Inifrån stugan minns jag annars den starka värmen, glöden och spraket från vedspisen när mormor matade den eller rörde om eldverktygen. Jag tyckte att hon nästan alltid stod där. En gång berättade hon nästan förtjust, verkade det som, att taket att blåst av i en storm och legat ner vid grannen (Kjelléns?). En annan att man hade hört av från tidningen om de ville ställa upp på en intervju om gamla tider. Men det hade de inte velat utan förslagit att man kunde intervjua grannarna (samma Kjellén?).
Morfar satt på sin särskilda plats vid köksbordet vänd utåt mot rummet. Hans glada ansikte när han fick besök, den slipade kniven han använde som matbestick och hur mormor tilltalade honom med Nilssen som på danska. Kanske en språkrest från tiden före 1658 eller bara kärvänligt eller skämtsamt. Han ville nästan alltid spela kort ("tolva") och vid festliga tillfällen hade han en en flaska brännvin stående under bordet, som han då och då bjöd sina medspelare på med orden: " Ska vi inte ta hauss en till?". Han talade österlensdialekt. Min pappa brukad alltid fråga Herman om de skulle byta klocka varvid denne såg glad och lurig ut utan att svara. De hade väl gjort någon sådan affär i det förflutna.
Mamma och jag sov över en gång i finrummet. Jag tyckte det var märkligt hur tidigt man gick och lade sig. Klockan var kanske halv nio vilket ju då förklarades av arbetet på bondgården där mjölkningen startade ca halv fem. I finrummet var det svalt, mörkt och kvällen var så tyst så som den bara kan vara på landet. I det andra rummet på andra sidan vestibulen bodde en eller båda av de två yngsta döttrarna, Siv och Greta födda i slutet av 30-talet), så länge de bodde hemma. Jag vet inte om det var en uppoffring på grund av de inte helt moderna förhållanden med vattenbärning etc., bostadsbrist eller något annat. Kanske var det döttrana som tidigt inhandlade en skivspelare, kanske var det en present från vilken Lill-Babs röst spred sig i rummet: Är du kär i mig ännu Klas-Göran? alternativt en duo med manlig röst: Tycker du om mig? Ja, det gör jag är det riktigt säkert? Ja, det är det.
![]()
Så minns jag 70-årskalasen. Det måste väl ha varit mormors, 1957, som jag minns bäst då en fotograf tillkallats och för att avfotografera jubilaren med make och alla sina barn utom två, på backen utanför. Själv stod jag och såg på och kände mig nog lite utanför. Siv och Greta hade sytt upp två likadana klänningar, blå med vita bollar på, tror jag. Morfars 70-års dag 1953 minns jag kanske mest tack vare det foto av honom som togs i hörnet av finrummet, hållande sin bredvidstående hustru i handen och omgiven av blomster på golvet och på två piedestaler.
Jag tror att morfar till en början hade varit statare. Den som är osäker på vad det är kan slå på ordet på Wikipedia eller i ett vanligt uppslagsverk från stenåldern. Jag ser också att del 1 av Ivar Lo Johansson bok, betitlad just Statarna, lika glädjande som överraskande finns att läsa på nätet här. Den finns med största sannolikhet också på närmaste bibliotek.