Att tåla leken
Två personer har ”lyft upp” och två personer har ”begravt” min senaste ”artikel” vid namn Pride i Moskva som jag satte upp igår.
Det är inte tillräckligt mycket för att jag ska känna mig mobbad eller diskriminerad och särskilt inte på grund av kön. Jag får bara en liten känsla av att vara med i ett Robinson-program där jag kanske är ”äldre man med yxa” och programledaren heter Treutiger.
Begravningarna kan också bero på att jag, för första gången, angav mig själv som ”författare”, vilket då skulle ha kunnat trigga igång jante-lagen. Det kan också bero på att den anonyma bloggaren Rabiatfeminism, i sann rosenbergsk anda, har retat sig på att jag bara vååågar säga emot henne och Sanningen.
Jag har inte beslutat ännu om jag ska anmäla någon eller inte. Och ärligt talat så är ju inte artikeln särskilt bra för den går bara ut på att jag inte har lust att gråta hela tiden över alla och allt som det anses vara synd om, särskilt inte på kommando, och att den finns en lite större värld utanför institutionerna för Politisk Genusvetenskap.
Det är ju dessutom en kraftig överdrift, faktiskt, att säga att man är författare för att man givit ut en tunn bok med centrallyrik. Den förra ”artikeln”, Forskningens villkor och väg, har det gått något bättre för. Den har inte blivit begravd en enda gång, trots sex förargliga skrivfel, och ligger bland topp fem i Läsarnas val denna vecka. / Ch. den 19 maj 13:11
GE EJ UPP ! Tanke- och skrivfriheten är avgörande viktig ! / Josef Boberg den 19 maj 22:29
Hallå och tack. Jag kollade just på din blogg och ska bokmärka den. Fast jag tror att vi inte alltid har liknande åsikter. / Ch. den 20 maj 11:54