Det handlar om Diö station där undertecknad med föräldrar faktiskt bodde från oktober 1962 till sommaren 1966. Jag hade fyllt 15 i augusti och skulle gå i skolan i Älmhult. jeg visste inte åt vilket håll detta låg och kanske inte heller vad som var norr och söder. "Lägenheten" på andra våningen bestod av tre större rum och ett stort kök. Det fanns också en mindre lägenhet på bottenvåningen. Mitt pojkrum blev rummet med spröjsade fönster till vänster om stationsnamnet utifrån dåvarande stationsplanen sett. Då var det fyra personer som arbetade på stationen: Göte Johansson, Harald Nyqvist, Karl-Erik Olsson och en som jag glömt namnet på.
Det fanns en ganska rejäl köksträdgård avgränsad av en häck mot stationen och ett körsbärsträd stor som en ek där man kunde klättra upp och få sitt lystmäte om man passade på in fåglarna upptäckte denna gratis godisbutik. Det fanns också en gårdsplan med grus och en lite gräsyta där man kunde spela badminton. Det fanns också en liten förvildad dunge med vitsippor och andra växter mellan järnvägen stationen och infarten. Jag har redan skrivit om stationshuset och des omgivningar vilket du kan läsa här. Så här skriver min systerdotter Yvonne, som vid tiden var mellan tre och sju år gammal:
"Ah, därifrån har jag fina och somriga barndomsminnen! Minns att vi spelade badminton, fikade i syrenbersån, att mormor lärde oss barnbarn sången om den trekantige gubben och att morfar lärde oss att känna igen nässlor. Minns trädgården som väldigt stor och lummig med stora träd med hängmattor i, men den ser säkert också helt annorlunda ut nu. Får nog bli en tur till vandrarhemmet så småningom!"
Vi var väl ett tjugotal yngre personer som varje vardagsmorgnar tog tåget, ibland rälsbuss ibland riktigt tåg, till realskolan eller gymnasiet, som båda ingick i Högre Allmänna Läroverket, och kom tillbaka sen eftermiddag. Anders "Flax" Andersson" Andersson, som senare blev slöjdlärare, bodde i närheten av järnvägsövergången och Hans Frodig, som blev ämneslärare, bodde längre upp längs Såganäsvägen ner mot sjön. Och så var det Hans Bülow, disponentsonen Holden och några som jag inte kommer ihåg namnet på. I Diö spelade man hockey, det fanns en biograf som hette Urania, två livsmedelsffärer, två kaféer, en kiosk, två hyreshus samt Gemlafabriken.
Det var här jag började träna fotboll, vilket jag inte hade gjort tidigare förutom en match i ett knattelag och matcher mellan klasser i realskolan. När jag var ute och gick på byn strax efter inflyttningen var det några killar som frågade mig hur gammal jag var och om jag spelade fotboll. Jag sa att jag hade varit med i skollaget, vilket var en sanning med modifikation eftersom jag skulle ha varit med om vi inte hade flyttat. Men jag hade väl inte någon direkt bollkänsla så jag började träna med en fotboll i källaren på stationshuset. Regelbundet gick jag ner och stod och slog mot murväggen, dämpade bollen och trixade lite det jag kunde.
Så till våren började jag träna med Diö GoIF liksom Flax (målvakt) och tvillingarna Max och Mats Svensson. Jag spelade i reservlaget. Laguppställningen sattes upp på ett av kaféerna för varje helg. Fotboll var stooort för mig. Jag hade alltid haft intresse även om jag inte tränat och jag hade tidigt läst böckerna "Från gröna Vallen till Wembley" med Gunnar Green samt en träningsbok där Agen Simonsson och Rune Börjesson illustrerade olika tekniska och taktiska finesser. Så började jag också springa i skogen för att få upp konditionen. Regelbundet och systematiskt, antecknande tider osv. Slutligen när jag var 17 (1965) år hade jag fått så pass mycket av den rätta knycken att jag fick vara med i A-laget som visserligen det året bara spelade i div. VI. Lag vi mötte var Virestad, Lagan, Delary, Grimslöv, Ling m. fl.