Det kan tyckas förunderligt. Jag växte upp i ishockeysamhället Alvesta. Vi pratade om laget. Vi gick på matcher. Jag ville så gärna att ASK skulle vinna varje match i divison II Södra B. Det gjorde de ibland som mot Diö med 10-5. Den matchen såg jag nog med pappa för han mindes sen att en diöspelare blev utvisad i 5 minuter vilket han, när vi bosatt oss i just det samhället, nämnde för någon som då replikerade: - Det var jag!
Men ASK förlorade obönhörligen varje gång de mötte Troja Ljungby som tydligen var klart bättre. Då gick man hem sorgsen. Jämfört med den tiden - puh! - snart 60 år sedan är det nu (2013) bara Skillingaryd som spelar i samma serie som ASK.
Det förunderliga var att jag aldrig kom att bli genuint intresserad av ishockey som publiksport. Jag spelade aldrig, hade bara en klubba och puck som jag slog med, jag har bara sett ett fåtal matcher i verkligheten men följde med i VM på TV, lite TV-pucken, Sportspegeln och Allsvenskan i tidningarnas tabeller. Det var Grums, Forshaga, Sura-Pelle och Dubbel-Nisse.
Vi var några grabbar som "smet" in på matcherna, nåja vi gick in och det var ingen som la märke till oss, vi var ju inte större än små kängurur. Men pappa hade hört talas om det och bums fick jag ett säsongskort (han var en offentlig person kan man väl säga). Vi förstod väl inte så mycket av spelet men någon hade lärt sig skrika: "Ut med domarn, in med en hösäck" som väl vi andra inte var sena att ta upp. Ishockeyrinken låg på den tiden utomhus nere vid Salens norra ände, liksom "cirkusplatsen", en äng som höll sig relativt obeväxt. Då lite sankt kommer jag ihåg för jag gick ner mig med ena stöveln i sjön en gång. Åmynningen var väl där i närheten. Nu är det bebyggt där, att döma av gatunamnen ett industriområde.
Under tiden i Hässleholm nån gång på 90-talet återsåg jag oväntat dessa ganska snygga ASK-dräkter när det var ett pojklag som deltog i någon cup där samtidigt som jag gjorde piruetter på allmänhetens bana. De var en tvärhand höga men kunde åka skridskor, skjuta och finta. Det kändes i gubbens hjärta faktiskt.
Laget på bilden är från 2009.
Men ASK förlorade obönhörligen varje gång de mötte Troja Ljungby som tydligen var klart bättre. Då gick man hem sorgsen. Jämfört med den tiden - puh! - snart 60 år sedan är det nu (2013) bara Skillingaryd som spelar i samma serie som ASK.
Det förunderliga var att jag aldrig kom att bli genuint intresserad av ishockey som publiksport. Jag spelade aldrig, hade bara en klubba och puck som jag slog med, jag har bara sett ett fåtal matcher i verkligheten men följde med i VM på TV, lite TV-pucken, Sportspegeln och Allsvenskan i tidningarnas tabeller. Det var Grums, Forshaga, Sura-Pelle och Dubbel-Nisse.
Vi var några grabbar som "smet" in på matcherna, nåja vi gick in och det var ingen som la märke till oss, vi var ju inte större än små kängurur. Men pappa hade hört talas om det och bums fick jag ett säsongskort (han var en offentlig person kan man väl säga). Vi förstod väl inte så mycket av spelet men någon hade lärt sig skrika: "Ut med domarn, in med en hösäck" som väl vi andra inte var sena att ta upp. Ishockeyrinken låg på den tiden utomhus nere vid Salens norra ände, liksom "cirkusplatsen", en äng som höll sig relativt obeväxt. Då lite sankt kommer jag ihåg för jag gick ner mig med ena stöveln i sjön en gång. Åmynningen var väl där i närheten. Nu är det bebyggt där, att döma av gatunamnen ett industriområde.
Under tiden i Hässleholm nån gång på 90-talet återsåg jag oväntat dessa ganska snygga ASK-dräkter när det var ett pojklag som deltog i någon cup där samtidigt som jag gjorde piruetter på allmänhetens bana. De var en tvärhand höga men kunde åka skridskor, skjuta och finta. Det kändes i gubbens hjärta faktiskt.
Laget på bilden är från 2009.