Jag är handikappad! Jomen, det är faktiskt alldeles sant. Och då tänker jag inte på att mitt vänstra ben är 1½ cm längre än mitt högra. Det skulle jag knappast kunna få något särskilt parkeringstillstånd för. Dessutom var det tvärtemot en fördel när man laddade för skott i fotbollsvärlden förr och ibland fick helt sagolika träffar (som ibland t o m gick in).
Nej jag tänker främst på mitt sociala handikapp. Jag kallar det så men har inte fått det "vetenskapligt bekräftat. Alltså: jag får ingalunda energi av att vara med andra människor. Det får jag i stället av att syssla med mina egna stillsamma intressen. I ensamhet. Jag, och många med mig, är helt enkelt introvert. Och vi är en större minoritet av befolkningen, tror jag, även om jag inte hittat siffror på det ännu.
Det betyder inte att jag inte gillar andra personer, bara att jag inte behöver dem lika mycket, intensivt och ofta som andra gör. Vissa personer älskar jag, ibland mot allt sunt förnuft, andra tycker jag om att föra stillsamma samtal med om förhållanden som inte är alltför alldagliga. Fester får jag inte ut mycket av. Är inte nyfiken, skvallrar inte om andra och beklagar mig inte inför andra. Ibland när jag, trots allt, är på fest tar jag en liten promenad för att vara i fred, står och röker bakom nån cypress eller sitter ensam med mina tankar, eller i max sällskap med någon annan som vågar föra ett samtal bortom konvenans, plattityder, tillgjordhet och allmängods.
Jag förstår inte egentligen vad som avses med att umgås. Vad som exakt är umgåendet? Enligt mina känslor befinner man sig möjligen i samma rum eller närhet. Men vad är det som gör att man umgås? Vad är det att trivas? Jag trivs och sätter upp ett alvvarligt ansikte. Särkilt svårt har jag för dem som utropar: O, vad trevligt vi har! Men det är mig det är fel på, glöm inte det. Hör bara är: jag blir inte glad över beröm eller att ha lyckats med något. Jag kan skaka av mig stora motgångar och ovettig, berättigad kritik om det verkligen är jag som fallerat eller kommit till korta (vilket händer och sp jag möjligtvis ska dela med mig av här så småningom). Skyller aldrig ifrån mig och går inte i försvarsställning. Tar inte strid utan hellre avsked. Däremot blir jag ledsen över orättvisa beskyllningar vilket jag råkar ut för tämligen ofta. Och jag blir ursinnig om man behandlar mig nedlåtande, vilket också händer, eftersom jag inte riktigt har koll på mimik, kroppshållning och inte försöker vara perfekt.
Fortsättning följer..