Funderar på om jag verkligen gått i livets hårda skola. Eller om jag envetet skolkade från just den för den mjukare tillvaron hemmavid och folk-, real- och gymnasieskolan samt undervisitetets värld där det enda som gällde var att någorlunda förkovra sig trots urusel undervisning. Och så komma hem till nybakta bullar på lördagar, eftermiddagslur, lite fotbollslattjande. Kunna ta tag i större personliga projekt och vara förnöjd. Nej, kanske var det så att Livets hårda skola hela tiden väntade tålmodigt. Knappt hann man sticka ut ansiktet förrän de giftaslystna flickorna började surra. Och väl där skulle man jobba, tjäna pengar, skaffa hus, fordon, resa och jag vet inte allt. I stället för att ligga under korkeken. Vem fan bestämde det? Aldrig hade väl lilla jag en tanke på att bli miljonär vid 30. Jag var en arbetare, en löntagare. Man jobbade utan att räkna på millimetern vad man gjorde. Och så fick man i bästa fall schysst betalt. Men det visade sig att man skulle ställa sig in, läsa koder, säga vedertagna sanningar och delta i ceremonier. Ja, livets hårda skola slog verkligen nybörjaren hårt i huvudet. Har inte riktigt fattat det än faktiskt, Boklig lärdom (nåja) och förmåga att fokusera under lång tid är inte det som räknas. Nej det ska vara verbal och social förmåga, rörighet/rörlighet, undertryckande av det egna jaget och följsamhet till de senaste trenderna. Om jag bara hade förstått att jag var en solitär, en introvert, en dystymiker så att jag hade kunnat satsa mer rätt.
↧