan. Det var vedspis, utedass och vattenhämtning från Vittseröds gård, som också var min morfars arbetsplats, som gällde.
I den månghövdade syskonskaran*) med en åldersspridning på upp emot 30 år, nådde samtliga mogen ålder, ingen kan sägas ha avlidit i förtid, vilket vittnar om något slags styrka och stabilitet. Några få tog ett eller två steg på samhällstegen, andra levde goda liv genom att ihärdigt bli vid det som förväntades av dem. Oavsett vilket kunde de alla åtminstone från och med 1960-talet glädja sig åt en i princip helt modern levnadsstandard. Ni var alltså inte mindre än 15 stycken och så långt kunde det vara en saga som inleddes i knapphet och hårt arbete men slutade med komfort i vårt välmenande folkhem .
Innan familjen kom till Vittseröd, mitt i provinsen, hade den bott nordnordost ut i snapphanebygden, där bl. a min mamma fötts, och därefter på Maltesholm. Astas mor Agda, född Sjölin, hade vuxit upp i Österslöv utanför Kristianstad medan morfar ursprungligen kom från Österlen med ett dunkelt ursprung på farssidan. Mellan 4 och 5 mil verkar ha varit den sträcka man flyttade på den tiden med häst och vagn och det verkar ju rimligt att klara av under ett dygns ljusa timmar.
Skillnaderna i geografisk ursprungsmiljö gav sig tydligt till känna i hur Agda och Herman talade, deras dialekter. Skåneland hade bara varit svenskt i 250 år när de träffades och mormor kallade sin make för Nilsen när hon talade till eller om honom. Nilsson själv talade österlenmål och använde typiska uttryck från den delen av Skåne. Det var en man som ville ha en vass kniv till måltiderna, var förtjust i att spela ”tolva” och lite lagom svag för sprit.
Något lite egensinnad kanske och en orolig själ var han nog också för han kunde ibland lämna hemmet kortare tider. Så hade han förutom de 15 också ett ”barn på bygden” vilket kom fram först under bouppeckningen. Det är osäkert om detta barn var det samma som den Elsi Hermina, född 1927, som flyttade till Eslöv vid tidig ålder eller om det var samma.
Han var dock ytterst charmig, glad och ska ha haft ett mycket tilltalande utseende som ung. Agda hade en gång berättat för Dig hur hon och Nilsen, som hon lär ha sagt, en gång varit på väg längs Östra Boulevarden i Kristianstad till teatern och hur stolt hon hade blivit när hon lade märke till de beundrande blickar som riktades mot hennes uppklädde och nyrakade kavaljer.
Om parets döttrar, som kom att kallas Herman Nils’ töser, sas det också allmänt att de var särdeles ”granna” att skåda. Hur det var med sönerna förtäljer inte historien men en och annan skön yngling kan väl också ha sprungit ur denna miljö. De var alla mörkhåriga, de äldre grovt byggda men ingen av dem anmärkningsvärt lång till växten. Något utländskt eller ”vallonskt” påbrå, som vi så gärna vill tro i Sverige, kan vara att förmoda.
Du Asta Elvira Nilsson, som i ungdomlig fåfänga och enligt egen utsago någon gång också kallat dig Hermansdotter, inträffade någonstans i mitten av denna långa rad födslar. Det hade börjat med pågar men så småningom kom flickorna att överväga. Harry, Einar, Artur, Göte kommer jag ihåg att Du började när Du skulle räkna upp sina syskon för att sedan avsluta med Kalle, Siv, Greta. Däremellan någonstans hamnade Du själv, efter viss eftertanke från min sida, tillsammans med Lisa, Maja och Vivi, som väl var dem Du kom att interagera mest med närsedan ni lämnat hemmet, dock icke att förglömma Tyra, Elvy, Maj-Britt och Lennart.
Man kan undra i vilken utsträckning det förekom lek i en sådan miljö och på den tiden. Jag antar att det gällde att inte vara i vägen, att hålla sig utomhus så mycket som möjligt och följa med och hjälpa till så snart man kunde. Men oavsett yttre omständigheter är barn alltid personer med stor fantasi, man dröjer på stegen, observerar, gör dumdristiga saker och drar dyrbara lärdomar av sina misstag. Vad Du senare sa var att Du tyckte om att se fält med enbuskar och kor som prydde landskapet. Det går att tolka som ett slags hembygdskärlek med tanke på landskapet där Du växte upp.
