Hemlösa får inga bonusar
Är hemlösheten ett fattigdomsproblem eller ett socialt problem? Det frågar sig socionomen Maja-Stina Ahlzén i en artikel på Brännpunkt. Frågan är väl motiverad nu när hemlösa personer blivit allt mer synliga på våra större orter. Jag tror i all ödmjukhet att orsakerna till att människor hamnar i en sådan situation i första hand är individuella/sociala. Däremot håller jag med Ahlzén om att det inte är tillräckligt med individuella, sociala eller psykologiska insatser för att ”lösa problemet”.
För det första: vilket är det främsta ”problemet”? Är det att dessa bostadslösa stör oss andra, vanliga medborgare eller är det att de på flera olika plan har svårt att upprätthålla en människovärdig tillvaro? Bostad, hygien, näring, uppskattning etc. Här kan man ju inte tveka om svaret.
För det andra: vad innebär det att man ”löser” problemet? Visst kan de hemlösa gärna försvinna från gatorna, åtminstone i sin egenskap av stigmatiserade hemlösa, men detta utgör i sig ingen lösning för dem själva. En lösning innebär för dem att komma till något som är bättre. Att få en fast punkt, någonstans att sköta sin hygien, ett vettigt dagligt näringsintag, trygghet, emotionell och intellektuell stimulans i den mån det är möjligt, uppskattning, att ha ork, tålamod och sinnesfrid att ge och ta emot vänskap eller kanske kärlek.Kan det vara så att Sveriges och andra länders system är för stelbenta? För visst borde vi ha råd att ta hand om de mest utsatta? Man måste dock förstå att det inte går att skicka en person, som varit utan fast bostad under lång tid, på kurser, förse dem med en vanlig bostad, ge dem kläder, låta dem disponera en, om än minimal, inkomst och hoppas att det då löser sig mirakulöst.
Hemlösheten är inte alls bara, eller främst, ett bostads- eller fattigdomsproblem som Ahlzén säger. Men detta är ändå fundamentalt. Det behöver byggas enkla, billiga eller kostnadsfria bostäder för hemlösa. Där behöver de dock tillsyn, stöd och stimulans i många avseenden. Ett gott samhälle borde kunna klara av att med bibehållen respekt för dessa livets olycksbarn ge dem en värdig tillvaro och möjlighet att successivt ”normaliseras” om de förmår och så önskar.
Kan vi inte betrakta det som ett sjukdomstillstånd och ge var och en en ”hemlöshetspeng” ungefär som vi har ”skolpeng”. De hemlösa har haft en jäkla otur bara! De är individer, människor, de är någons älskade barn, syskon, förälder kanske. Ge dem en schysst chans! Alla med bonus eller rörliga löneandelar bör skänka 5 % av sina årliga inkomster till sådana projekt!
/Inte så förbannat genomtänkt kanske men ordentligt förbannat, det kan ni vara säkra på!/ Ch.
Intressant och väl tänkt… men svårt att få människor att förstå! Framför allt inom Psyk- och den Sociala som borde kunna förstå och man undrar hur det kunnat gå så långt. Hoppas Psykvården med de extrabidrag de fått kunna vända trenden lite!/sweed05 den 4 maj 06:43