Varför? Varför? Varför?

Problemet med att ta upp mobbning ofta är att folk lätt tycker att det blir något tråkigt, att det blir tjatigt och gnälligt. Ungefär som om det bara skulle visas socialrealistiska program på teve.

Och visst, det är som med mycket annat som de flesta kan hålla med om men där en alltför offensiv och ofta återkommande eller rabiat polemik får en effekt motsatt den avsedda. Historiska exempel: antirökning, miljön, feminism (!?!).

Och allmänheten har redan tröttats med mycket tjafs hit och dit om mobbning som inte leder så långt. Typ krama-varandra-kampanjer, elevutställningar och framtagande av antimobbningsplaner under stort buller och bång med en ständigt nyhetstörstande lokalpressen redo att skildra det hela i entusaistiska ordalag.

Mot detta ska då ställas allt det som mobbning ställer till med för mobboffren i form av kanske livslånga följdverkningar, hämningar, komplex, ångest. Omkring 10 % av alla elever i den svenska grundskolan säger att de någon gång blivit mobbade. Dvs under längre tid utsatts för kränkande behandling. Exempel på detta kan hittas i kommentarerna till denna blogg och det finns talrika exempel vart man än vänder sig, i litteratur och film från alla epoker.

Forskning finns men man hör inte mycket talas om den. Det finns toppenbra metodiska planer för hur man hantera mobbning men jag är osäker på hur spridda de är. Det väsentliga problemet med mobbning är likväl en attitydfråga. Bland dem som har till uppgift att arbeta med och ansvara för andra människor.

Jag utgår från att man bör skilja på vuxenmobbning och mobbning mellan barn och ungdomar. De kan ses som två varianter av samma sjukdom som föredrar något olika miljöer.

Om hälsan håller ska jag fortsätta undersöka vad som är gjort på området, försöka reflektera på vad som kan och bör göras och skissera på hur man skulle kunna jobba vidare med detta uttjatade ämne under de förutsättningar som råder.

Kortfattade och koncisa skildringar av mobbning är välkomna även de just nu kommer att läggas undan för framtida referens. Även förslag, gärna i punktform, tas emot. Skriver man in sökorden ”forskning om mobbning” på Google kommer denna sida upp på första plats. Den som vill kan ju börja där. Så får vi se hur långt vi kommer. / Ch. den 4 maj 21:01

Du tar upp ett viktigt ämne! Utan tvekan! Å ena sidan vill man stå på barrikaderna för sitt barn, å andra sidan kan de innebära bestraffning av något slag, man biter alltså sig själv i rumpan. Pest eller kolera. Det har blivit kanon sen mitt barn bytte skola, och han vill helst lägga det bakom sig och gillar inte att jag ”rör i det” för mycket. En svår balansgång, de fortsätter ju mobba andra barn… Anette / Anette Jernström den 5 maj 17:29