Du hade en gång, enligt egen utsago, försökt rida på en ko men förstås ramlat av och slagit dig illa. Kanske var det då Du hamnat på lasarettet i Lund någon tid. Din far, Herman, hade hur som helst cyklat för att hälsat på dig, vilket onekligen är imponerade. Det jag säkert vet är Du någon gång fått en bit av benet bakom höger öra bortoperat, det kunde jag själv känna som barn och förundrade mig över det. Om det bara hade skadats, om det var för att använda någon annanstans på din kropp eller om det hade med hörsel och öroninflammation att göra, lär jag aldrig få veta.
Det finns ett foto av familjen uppställd på backen utanför stugan i Vittseröd. Kanske hände det tiden däromkring. Du ser ut vara strax före eller i den första skolåldern. Skolgången ska enligt matematikens alla regler och svenska lagar ha inletts 1926 på hösten det år Du skulle fylla sju i november. Men det kan också vara så att Du börjat något senare p.g.a. sjukdom eller arbete. Det finns ett svagt minne av att det någon gång antytts att Du var ett år äldre än de andra eleverna, alltså skulle ha missat ett skolår. Enligt vad jag vet hade Du aldrig något skolbetyg eller några som helst vitsord från arbetsgivare i din ägo. jag vet emellertid nu att du stårs kriven som boende i Ryd eller Ry i klassliggaren och med Herman Nilsson, så kanske ni bodde där en tid. Om det är Ry så skulle du då haft fem km till skolan i Munkarp **).
Det Du berättade från skolan var att den kvinnliga läraren krävde att det skulle vara helt tyst i klassen och att hon därför ibland, under syslöjdslektionen, lät en nål falla till golvet och om ingen då uppmärksammade det uppfordrande sa: ”Det föll något flickor!” underförstått att någon av dem frivilligt borde plocka upp den.
Vidare berättade Du att Du upplevde att ingen sprang så fort som Du: ”Jag vände mig om och tittade och då var de andra långt, långt bakom”. Det bedömer jag som mycket sannolikt. Kunskapsmässigt minns jag att Du kunde rabbla en stavningsregel för j-ljudet som på ett ställe lät ”gjorde, gjort av göra”, Du kunde Hallands ”åar” och var säker på multiplikationstabellen där jag särskilt imponerades av dina snabba svar på t ex 7 x 7.
Det bör ha varit bara grundläggande lärospån Du drog i denna landsbygdsskola så naturskönt belägen vid Munkarps jär, som jag tagit redan på att åsen där heter. Begrepp inom historia, matematik, natur, hembygd och geografi lämnade inga markanta spår i ditt dagliga liv men fanns naturligtvis och mycket lärde Du dig efter skolgången.
Du skrev med en gammaldags och inte fullt driven handstil och uteslöt konsekvent, även i skrift, imperfektändelsen –de i verb som slutade på a. En sak som jag lade märke till när Du talade var att Du ibland sa han när det skulle vara hon. Det har jag hört fler äldre personer göra och det vär väl ett slags snabbhets eller uppmärksamhetsfel. Du talade vårdad skånska varsamt beströdd med diftonger. Senare konfirmerade Du dig också men inte heller från den tilldragelsen finns det vare sig bevis, foton eller hörsägen. Såvida det inte var där Du fick din Bibel senare väl genombläddrad.
Ja, de här åren får bli ganska tomma i historien om Asta. Du föddes liksom vi alla, växte till dig, gick i skolan och var färdig att bidra till din försörjning senast det år Du skulle fylla 13 (1932). Hur detta gick till vet jag inte exakt men förmodar att Du, om Du inte fick hjälpa till på någon bondgård, gjorde det hemma med att passa syskon, gå efter vatten, städa. Någon tid var Du också hembiträde hos en familj vid Clemenstorget i Lund och 1938 arbetade Du som servitris på Sätoftaserveringen vid Ringsjön. Och Du bör ha haft flera anställningar. Kanske var det på något av dessa ställen Du lärde sig en ramsa på tyska som Du snabbt och stolt upprepade: ”Ein kleiner Knabe und…”
Lite Sturm und Drang hann Du förhoppningsvis med: Du skulle vid ett tillfälle ha rökt inte mindre än 11 cigaretter eller om det var 11 supar i rad. Däremot hade Du aldrig varit på någon fotbollsmatch och aldrig som yngre kvinna burit långbyxor. Berättade Du med något slags trotsig glädje. Men vad som är mest anmärkningsvärt under Din ungdomstid är året/åren på Gotland. Det ska ha varit 1934 till 1935 och Du ska ha varit knappt fyllda 15 eller kanske inte ens det vid den stormiga överresan då passagerarna låg och kräktes lite överallt.
 |
| Lisa och Asta på Gotland 1936 |
Du träffade så din blivande man Göte, järnvägare i vardande och min och min systers pappa när Du arbetade som servitris. Ni förlovade Er på bron över kanalen utanför Malmö Centralstation, gifte Er senare borgerligt och flyttade ihop. Bland annat bodde Ni i ett hus på Norr i Höör, där Ni tidstypiskt höll Er med en sopgris som vid ett tillfälle rymde och visade sig vara särdeles svårfångad. Så småningom kom Ni till en mindre lägenhet på stationshuset andra våning dit en brant trappa ledde upp och som en Agda på besök en gång ramlade i. Nu brann det åter i Europa och om världen och om framtiden var det ännu svårare att sia än i vanliga fall.
