Snart 20 år sedan undertecknad slutade att försöka vara lärare i den svenska skolan. Och under de åren har det försämrats ytterligare enligt en artikel i en känd svensk dagstidning! Utan hänsyn till att ärligen i mitt fall både var skon som klämde och foten som var oformlig.
Det är dock längre än så som krävts övermänskligt robusta personer för att utöva detta yrke under längre tid och tyvärr tror jag tillgången till sådana stålfjädrar bara till en mycket liten del kan täcka behovet av lärare. De ska ju förutom att tillämpliga kunskaper, skicklighet också hysa någon form kärlek/respekt för de varelser som ska insupa den förmedlade livsvisdomen. Och de senaste decennierna har det tillförts anpasslighet och servilitet, dock vanskligt att bedöma mot vem/vad och i vilken stund.
En lärare (eller undervisningsarbetare som en kollega tycket om att skämta) ska vara omtyckt (läs: motvilligt accepterad) av sina elever och kunna läsa mellan raderna vad som förväntas av henne (finns det ännu manliga lärare?) från skolledning och senaste läroplan. Det gäller att framställa sig som duglig snarare än att vara det. Ett slags socialt ingenjörsskap helt enkelt.
Det är inte längre tal om att det ens till nöds kan förekomma lärare som egentligen borde vara pensionerade men som ännu med vitt babyhår stapplar fram genom korridorerna och gör en fullgod insats, eller blinda, rullstolsbundna eller i några avseenden udda men över genomsnittet kunniga, genuint snälla eller "argsinta" personer med hjärtat på rätta stället, som löser uppkommande problem på sitt eget sätt och med stort engagemang/rättvisetänk. Sådana fanns det förr (visserligen inte huvudsakligen och ibland i undantagsfall, men ändå).
I rättvisans namn fanns det de som var odugliga, eller klarade dåligt att verka lärare redan på 1800-talet och under tidigt 1900-tal. Erik Gustaf Geijer var en av dem och det fanns de som, liksom en stackare i Munkerud, fick detta inskrivet i skolstyrelsens protokoll. Ja, jag tror att fortfarande skulle högst en av tjugo eller fyrtio personer vi möter på gatan idag undgå samma öde om de försökte sig på pedagogisk verksamhet och hade överiga kvalifikationer, oavsett under vilken tidsålder det vore.
I rättvisans namn fanns det de som var odugliga, eller klarade dåligt att verka lärare redan på 1800-talet och under tidigt 1900-tal. Erik Gustaf Geijer var en av dem och det fanns de som, liksom en stackare i Munkerud, fick detta inskrivet i skolstyrelsens protokoll. Ja, jag tror att fortfarande skulle högst en av tjugo eller fyrtio personer vi möter på gatan idag undgå samma öde om de försökte sig på pedagogisk verksamhet och hade överiga kvalifikationer, oavsett under vilken tidsålder det vore.
Ja, inte vet jag om det är fördröjt gnäll som poppar upp ur detta gamla bergtroll eller om det går att dra några konstruktiva tankar ur det. Men så mår jag lite bättre - en stund.
Och: Får jag bara lite försynt föreslå: Gör det möjligt att vara lärare för dem som inte är helt perfekta eller lyckas få andra att tro det! Och avråd på ett tidigt stadium dem som definitivt inte är lämpliga!