Bryskt bryderi, brysselkål och brysselspets
/Om senaste EU-valet, och om EU generellt/
Jag drömde om att redovisa min syn på alla de partier jag kanske skulle kunna tänka mig att rösta på i valet till EU-parlamentet. Nu verkar det som om jag inte kommer att få tid och kraft till det. Jag är ju tyvärr inte heltidsanställd redaktör på någon rik tidning. Bäst som sker, kanske någon tänker.
KD är dock klart (se nedan) och de fick fyra getingar av mig. M och FP skulle väl fått ungefär lika många om det inte hade skilt en halv vinge eller så. C kanske skulle fått en halv insekt mindre. PP var också på tapeten. Det behöver vädras ut där nere i glasmontrarna!
Nu får jag i stället hänvisa till en klämkäck artikel på Second Opinion och min kommentar där (det kanske kommer fler så småningom från andra debattörer). Min kommentar följer i sin helhet också här nedan.
Just det att EU-politiken är så svåröverskådlig kan också vara ett argument mot att rösta. Precis som det faktum att den enskilda rösten väger så försvinnande lite. Hur man lägger sin röst i EU-valet har dessutom mindre att göra med var man hör hemma ideologiskt. Så hur många vet vad de faktiskt röstar på? Egentligen.
Mitt förslag är att man med hjälp av de utmärkta länkarna i denna artikel letar upp det parti man skulle rösta på i riksdagvalet och sedan jämför med vilka samarbetspartners partiet har i andra länder. De flesta kommer då säker att finna att deras parti i större eller mindre mån tyngs av att kopplas ihop med några av dem! Vill du verkligen lägga din röst på CDU, Berlusconi, Le Pen eller ett i någon mening gammalkommunistiskt, fundamentalistiskt, separatistiskt eller revolutionärt parti som mer eller mindre är uppklädda apor.
Att inte rösta är också det ett val även om det inte är ett aktivt sådant. Röster på udda eller nya partier är med mycket stor sannolikhet proteströster och bör tolkas som sådana!
Valdeltagandet låg förra gången under 40 %. I det duktiga Sverige! Så får det bara inte fortsätta eftersom valen då inte motsvarar den verkliga folkviljan. Och det är väl ändå meningen att de ska göra. När inte politikerna själva verkar ta parlamentsvalet på fullt allvar kan man man inte begära att Svensson, Schmidt, Duval, Capponi, Smutek, Lopez, O’Neill och John Smith ska göra det.
Partierna skulle ha behövt vara tydligare och gått ut hårdare. Att de inte gjort det denna gång heller tyder på likgiltighet. Man är nöjd med förhållandena som de är. Alltid får man ner någon eller några till Bryssel. Det är som vädret verkar man resonera. Nu är det antagligen för sent.
Någon ansvarsfull rörelse måste ta bladet från munnen och verka för indirekta val till EU-parlamentet. Medlemmarna är ju trots allt enskilda länder och så får vi hoppas det förblir! /Ch.
***
Jag har också varit i val och kval SD hade varit givna då de är de enda som tycks se en fara med islamiseringen som pågår. Som mycket påläst inom islams utbredning och koranens budskap så ser jag bara med förvåning på att inga andra partier eller press och media börjar ifrågasätta det som sker. Men det är ju ett problem för hela EU. SD har tyvärr intagit en konstig position i EU frågan där det tycks vara en kapplöpning mellan deras valbara delegater att vara så maximalt EU-kritisk som möjligt utan att ange annat de tänker arbeta för än att samarbeta med andra EU-kritiker och aktivt arbeta för utträde. Det funkar ju inte så ag har beslutat mig för att rösta på KD. / Bernt den 20 maj 17:48
Hallå Bernt! Saken är väl den att de etablerade partierna behöver skakas om, liksom hela EU-apparaten. Kanske det till och med kan vara bra att det finns ett SD även om jag hoppas att de alrig får något reellt inflytande. Även PP kan behövas som en ”ny vänster” som ser på allt med fräscha ögon. Man kan inte önsketänka bort en framtida allt skarpare konflikt mellan islam och västvärlden. Det måste ju vara bättre att inse faran och greppa tag i den. Nu blev jag väl islamofob också i mångas ögon. Skit samma. / Ch. den 20 maj 18:08
Gör som Göran Greider, lyssna slutligen till dr. Ch. som han gjorde i april 2016:
”Europaunionen behöver skakas om i grunden”
"Jag vill således ha en Europaunion som i första hand utgör ett pragmatiskt mellanstatligt samarbete – med några få våningar av överstatlighet.
Men låt oss slippa Europaretoriken, på samma sätt som vi borde få slippa all annan nationalistisk retorik. Europaparlamentet är dessutom alltför avlägset och fjärran från väljarna för att kunna fungera som en verkligt vital demokratisk instans."