Göte var socialdemokrat av födsel och ohejdad vana. Asta och hennes syster Lisa drogs till Jehovas Vittnens förkunnelse och blev också döpta och upptagna där som medlemmar. Lisa livslångt, Du fram till ca 1960 då Du verkar ha tagit ett medvetet beslut baserat på omständigheterna. Jag respekterar båda mina föräldrar och de helt olika val de var för sig gjorde. Jag är inte motståndare vare sig till sökande av politisk eller himmelsk rättvisa. Tvärtom ligger det säkert lika djupt inom mig som det gjorde hos dem. Bara att det landskap där vi människor befinner oss och villkoren för vår existens har förändrats en hel del på ett drygt halvsekel.
Jag tror inte vare sig Du eller Göte skulle bli glada över att jag berättar detta men för mig, som hängande mamma i kjolarna, dragande pappa i rockskörten, engagerad och lojal lite så där på sniskan, känns det befriande. Och jag ska förhoppningsvis leva ännu ett tag.
De enligt omvärlden så kontrasterande idévärldarna ledde till att min farmor, Hulda, gjorde vad hon tyckte var rätt, åkte ner till prästen i Höör och lade fram sina bekymmer över detta äktenskap. Prästen, som följde sina förutfattade meningar, trodde sig veta det skulle vara omöjligt med ett sådant äktenskap och rekommenderade skilsmässa, efter ett prövoår skilda till säng och säte. Så blev det också, exakt på vilka vägar kan jag bara spekulera om men det ska ha förekommit diskussioner och känsloyttringar i min pappas föräldrahem. Vid ett sådant tillfälle där Du var närvarande tog Du, upprörd och bedrövad, kanske i plötsligt dolt vredesmod din cykel för att ensam och djupt sårad trampa tillbaka till Höör. Den barske farbror Helge ska emellertid ha haft så pass mycket förståelse för situationens att han cyklat i kapp Dig och gjort Dig sällskap i den ordlösa sorgen.
Så blev det också ett år isär. Du tog din dotter/min syster för att bo på en gård utanför samhället. Kanske det var en religiöst likasinnad och kanske det i någon mån fanns förhoppningar om romantik från det ena eller båda hållen. Göte bodde ensam och gick naturligtvis ut och roade sig igen. Med framgång eftersom han då hade fast jobb. Men så en dag, berättar min syster, kom han cyklande ut till gården. Någon tid därefter var de båda - märkligt nog! - bjudna till min faster Anna, berättade i sin tur Göte. Det skulle visst ha bäddats åt dem i samma rum och då blir det lätt att räkna ut resten själv. Tack faster Anna för det! Skilsmässan fullbordades aldrig, Göte sökte ny tjänst i norra Småland, dit han tog med sig hustru och dotter och där familjen småningom utökades. Sannolikt var dessa år en den ljuva försoningens tid, en ny chans, och Du kunde andas ut med tillgång till en ljuvlig trädgård med alla tänkbara frukter och bär och med frisk höglandsluft att andas.
Jag tycker lika illa om att ursäkta som att moralisera men vill bara uttrycka min nuvarande ståndpunkt när det gäller ovanstående: att en ung man uppvuxen under enkla förhållanden fylls av rättvisepatos är mycket lätt att förstå. Men det är faktiskt nästan ännu lättare att förstå att en ung, självständig och stolt kvinna med läshuvud, bristfällig skolutbildning och i orostider gärna får sina intellektuella och emotionella behov tillfredställda i en religiös läsarmiljö. I det här fallet en riktning som bildats av en grupp amerikanska sanningssökande ”bibelforskare”, även om de fastnade i bokstavstroende och kom lite snett på några punkter. Att läsa och på sitt eget sätt förklara Gamla testamentet är just vad man där gör på alla nivåer.
