Jag hörde att man förr räknade nostalgi som en dödlig sjukdom, speciellt bland soldater som längtade hem från militära fälttåg. Hur man försökte bota det vet jag inte. kanske genom att tappa blod med hjälp av iglar. Skulle inte förvåna mig. I modernt språk betyder nostalgi snarast längtan efter ett /ofta/ idealiserat förflutet.
Men nostalgin är ju också en fruktanvärt stark drivkraft. Det vet man om man inte har bott i samma vägkrök hela livet. Lusten att besöka barndomens och ungdomens miljöer kan vara obetvinglig. Och nostalgin är ju motorn i många romaner inte minst i "På spaning efter den tid som flytt", ett bitterljuvy behova av bitterljuvt att att tänka tillbaka och reda ut det förflutna. Men det är kanske inte så bra om man fastnar där. Så den bemärkelsen kan det då vara ett sjukdomsliknande tillstånd.
Det gäller att leva i nuet som det är så populärt att säga. Ska inte upprepa det där tröttsamma latinaks uttrycket som alla numera känner till. Men enbart det är nog inte heller så bra. Varför ska man helt avstå från det härliga i att verkligen kunna ta sig tid att ägna sig åt något, något som är så oemotståndligt att tiden flyger iväg och man är omedveten om hunger, törst och andra behov. Jag vet också hur tråkigt det är att, som ung, gå runt i ett litet, minimalt samhälle en söndag och inte ha något att göra.
Så snarare än att allting ska vara "lagom" alltid kanske det skulle kunna blanda kontrasterna, lite passion, lite rutin, tiden flyger plötsligt och sen står den stilla ett tag. Då måste man väl känna att man lever. Om man blandar varmt och kallt vatten så blir det ju ljummet till slut men man har ändå upplevt både kyla och värme.
