Måste bekänna att jag verkligen skäms över de fördomar jag ibland kommer på mig själv med att ha. Sådan är väl min natur. Har alltid haft en tendens generellt sett att inte vara särskilt stolt över det när- och härvarande. Utan har snarare lockats av det exotiska.
Är alltså väl medveten om att jag bär på fördomar och också erkänner det också helt öppet. Och du då? Tänk efter: utseende, ålder, kön, klass, sätt att tala, intressen, mänskliga svagheter, härkomst.
En viktig fråga blir då: Har fler fördomar än de flesta andra? På samma sätt är jag inte vad som numera kallas "politiskt korrekt". Där kommer det nedärvda trotset in i bilden. Varför ska jag tycka som de flesta andra? Och jag skyndar mig inte att avge läpparnas bekännelse. För mig finns det inget lockande i det.
Det jag skäms mest över är ändå det där korta ögonblicket då jag tänker: ska han/hon säga som ser ut på det och det viset. Alltså innan överjaget hinner sopa ner det i den moralistiska källarvåningen och låtsas som det inte finns och aldrig har funnits.
Ärligt talat: Är det inte vår gemensamma arvsynd?