Under Din tid i Alvesta, 1949 – 1957, kom Du att yrkesarbeta några år igen. Om det inte var av nödvändighet så gjorde nog inte de slantarna ont i alla fall. Du jobbade på Kronobergs Läns Slakterier, KLS, som just då var på allas läppar på grund av paratyfusepidemin. Om Du trivdes eller inte med att stoppa korv och fylla konservburkar är omöjligt att säga men Du kom hemifrån, träffade människor, blev naturligt trött och tjänade dina pengar. Du var i alla fall stolt över att ha träffat skådepelaren Erik ”Bullen” Berglund som lånat sitt namn till en produkt från slakteriet. Lönen utbetalades faktiskt veckovis i en källarkokal i Hjorthagen.
Du hade en dotter på väg in i realskolan och en ”heralue” som skulle börja i småskolan. Göte var hårt politiskt engagerad och Du var tämligen flitig inom vittnenas krets och vandrade troget med Bibeln i väskan till Folkets hus en gång i veckan och for då och då iväg på sammankomster och konvent på olika platser med luen i släptåg.
Du påstod långt senare att Du tidvis hade varit deprimerad under alvestatiden. Ett ord som nu används överflitigt men knappast använts då när det var aktuellt för Dig. Då var man nog bara trött, nedstämd eller reagerade på omställningar (luftombyte). Kanske Du befann sig i en period utan yttre stimuli vilket i så fall skulle ha kunnat vara en bidragande orsak till att Du började arbeta. Ja, det var helt enkelt innan man började klistra etiketter på allt och alla.
Du kunde vara väldigt bestämd men Du var ingen kycklingmamma, snarare tvärtom på gränsen till släpphänt, och Du höll inte på att pussa och krama på dina barn eller använda dem som bundsförvanter. Nej, Du var bestämd så där bara rakt av och helt utan krusiduller. Jag bad Dig en gång att Du skulle bära mig, alltså lyfta upp mig i famnen, innan jag blev för stor. Det blev blankt nej utan vidare förklaringar. Det gick bara inte.
Jag var bortskämd och dessutom stolt och envis precis som Du, onaturligt lugn, inte utåtriktad, vilket folk påstod vara blyghet. En gång var Du riktigt förtvivlad, Du stod över mig där jag låg på golvet och sa att jag var en riktig Hitler och var nära att slå mig. Jag å min sida hotade, vet inte om det var den gången, med att berätta för pappa när han skulle komma hem. Kanske allt detta också hängde ihop med ett minne av att ha gjort Dig riktigt ledsen när jag från hallen såg jag Din silhuett vid storarumsfönstret där Du satt med nedböjt huvud och pappa pekade och sa att nu är mamma ledsen. Jag hade jäklats medvetet eller omedvetet eller Du kanske var överkänslig då Du genomgick en period i en ny miljö där Du inte riktigt fick alla bitar att falla plats. Det var mycket som snurrade kring Dig då när Du närmade dig mitten av 30-årsåldern. Men det skulle bli bättre, mycket bättre och det känns i skrivande stund som en ödets välgärning.
Om det förekom spänningar i äktenskapet så var Ni gudskelov duktiga på att dölja det för mig. Jag minns till och med att Ni båda tillsammans med mig några sommarkvällar gick promenader på andra sidan ån där det fanns en parkliknande miljö. Om arm i arm vill jag låta vara osagt men för första gången genomsyrades jag av en förvånad känsla av att vi var en familj som höll ihop. Det hade jag bara aldrig riktigt varit medveten om tidigare.
**) Munkarp är en by mellan Stockamöllan och Höör. Vid byn finns rester av rullstensåsar, Munkarps jär, som utgör ett litet naturreservat i två delar. Åsarna är resterna av rullstensåsar som skapades under den senaste istiden. På åsarna dominerar lövskogen.
Som på många andra platser i slutet av 1800-talet revs den medeltida kyrkan för att man skulle bygga en större helgedom. På ödekykogården finns grundmurarna kvar av den gamla kyrkan.
Strax utanför byn, norr om vägen mot Höör, ligger naturreservatet Munkarps fälad. Vid fäladen finns en liten parkeringsplats med informationsskylt. En markerad stig leder genom reservatet. Den södra delen domineras av betesmarker med enbuskar. I norr är två rullstensåsar med en markerad åsgrop mellan dem. Från den södra åsen har man en fin utsikt över fäladen i söder.
Frusna mörka marker
Tog emot dig på höstens randVilande bördiga åkrar och ängar
Omgav din gryende dag
Du sprang snabbt in i livet
Med ditt vackert böljande hår
Träffade oförvägna val
Blev en stark och känslig person
Med helt egna recept
Din glädje och sorg var utan ord
För dig var inget märkligt
Du skulle klara det själv
Inom dig spirade oanat
En aldrig uppmätt, osläcklig låga
Längst in visste du alltid
Vad vi andra inte vill förstå
Sommaren tog farväl av en beundrare
Du frågade vad klockan var
Du charmade oss
Vi förundrade oss