Ja, det är ledsamt. Minst sagt. Man blir besviken på världen, på sin tid och på människans och samhällets förmåga när man läser sådant här. Inför psykisk ohälsa står vi handfallna - med få undantag.
Undrar om det skulle hjälpa att rent generellt växla ner hastighet och ambitioner till en behagligare växel. Är det nödvändigt att bli miljonär, idol eller vad det nu kan vara?
Vi lever i en tid och en värld med "duktighetskomplex" men i själva verket står vi och stampar eller har tagit några steg tillbaka när det gäller förståelsen av människans villkor. Vi anser oss vara "lyckomaterial" som har oss själva att skylla. Tomheten gapar stort mitt i den materiella välfärden och konstlade glädjen. Yta i stället för själ!
Med anledning av denna artikel.